Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Böcker

Ibland måste ett farväl ta 67 sidor på sig

Graham Swift samtalar på Internationell författarscen på Kulturhuset Stadsteatern den 20 april kl 19.30 med Malin Ullgren.
Graham Swift samtalar på Internationell författarscen på Kulturhuset Stadsteatern den 20 april kl 19.30 med Malin Ullgren. Foto: TONI ALBIR / EPA / TT

Kommentar. Inte förrän på sidan 67 tar den första scenen slut i Graham Swifts nyligen utkomna roman ”Mödrarnas söndag”, som ligger på andra plats på DN:s kritikerlista denna vecka. Ända sedan jag läste boken i vintras har den där omständigheten levt kvar i minnet. 67 sidor, en enda scen.

Kanske framstår det som litteraturkritikerns mekanistiska läsning, särskilt med tanke på vilken förtätning och sinnlighet som präglar dessa 67 sidor. Men det är just det – vad betyder det att nästan halva den korta romanen består av en enda scen?

”Mödrarnas söndag” handlar om en ovanligt varm dag i mars 1924 då tjänstefolk över hela Storbritannien fått ledigt för att hälsa på sina mammor. Föräldralösa husjungfrun Jane har ingen släkting att hälsa på; däremot en älskare att besöka i granngodset. Bara kopplingen mellan moderlösheten och den sexuella frihet det innebär för Jane är så hjärtskärande och underbart skamlös.

Denna mödrarnas söndag blir för Jane och hennes Paul ett sista möte innan han ska gifta sig med en flicka från sin egen samhällsklass. De har egentligen aldrig varit särskilt kärleksfulla i ord, men hon är lycklig över att han kallar henne ”vän” efter sju års gemensam hemlighet.

Den scen som upptar 67 sidor är stunden efteråt. Det nyss skedda i sängen där de ligger är ett helt nytt minne, i stället är det cigaretterna de röker, hur han ställer askfatet på henne, och senare och länge: hur hon tittar på honom när han långsamt, långsamt klär sig för att åka till en lunch med den blivande frun.

Under de 67 sidorna vandrar berättelsen fram och tillbaka i tiden, men den återvänder hela tiden till de två och till deras efteråt i Pauls sovrum.

Det är så snyggt gjort, berättartekniskt, men det är också ett genuint fint sätt att gestalta avskedets vånda. I stället för att enbart återge Janes tankar om det oundvikliga, låter Swift själva romanen vara deras separationsångest.

De älskande säger inte ”Jag älskar dig, lämna mig inte!” eller ”Jag kan inte gifta mig med henne, jag vill bara ha dig!” – i stället finns dessa osagda impulser i berättelsens uppbyggnad, i de 67 sidornas utdragenhet, i deras motstånd mot att låta berättelsen få ha sin gång.

Graham Swift är naturligtvis inte först med att låta en sovrumsscen ta god tid på sig; Janes placering i sängen och hennes sinnliga minnen påminner om Molly Blooms 50 sidor långa, inre monolog i sista kapitlet av James Joyces ”Ulysses”.

Än mer besläktade är de 67 sidorna med Ian McEwans roman ”På Chesil Beach”. För också där är sidantalet en återspegling av ett uppskjutande av något oundvikligt – men om själva motsatsen, så att säga. Hos McEwan vill den nygifta Florence förtvivlat gärna slippa gå upp till hotellrummet och konfronteras med nakenhet och bröllopsnatt. McEwan ger henne ungefär 40 sidors undvikande av katastrofen.

Är sorgen att skiljas större än obehaget att mötas? Swifts 67 sidor antyder det. Men berättelsen måste fortsätta. På sidan 68 är han borta.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.