Norskt nyskapande

Det tog sju år för norske Stian Hole att hitta ett sätt att göra bilder i datorn utan att det såg för photoshoppat ut. Till slut hittade han fram till en alldeles egen digital collageteknik, där han sammanfogar små, små bitar av olika bilder till en ny och överraskande helhet. De gamla tanterna i ”Hermans sommar”, till exempel, där en har fått sina rynkor från ett foto av den tämligen skrynklige norske komikern Jan Teigen, medan leverfläckarna kommer från ett foto på en annan människa. Stian Hole fnissar förnöjt, ingen urskiljer var småbitarna kommer ifrån, deras ursprung syns inte i den nya helheten. Herman själv, med en högst egen personlighet, är ett lapptäcke av Stian Holes egna barndomsbilder och bilder på hans söner.

– Fast han är inte jag, säger Stian Hole bestämt.

– Jag är mycket tråkigare. Herman lever sitt eget liv, och det är mycket mer spännande.

Själv är Stian Hole en stillsam trebarnsfar, en rutinmänniska som mest arbetar och ägnar sig åt familjen. Han åker snällt på föredragsturné, men det får gå så fort som möjligt för sen vill han hem igen. Det är ensamt att resa.

Stian Hole har bara hunnit göra några få bilderböcker än, men hans två böcker om Herman (eller Garmann som han heter på norska) har hyllats av både kritiker och läsare. Den första, ”Hermans sommar” (2006), handlar om Hermans sommar före skolstarten. Sexåringen oroar sig för hur det nya livet i skolan ska te sig, och hans tre gamla tanter ska själva ut på en lång resa. Boken är en enda lång övergångsfas, för både barnet och de gamla, i var sin ände av livet.

– Jag tänker mycket på hur det är att bli gammal och dö, jag blir räddare och räddare, säger den fyrtioårige Stian Hole och är ett ögonblick väldigt lik en orolig sexåring.

– Jag har det ju så bra nu, så här som jag har det! Tänk om jag blir gammal och bitter? Eller överflödig?

Men han har förebilder att luta sig på: både hans farmor och hans mormor blev riktigt gamla, han hade ett nära förhållande till dem och var med dem till slutet.

– Det glömmer jag aldrig. Mormor bad om läppstift precis innan hon dog. Farmor däremot sa ”Jag vill inte dö!” Det var svårare. Hon hade mer kvar att ge, hon var inte färdig med livet.

Stian Hole skrev in mycket av sina minnen av dem i ”Hermans sommar”. I ”Herman och eldsvådan” återkommer temat, när Herman möter den gamle Frimärksmannen och utvecklar en udda vänskap.

Stian Hole blev lite förvånad när han upptäckte att båda böckerna handlade om Hermans möte med äldre människor. Han ser inte allt han gör förrän efteråt, en del blir överraskningar. Det finns i gengäld andra detaljer som är noga uttänkta, som i ”Hermans sommar”, där det står att Herman och pappan ska göra ett herbarium. I ”Herman och eldsvådan” håller Herman mycket riktigt på med herbariet.

– Det är en vink till mig själv i den första boken om att det kommer att bli en bok till, säger Stian Hole, och säger att det finns mer sådant, för det kommer ytterligare en bok om Herman.

Men alla blommor och växter i de första båda böckerna, dem har han inte riktigt sett förrän efteråt. Där finns vanliga blommor som växer vilt och för stort, som djungellika lianer, de är övertydliga och dominanta. Ändå är de minutiöst återgivna från verkligheten, bara alldeles fel i proportionerna

– Jag har egentligen ingen bra förklaring på det där med blommorna, säger Stian Hole, funderar lite och tar sats igen: - Det kanske är symboler för Hermans utveckling, detta växande, dessa skiftande årstider? Ja, det är bara en idé!

Han vill ge det omedvetna fritt spelrum: mycket sker omedvetet när man skriver eller gör bilder. Ofta, tror han, kan det vara lättare för någon utifrån att se vad som egentligen finns i böckerna, författarna märker inte riktigt vad de har gjort (och kan snarare vara ganska tråkiga när de berättar om sina böcker).

Stian Hole har lärt sig av att göra bokomslag, det gör han fortfarande och trivs fint med. Där hinner han inte sitta och vänta på inspiration, det är bara att jobba på och lita på sitt omedvetna.

– Då kan man få nöja sig med floskler i första skedet, som en ingång. Ju mer erfaren jag är, desto mindre rädd är jag för klichéer och floskler. Jag använder dem! De går att ta bort senare, om det behövs. Och de drar ofta med sig bra vänner, de leder till bättre associationer.

Hans arbete med vuxenböckerna skiljer sig förstås på ett avgörande sätt från bilderböckerna, men det handlar om skillnaden mellan att bara göra omslag och att göra hela boken, inte om vilken ålder han gör böckerna för.

– Det är vanskligt att prata om ”barn” som en homogen grupp, och etikettera böckerna som om de bara är till för barn mellan fem och sju år. Det är praktiskt i bokhandeln och för folk som inte vet något om böcker, förstås, men i verkligheten går det ju inte att åldersbestämma böcker.

Själv åker han ut i skolor en del och talar om sina böcker. Norska skolor verkar bra mycket friare än svenska, för Stian Holes böcker används både bland små barn och större. En gång hamnade han på gymnasienivå hos en klass med misstänksamma tonåringar som inte ansåg sig kunna läsa bilderböcker alls, men det gick förstås utmärkt bra.

Det konkreta arbetet med böckerna är en ren glädje, tycker Stian Hole, åtminstone i början när han går på upptäcktsfärd och ser vart historien tar vägen. ”Då är jag kung i världen, alla möjligheter är öppna!” Sen gör han bilderna och det verkar nästan ännu roligare, då fastnar han i timmar och pillrar fram detalj efter detalj utan att riktigt tänka sig för och hålla ordning på hur helheten blir.

– Det är så roligt att jag ofta går för långt, sen får jag ta ett steg tillbaka, titta ordentligt – och ta bort en del saker.

Skrivandet sker i dialog med bilderna, och han vill inte att text och bild ska säga samma sak annat än i undantagsfall. De kan till och med säga emot varandra, ”intressant”, säger han och lyser av nyfikenhet på allt som kan hända i det mystiska samspelet. Allt får hända, allt kan ske, han håller ingen stram kontroll och har ingen masterplan över vart han är på väg.

– Det är en fantastisk resa varje gång, och det är den som är målet. Det är så lätt att bli slö och ouppmärksam i sitt liv. Böckerna är ett sätt att hålla kvar uppmärksamheten. Man får glömma sig själv – och samtidigt också upptäcka eller minnas något om sig själv, och man får leva flera liv parallellt med det liv man egentligen lever. Det finns så mycket att utforska.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut