Magiskt fram till målsnöret

Han har kommit långt, Harry, sen han fyllde elva år och Hagrid råkade knacka in dörren med sitt besked om att den föräldralöse pojken i själva verket var den viktigaste i hela trollkarlsvärlden. Nu är Harry vuxen och äntligen mogen att möta det som varit hans uppgift sedan första boken. Det är dags för slutstriden med lord Voldemort.

Sagan om trollkarlspojken Harry Potter är som så många andra en saga om vuxenblivande. I Harrys fall handlar det om att lära sig leva utan föräldrar och att acceptera döden. Fantasyns traditionella kamp mellan ont och gott är transponerad till detta, och ondskans representant, lord Voldemort, är mannen som har dödat Harrys föräldrar men själv är vettlöst rädd för döden.

Kring detta har hela bokserien kretsat. Harry har längtat efter de föräldrar han knappt lärde känna, han har utsett nya ställföreträdande föräldrar och han har gång på gång vägrat inse att de döda är borta för alltid. Stundtals har han varit oroväckande nära lord Voldemorts dödsskräck, och Joanne Rowling har understrukit deras likhet. Voldemort är vad Harry kunde ha blivit.

De första sex böckerna har strukturerats på samma sätt: först sommarlov hos Dursleys, sen skolår på Hogwarts. Nu är läget ett annat. Harry blir myndig (trollkarlar blir det vid sjutton års ålder) och livet innehåller viktigare saker än skolor och examina. Harry vet mest om Voldemort, och därför är det bara Harry som kan spåra upp och döda honom.

Han har förstås sina vänner med sig, Ron och Hermione, bevisen på att människan inte behöver bli ensam för det hon blir vuxen. Deras jakt är länge en märkligt väl fungerande blandning mellan Blytons Femböcker och Frodos och Sams tröstlösa vandring i Mordor. Det är högt betyg åt Joanne Rowling att hon inte bara håller spänningen vid liv under ändlösa kvällar i tältet, utan också trasslar till det så att man börjar undra om det ändå kan finnas hemskare saker än döden.

Joanne Rowling är ingen stilist. Trots sitt lekfulla förhållande till språket använder hon det mest för att så effektivt som möjligt föra handlingen framåt, vilket stundtals låter som om jätten Grawp klampar fram över sidorna. Men vad tusan, han kommer dit han ska, och det gör Joanne Rowling också. Det hon är, och där är hon oslagbar, är en storartad spänningsförfattare, med ett känslomässigt driv som går rakt i hjärtat på läsaren.

Nu har man hjärtat i halsgropen från början: vilka två är det nu som ska dö? Och milde himmel, de dör ju som flugor, jag tappar räkningen!

Precis som i tidigare böcker är det inte de största dödsfallen som berör mest. Nu är det en enkel grav vid havet som blir sorgligare än allt annat. De avgörande situationerna blir i stället underligt torra och nästan känslomässigt stumma, som om de vore för stora för att berätta om.

Det finns inget svårare än att åstadkomma ett bra slut. Det blir en överdriven explosion eller rinner tafatt ut i sanden, det blir för hjärtskärande olyckligt eller för bräkande lyckligt, och i värsta fall ser man tydligt författarens beskäftiga iver när alla trådar ska knytas ihop.

Joanne Rowling klarar det länge storartat och behåller individperspektivet i den mäktiga slutstriden där alla måste visa vad de går för. Några blir fånigt hjältemodiga, men andra håller stilen hela vägen och mer därtill. Det kommer återblickar som fördjupar mer än man hade vågat hoppas.

Det är bara att ta av sig hatten och buga inför Joanne Rowlings fantastiska saga som nu äntligen går i mål. Jag önskar att jag kunde göra det helhjärtat, och jag hade gjort det om det inte varit för de sista tjugofem sidorna.

Men de är faktiskt en liten besvikelse. Som om en hel del lärdomar inte riktigt gick in.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut