”Nu når våldet alla”

– Du måste veta vilken tradition du tillhör. Jag berättar historier, jag vill att det ska hända saker, som hos Shakespeare eller i antikens dramer. Så då jobbar jag inte med regissörer som vill att allt till exempel ska vara grönt i filmen.

Guillermo Arriaga sitter ensam på det stora brunbrädiga scengolvet på Dramatiska institutet i Stockholm. En stol, ett bord och en femtioårig sosseateist från Mexiko.

Han är en av världens främs­ta manusförfattare. Arriaga har skrivit filmerna ”Amores perros – älskade hundar”, ”21 gram” och ”Babel”.

– Jag gör inget synopsis, ingen research och vet inget om karaktärerna innan jag börjar skriva. Jag behöver inte det, för jag skriver bara om sådant jag känner till. Har ni sett ”21 gram”?

”Yes”, svarar filmstudenterna och dramatikerna i publiken.

– Den skrev jag linjärt, rakt fram. Jag visste hur det kändes, jag har själv stått inför risken att få transplantera hjärtat. Och fantiserat om alla möjligheterna.

Scenen i ”Babel” där de marockanska pojkarna skjuter mot bussen kommer också från hans eget liv. Någon sa att pistolen kunde skjuta fem kilometer. De bestämde sig för att prova.

”Amores perros – älskade hundar” handlar till viss del om hans egen hund. Han var aldrig själv med om hundslagsmål. Men hans grannar använde hunden till det på nätterna.

Det låter som om Guillermo ­Arriaga är en riktig hårding, uppväxt under svåra förhållanden. Men riktigt så är det inte. Hans föräldrar tillhörde medelklassen, drev företag och arbetade båda två.

– Kvinnofrigörelsen skedde i mitt hem, berättar han när vi träffas på hans hotell inför ett seminarium om latinamerikansk litteratur på Södra teatern.

Men de bodde inte i några rika områden.

– Och jag hade add så jag hamnade alltid i slagsmål. Jag blev bra på att slåss, säger han.

Föräldrarna reste. Jorden runt. Bland annat till Sverige.

– Jag blev otroligt imponerad av livskvaliteten. Vi reste runt och såg hur folk överallt bodde i fina hus och cyklade omkring på fina cyklar. Socialdemokratin fungerade. Men det är 28 år sedan, och det är lätt att glömma att Sverige då var ett land med åtta miljoner socialt och etniskt homogena invånare.

Med migrationen blir det annorlunda, konstaterar han.

– Det är cyniskt. I USA är de livrädda för mexikaner, att vi ska ta deras jobb och belasta deras sjukvårdssystem. Samtidigt trycker de hela tiden på för att öppna de ekonomiska gränserna. Mycket av Mexikos problem kommer ju av det. Och IMF och alla världens berömda ekonomer står bakom dem. Den globala ekonomin gör det omöjligt att leva på småföretag. Det finns ett Walmart överallt.

Vem säger emot?

– Ingen. Men vi måste sluta vara rädda. I filmbranschen är det regel att inte ägna tid åt hur problemen uppstod utan att bara fokusera på lösningarna. Som Obama gör. Han skiter i hur det blev som det blev och vems fel det är. Han går vidare. Det är därför jag gillar honom så mycket.

Men Guillermo Arriaga är inte i Sverige för att lansera vare sig Barack Obama eller sin digra filmlista. Han är här för att hans roman ”En svag doft av död” översatts till svenska.

– Jag är först och främst romanförfattare. Det var romanerna som tog mig till filmen.

”En svag doft av död” är en tät historia som startar med att en ung flickas lik hittas i en mexikansk by. Hon är naken och knivhuggen bakifrån. Människor flockas och börjar föreställa sig vad som har hänt. Man vet inte mycket om flickan, men fyller snart i luckorna med sådant som skulle kunna passa. Sanning och lögn får ge vika för konventioner och rädsla.

– Jag ville skriva om vad människor är beredda att göra för att upprätthålla status quo. Hur folk tiger fast de vet sanningen, för att allt ska vara som vanligt. Berättelsen säger mycket om Mexiko, men jag vill också gärna se den som en universell historia, att den kan utspela sig var som helst.

I romanen styrs karaktärerna helt av det sociala trycket. Alla går med på att tillsammans låtsas att lögn är sanning. Och ingen vågar bryta överenskommelsen.

Trots att det är femton år sedan Arriaga skrev romanen är det lätt att se parallellerna till hans landsmaninna Lydia Cacho och hennes avslöjande av ett pedofilnätverk i Mexiko. (Boklördag intervjuade henne förra veckan.) Hon säger som det är.

– Ja, hon bryter status quo, säger Arriaga.

Det har bland annat kostat henne fängelse och upprepade dödshot.

– Korruptionen är det värsta, den är utbredd i Mexiko. Myndigheterna blundar för vissa brott. Och när brott inte bestraffas så urholkas de sociala reglerna – då tror man till slut att man kan göra vad som helst. Så visst, vi har ett samhälle där det faktiskt kan kosta dig livet att säga sanningen.

Krisen i USA har drabbat Mexikos ekonomi hårt. Samtidigt kräver kriget mot narkotikasmugglingen och den organiserade brottsligheten stora insatser. Presidenten Felipe Calderón har nyligen bytt ut den ansvarige för narkotikabekämpningen och tilldelat landets armé att vaka över tullverksamheten vid gränsen mot USA.

Arriaga ser hur kriminaliteten spritts över landet.

– Förr koncentrerades våldet kring kriminella grupper. Nu når det alla. De kommer till byarna och säger till vanligt folk att om du inte betalar mig hundra dollar i månaden så dödar jag dig. Det säger de till människor som tjänar 200. Folk är livrädda.

– Sedan åker männen till USA för att bli utnyttjade av Anna Anka. Det kostar 3 500 dollar bara att bli hjälpt över gränsen. Då sätter de av dig fem mil in i USA. Vill du ha någonstans att ta vägen kostar det mycket mycket mer. Familjerna splittras. Min vän såg inte sin dotter på nio år. Nio år!

Arriaga har skrivit debattartiklar om de illegala mexikanernas villkor. Det handlar om hans vänner. Flera av männen i den lilla byn boken handlar om är nu illegala i USA.

Men svårigheterna att ta sig över gränsen drabbar inte uteslutande de svaga grupperna. När Guillermo Arriaga skulle regissera sin nya film ”The burning plain” dröjde hans arbetstillstånd.

– Det är en enorm apparat. Om du är mexikan måste du kunna visa att du har fast jobb och inkomst för att ens få turista i USA. Om du ska jobba måste arbetsgivarna intyga att du är helt unik och att ingen amerikan kan göra ditt jobb.

Saken blev inte lättare av att det var Arriagas debut som långfilmsregissör.

– Det här påverkade filmen enormt. Vi hann inte repetera utan fick gå direkt in i produktion. Rollerna fick besättas från bandinspelningar eftersom jag inte kunde träffa skådespelarna. När vi började spela in fanns det ingen story board och jag hade ingen aning om var kameran skulle stå.

Det råder delade meningar om huruvida det gick bra ändå. New York Times skrev i förra veckans recension att filmen mest består av ”överspänd halvbakad banalitet” iscensatt med dåligt skådespeleri. Los Angeles Times att den är ”stark, djup och vackert komponerad” och att skådespelarinsatserna är utmärkta.

Sina tre stora filmer har Arriaga gjort tillsammans med mexikans­ke regissören Alejandro González Iñárritu. Någon i auditoriet frågar hur deras samarbete fungerar. Och Arriaga tystnar. Deras samarbete bröts efter ”Babel”.

– Jag kan inte tala om det. Det vore som att tala om sitt ex under en pågående skilsmässa.

Han vrider sig, tar sats och försöker ändå tillfredsställa nyfikenheten. Han börjar på en lång afrikansk legend om människans två själar. Han jämför med Gallagher-bröderna i Oasis. Men nej, han vill inte. I stället fortsätter han med hur en film skrivs.

– Du behöver ett koncept som gör att alla som ska arbeta med filmen, skådespelarna, producenten, ljussättaren, förstår vad den går ut på. Och varje rad i manus måste berätta just det. I ”Babel” var konceptet att ”Från och med den här punkten kommer allt att ha förändrats”.

Enligt spekulationer och vissa uttalanden från Arriagas sida handlar konflikten om manusförfattarens status. Guillermo Arriaga tycker inte att en film enbart är regissörens verk.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut