DN Bok

Nobelpriset i litteratur 2015 till Svetlana Aleksijevitj

02:12. DN:s Björn Wiman kommenterar årets vinnare av Nobels litteraturpris och Svenska Akademiens ständiga sekreterare Sara Danius berättar hur Svetlana Aleksijevitj reagerade när hon fick beskedet.

Det blir den vitryska författaren Svetlana Aleksijevitj som tilldelas 2015 års Nobelpris i litteratur. ”Det är mycket komplicerade känslor just nu”, säger hon till DN.

”För hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid”. Så motiverar Svenska Akademiens ständiga sekreterare Sara Danius årets pristagare.

Som enda representant för medierna var DN:s korrespondent Ingmar Neveus hemma hos den nyblivna Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj i bostaden i Minsk, bara sekunder efter offentliggörandet i Börssalen i Stockholm. Två telefoner ringde oavbrutet och pristagaren verkade närmast chockad.

– Det är mycket komplicerade känslor just nu, sade hon till DN innan hon hänvisade till presskonferensen som är klockan 15.00 svensk tid.

Svetlana Aleksijevitj föddes i Ukraina 1948, och när hon växte upp arbetade hennes vitryske far och ukrainska mor som lärare i Vitryssland.

Så småningom började hon studera till journalist vid universitetet i Minsk, och arbetade på olika tidningar i Vitryssland innan hon började skriva böcker. Det har diskuterats vilken genre Svetlana Aleksijevitj egentligen skriver i. Själv har hon kallat sina böcker för "dokumentärromaner", i gränslandet mellan skönlitteratur och reportage.

I en intervju med DN:s Ingmar Neveus 2012 beskrev hon själv sin metod: ”Jag kan säga att jag samlar material som en journalist, men jag arbetar med materialet som en författare. Det är litteratur, men en annan sorts litteratur. Jag ger ordet till sådana som aldrig annars skulle få rätt att yttra sig”.

Det är första gången Svenska Akademien belönar en reportageförfattare, även om det har ryktats att Ryszard Kapuscinski skulle ha fått priset 2007 om han inte dött samma år. I boksviten "Utopins röster – Historien om den röda människan" skriver Aleksijevitj Sovjets historia genom enskilda människors röster. Människor hon har en komplicerad relation till.

– I 35 års tid har jag försökt skriva Sovjetmänniskans historia. Det är en kuslig, bloddrypande historia och jag måste säga att det blir allt svårare för mig att älska människorna ju mer jag forskar, sade Svetlana Aleksijevitj till DN 2012.

Också hemlandet Vitryssland, dit hon flyttade tillbaka efter en tio år lång exil i Västeuropa, bland annat i Göteborg, är komplext för henne.

– Jag lever ju i ett land där mer än hälften av folket stöder en diktator, Alexander Lukasjenko. Visst fuskas det med valen, men ändå: många stöder honom. Det är inte alltid lätt att älska det enkla folket för en som jag, som tillhör eliten, sade hon till Ingmar Neveus 2012. 


Fram till i dag hade 13 kvinnor och 98 män fått Nobelpriset i litteratur sedan 1901 då det delades ut första gången. Svetlana Aleksijevitj blir den fjortonde kvinnan som tilldelas priset.

Snabbguide till årets nobelpristagare – allt du behöver veta för att briljera på kvällens middag

Det här ska du läsa av Aleksijevitj

DN:s Jonas Thente guidar till Svetlana Aleksijevitjs fem viktigaste böcker. 

  1. ”Kriget har inget kvinnligt ansikte” 1985. Svetlana Aleksijevitjs genombrottsbok är ett korus av kvinnoröster; monologer som ger nya perspektiv på det andra världskrig där också sovjetiska kvinnor stred, men utan att få den hjältestatus som deras manliga motsvarigheter fick efter kriget. Tvärtom. Boken var färdig redan 1983 men förstördes på order av kommunistpartiet. Aleksijevitj kallades för statsfientlig och hotades sägas upp från sitt arbete. Först med perestrojkan kunde hennes bok publiceras och hundratals djupintervjuer med de dittills förnekade hjältinnorna se ljuset.
  2. ”De sista vittnena: solo för barnröst” 1985. ”Mamma hade blivit skjuten tvärs över bröstet, med en kulsprutesalva. Det syntes en rand på koftan. Och ett litet svart hål i tinningen … Jag ville att man snabbt skulle knyta på henne en vit sjalett, så att jag slapp se det där lilla svarta hålet. Det kändes som om hon fortfarande hade ont”. Minns Andrej, som då var 7 år. Det kallas det stora Fosterländska kriget i Ryssland. Aleksijevitj låter de som då var små barn minnas 1941 och det blir naturligtvis något helt annat än när historieböckerna minns. Det är små detaljer, förskjutna verkligheter, obegripligheter och fasansfullheter som omtolkas för att bli gripbara.
  3. ”Zinkpojkar” 1989. Det sågs inte med blida ögon av militären och de statliga medierna att Aleksijevitj avmytologiserade Sovjetunionens krig i Afghanistan. Hon drogs inför rätta men målet lades så småningom ned. Bokens titel anspelar på de zinkkistor som skeppades hem från kriget och som innehöll massakrerade kroppar. För många sovjeter innebar boken att de för första gången konfronterades med något annat än militärens officiella, fosterländskt blommiga, version av det blodiga kriget. Aleksijevitj samlade material och träffade veteraner och anhöriga under fyra år för boken.
  4. ”Bön för Tjernobyl: en framtidskrönika” 1997. Det går rykten om gravarna i Mitino utanför Moskva, där brandmännen från Tjernobyl vilar. Det sägs att det stiger ett ljussken över gravarna om natten. Att de strålar. Detta berättar Valentina Timofejevna Anasevitj, vars make arbetade som sanerare. Hela hans brigad gick bort, sju stycken. I ”Bön för Tjernobyl” berättar de som var med. Hur de boende i Pripjat väckte barnen och stod på balkongerna för att beundra det hallonröda ljuset från reaktorn. Sorgen, skammen, glåporden och den stora glömskan. Och barnen som lär sig att inte plocka blommorna eller klättra i träd.
  5. ”Tiden second hand” 2013.  Allt utgår från den enskilde. En typisk underrubrik i ”Tiden second hand” lyder: ”Om lidandets vällust och den ryska själens egendomlighet”, varpå följer tre monologer, utskrivna intervjuer med tre kvinnor. Det är osammanhängande ibland; tveksamt och uppskruvat om vartannat. Ibland gråter de, alla före detta sovjetmänniskor och numera post-sovjetmänniskor som Aleksijevitj har träffat i de olika republikerna under drygt 20 år. Det är ett majestätiskt och rörande körverk. Aleksijevitj finns där hela tiden i det kursiva, för att hålla sina vittnen i handen och trösta när det blir för svårt.
Mer om Nobelpriset i litteratur

• ”Svetlana har arbetat som en mullvad djupt i dyngan”
Årets Nobelpristagare i litteratur är den vitryska författaren Svetlana Aleksijevitj. Runt om i världen applåderas beslutet av kritiker och författarkolleger.

• ”Jag fick Nobelpriset i litteratur”
Just nu får jag ett telefonsamtal från Sverige”, skriver ett nystartat Twitterkonto i Svetlana Aleksijevitj namn. Men enligt författarens agent är kontot falskt, uppger Metro.