Malmö exploderar av serier

MALMÖ. En gubbe blir våldtagen. Han hade ju så korta shorts – och så hade han en gång förkunnat att han minsann gillade ”hårda tag”. Förövarna är några unga, berusade tjejer som helt enkelt ”inte kunde låta bli”. Brottet äger rum i serien ”Dagen V”, signerad Nanna Johansson. I sina burdusa och samhällskommenterande serier vänder hon på verkligheten och rådande maktstrukturer. Likt serietecknarna Liv Strömquist, Malin Biller och Nina Hemmingsson räds hon inte för det skitiga, fula och makabra. Hennes uppmärksammade debutalbum ”Fulheten”, som släpptes tidigare i år, är en blandning av så väl högklassig kiss och bajs-humor som rak, stundtals rabiat, feminism.

– Jag tecknar det som upptar min tankeverksamhet för stunden. För min del har det mest blivit feministiska serier. Orättvisor, människor som gör saker på andras bekostnad och ”osoft” populärkultur gör mig arg, säger Nanna Johansson.

I juni gick hon ut den tvååriga Serieskolan på Kvarnby folkhögskola i Malmö, en skola som fost­rat flera av Sveriges ledande unga serietecknare så som Loka Kanarp, Coco Moodysson, Sara Granér, Liv Strömquist och Sofia Olsson.

Det har dock hänt mycket sedan skolan slog upp portarna för tio år sedan och landets största förlag Egmont Kärnan förlade sitt huvudkontor till staden. I dag verkar fler serietecknare per capita i Malmö än någon annanstans i Sverige. Så kallade graffitibattles tecknare emellan är ett stående inslag på klubbarna och i gallerier och festivalprogram är serien en väletablerad konstform. Medan de egna ateljéerna ligger som små, kreativa öar i området kring Möllevången. Seriekollektiv som det feministiska Dotterbolaget, där bland andra Sara Granér, Karolina Bång och Liv Strömquist ingår, och Polly Darton med Josefin Svenske och Lina Neidestam i spetsen, har blommat upp. Även flera alternativa förlag har startats.

– Det har verkligen hänt någonting. De senaste åren har det inträffat en kreativ explosion i Malmö. Seriebranschen var betydligt tröttare för fyra – fem år sedan men nu har det trätt fram en ny generation som mobiliserat. I princip alla debutanter som vi gett ut under perioden är serietecknare därifrån, säger Johannes Klenell, redaktör på det alternativa förlaget Galago, tillika gästlärare på skolan.

Caroline Lund, projektledare för seriebiennalen ”I seriernas värld”, som startar i slutet av oktober, håller med.

– Stämningen påminner om den jag upplevde när jag bodde i Berlin för tio år sedan. Plötsligt vill alla göra konst och utöva kultur.

Gemensamt för flera av de nya serie­tecknarna är att de har en polit­isk eller samhällskommenterande agenda, ofta frankerad av bitsk humor, som stundtals slår under bältet. Eller som skribenten Magdalena Dziurlikowska uttryckte i en svep­recension av bland andra Nanna Johanssons, Nina Hemmingssons och Emma Rendels böcker på Expressens kultursida i maj i år: ”De tar det stereotypt lena och hela och river fram en plats åt sig själva där de kan spy ut sin besvikelse över ett ojämställt samhälle.”

För serietecknaren Sara Hansson, som gett ut flera fanzines tillsammans med före detta klasskamraten Nanna Johansson som också medverkar i Dotterbolagets antologi, är allting politik. Samtidigt som ingenting är det.

– Jag återskapar det jag ser. Visst är mina serier politiska men det kanske största ställningstagandet är att vi har matats med heteronormen och fösts in statiska könsroller ända sedan vi var små. Det, om något, är jättepolitiskt, säger Sara Hansson, och rör hastigt om i vegansalladen på det lilla kaféet Astrid och aporna.

I slutet av september släpps hennes första egna serieprojekt ”Novletten”, som en del i bokserien ”Grafiska novelletter”, en mer allvarlig och textdriven novell som handlar om att förhålla sig till den egna kroppen.

– Det är lättare att få en ärlig chans nu, förr var seriescenen bara en enda stor, sluten herrklubb. Jag menar: Hur skulle en tjugoårig tjej från en liten håla kommit i kontakt med redaktörer på de stora förlagen tidigare? Om det inte hade varit för gemenskapen med Nanna och de andra tecknarna, bland annat i Dotterbolaget, och i min ateljé hade jag nog gett upp för länge sedan, säger hon.

Sedan tittar hon upp och utbrister:

– Där cyklar ju Sara Granér!

Och visst är serievärlden liten. Alla känner alla – och hjälps åt. Sara Hansson delar ateljé med serietecknaren Karolina Bång som tillsammans med Sara Granér startade det feministiska seriekollektivet Dotterbolaget år 2005. Alla tre är aktiva i kollektivet som totalt innefattar ett femtiotal tecknare.

– När vi gick på skolan tecknades de flesta serierna av snubbar och nästan alla redaktörer på förlagen var män. Vi bestämde oss för att jobba ihop i stället för att motarbeta varandra och konkurrera i det tysta, förklarar Karolina Bång och tillägger:

– Det handlar också om att ta plats. Jag har ritat feministiska, snuskiga serier för att jämna ut obalansen. Hur många snuskiga och sexistiska serier av män, för män, har inte gjorts? Med det ville jag vända på perspektivet och säga: ”Det här finns också.”

På andra sidan gatan, i Kulturhuset Mazetti, ligger Seriestudion, Sveriges största ateljé för serietecknare. Här finns också Seriefrämjandet och kollektivet C’est Bon Kultur, som ger ut serieantologier på den internationella marknaden. I Serie­studion sitter ett tiotal tecknare som både arbetar med kommer­siella uppdrag och egna konstnärliga projekt, där ibland Ruben Dahlstrand Vargas. Över ett skärande ljud av tuschpennor mot ritbordet berättar han varför den politiska undertonen är så viktig.

– Dina värderingar avspeglas i allt du gör, medvetet eller omedvetet. Även om jag inte är lika uttalat politisk som Liv Strömquist och Sara Hansson så innehåller mina serier ändå kommentarer och reflektioner. Sakfrågor är sjukt underskattade, speciellt i dag när samhället blivit så individualiserat. Jag tror inte på skämtande för skämtandets skull, säger han.

Galagos Johannes Klenell menar att seriemediets koppling till satiren och vänsterrörelsen har en stor betydelse för den rådande samhällskommenterande trenden.

– Malmö har en stark politisk ådra, uttrycket har förts över även till seriemediet. Sedan har folkhögskolan en koppling till vänsterrörelsen, som dessutom är aktiva seriekonsumenter. En rörelse som Dotterbolaget är dock unik, där handlar det om kollektivet och omtanken – om att ta hand om varand­ra, sammanfattar han.

Han ser också en annan trend i och med de senaste årens framgångar för feministiska serietecknare. Konsumtionen av serier har ökat, i synnerhet i en grupp som tidigare varit svår att nå.

– Vi ser en betydlig ökning på alla våra titlar. Intresset bland tjejer har skjutit i höjden. Det är både skithäftigt och oväntat. På bokmässan förra året värvade vi massor av prenumeranter. Bara en av tio var kille, säger han.

– Det, om något, är ett tecken på att man nått en grupp som tidigare känt att serier inte varit för dem.

Alexandra Sundqvist

noje@dn.se

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut