Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Bok

Nobelpristagaren García Márquez har avlidit

Foto: Cesar Rangel/AFP

Nobelpristagaren Gabriel García Márquez, en av 1900-talets mest lästa, mest sålda och mest älskade romankonstnärer, avled på torsdagen 87 år gammal, efter många år av sviktande hälsa. Hans tre storverk är släktromanerna ”Hundra år av ensamhet”, ”Kärlek i kolerans tid”, samt ” Patriarkens höst”, en svart burlesk om en urtypisk karibisk tyrann.

”Hundra år av ensamhet” utspelar sig i och kring colombianska diktarens födelseort Aracataca ett par mil från karibiska kusten – i boken omdöpt till Macondo. Romanens originalitet och dess exempellösa läsartycke världen över ligger delvis i kontrasten mellan miljöskildringens realism och handlingens halsbrytande, övernaturliga förvecklingar. Boken blev inte bara García Márquez internationella genombrott, utan också upptakten till den latinamerikanska ”magiska realismens” segertåg över världen. Mario Vargas Llosa, Augusto Roa Bastos, Carlos Fuentes, Julio Cortazar och Jorge Amado var några av de romanförfattare vars stil och motivkretsar är nära befryndade med Marquez.

García Márquez storhet låg inte i hans skapade fantasi. När han gav ut sina memoarer för ett tiotal år sedan blev många av hans läsare bestörta över hur mycket av handlingen och personerna i ”Hundra år av ensamhet” och ”Kärlek i kolerans tid” som var hämtade ur hans släktkrönika. Han var mer fantasteriets mästare än fantasins. Hans storhet var inte, som Vargas Llosas, att trolla fram legioner av trovärdiga figurer ur intet. Márquez speciella gåva var att välja ut personer och stämningar ur minnets förråd, stoffera ut dem och sätta dem i relief med en virtuos, våghalsig barockstil tills de fick helt annan dignitet än råvarorna; som då en benådad kock får till en sublim anrättning av en uppsättning vardagliga ingredienser. Det är detta hantverk som förvandlat hans släktmyller till ett mytologiskt typgalleri, och upphöjt den dammiga och händelselösa hemstaden Aracataca till det odödliga Macondo. När han försökte sig på andra typer av litteratur, som i den historiska romanen om frihetsledaren Simón Bolivar, blev resultatet mindre övertygande.

På många sätt var García Márquez mycket olik sina hyperintellektuella generationskamrater, som alla vurmade för fransk kultur och såg till att komma till Paris tidigt i livet. När ”Gabo” kom till Paris var det inte som kulturell pilgrim, utan därför att han måste ut ur Colombia efter att ha anklagat landets ledare för korruption. Han blev grymt besviken på de franska intellektuellas fikonspråk och odrägliga pretentioner, och drog slutsatsen att ljuset skulle komma från Latinamerika, inte från den gamla världen. Han skilde sig också från andra skrivande kumpaner med sin skepsis till kommunismen, som redovisades i reseskildringen, ”90 dagar bakom järnridån”.

Men efter att hans vän, Kubas diktator Fidel Castro, i början av 1960-talet infört kommunismen skrinlade han sina invändningar, och då andra författare protesterade mot förtryck och censur på ön förblev Marquez obrottsligt lojal med Castro och hans styre.

Men Márquez har aldrig låtit sina ibland rätt extrema vänsterpositioner inkräkta på sin romankonst. Porträttet av den grymme diktatorn i ”Patriarkens höst” är stor fars, men blir aldrig politisk propaganda.

Fakta: Fick Nobelpris 1982

Gabriel García Márquez föddes den 6 mars 1927 i Colombia.
Några av hans mest kända romaner:
”Den onda timmen”, 1962
”Hundra år av ensamhet”, 1967
”Krönika om ett förebådat dödsfall”, 1981
”Kärlek i kolerans tid”, 1985
”Generalen i sin labyrint”, 1989
”Rapport om en kidnappning”, 1996
1982 tilldelades Gabriel García Márquez Nobelpriset i litteratur.

Källa: Nationalencyklopedin (TT)