Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Böcker

Ola Larsmo: Konsten är den plats där samhället talar med sig självt

”Tidskrifts­striden. Sju dagar som skakade Kultursverige”. David Karlsson, Helena Persson och Siri Reuterstrand (red), Nätverkstan.
”Tidskrifts­striden. Sju dagar som skakade Kultursverige”. David Karlsson, Helena Persson och Siri Reuterstrand (red), Nätverkstan.

Under hösten 2014 återkom kulturpolitiken med en skräll i riksdagens kammare. Först gällde det nya regeringens underliga förslag att dra in stödet till medelhavsinstitut och svenskalektorer utomlands, ett förslag som modifierades efter häftig debatt. Förslaget hade flutit upp ur någon skrivbordslåda inom departementsbyråkratin och letat sig in i höstbudgeten.

En av de argaste kritikerna av detta kortsiktiga förslag var moderaten Per Bill. När Alliansen sedan lade sin egen budget som kullkastade regeringens satt samme Bill som moderat ordförande i Kulturutskottet och förordade där att tidskriftsstödet skulle dras ned från 19 miljoner till 4. (Totalt ville Alliansen spara 365 miljoner på kulturen, i syfte att sänka skatten.)

Det hade inneburit döden, rätt och slätt, för fler av de existerande svenska kulturtidskrifterna, vilket de genast förstod och lanserade en kraftfull motdebatt. Resultatet blev en kovändning i riksdagen. Besparingen blev kvar, men togs i stället ur det regionala kulturstödet.

Nu finns stora delar av denna debatt samlad i en volym, ”Tidskriftsstriden. Sju dagar som skakade Kultursverige” (av redaktörerna David Karlsson, Helena Persson och Siri Reuterstrand, Nätverkstan) med en tydlig och pedagogisk inledning av Siri Reuterstrand, ordförande i föreningen Sveriges kulturtidskrifter. Hon berättar det hela som en sorts kulturpolitisk thriller, om en sådan kan tänkas, och hur utspelet skapade förvåning och sedan ilska långt utanför tidskriftsredaktionernas och – läsarnas vanliga led.

Ett problem med volymen är att det här saknas argument från dem som faktiskt var för nedskärningen, som till exempel de tre Cuf:are som i ett berömt inlägg tyckte att kulturtidskrifter spelat ut sin roll när vi har Wikipedia och Google translate. Har de – ­eller Per Bill – avböjt att medverka i antologin?

De som i ett stort antal artiklar, enkäter och intervjuer pekar på det kortsiktiga i nedskärningen representerar annars röster långt utanför vänsterleden (den Sverigedemokraterna närstående webbsajten Avpixlat kallar annars kulturtidskrifterna för vänstertidskrifter under debatten). Här finns liberaler, sossar, ett stort antal ledamöter av Svenska Akademien och förra kulturministern Lena Adelsohn-Liljeroth.

Det bestående värdet i att samla en debatt i en volym är att de tillsammans synliggör de djupt olika hållningar till vad kultur är och ­vilken roll den spelar i samhället. Per Bill ställer i debattens början stöd till tidskrifter mot barns och ungas läsande. Det är ett argument man ofta hör från yrkespolitiker: barns läskunnighet är nämligen både på nedgång och något mätbart. Den har ett instrumentellt värde. Vad sedan dessa barn ska ha tillgång till att läsa när de vuxit upp diskuteras inte lika ofta.

Det är ett av de fulare retoriska knepen i kulturdebatten – att ställa barns basala behov mot ett fungerande och differentierat kulturutbud. (Inte minst moderater verkar ha glömt att de en gång hörde till folkbibliotekens viktigaste tillskyndare.) Det svåravgränsade begreppet bildning framställs alltmer som motsatsen till (mätbar) samhällsnytta.

Så varför ska kulturtidskrifter då ha runt 20 mille? Den politiker som säger vad så många faktiskt vet kommer förmodligen att få på moppe och kallas för postmodern flummare: att tidskrifter och andra forum där det svåra, det nya och det kanske till och med obehagliga formuleras och skapar diskussion, både visar vad som pågår i ett samhälle och är nödvändigt för det offentliga samtalet.

Konsten är den plats där samhället talar med sig självt, och det samtalet avlyssnas till exempel i kulturtidskrifter. Det är precis vad de håller på med. Tidigare fanns en konsensus om att detta var ett värde i sig. Men kunskapen om vad de egna partierna en gång bidrog med i kulturpolitisk väg är i dag en bristvara. Det gör du inte karriär på. Däremot blir det allt tydligare att ett enklare slags kulturförakt nog kan ge någon liten poäng.

Och så har vi ju Google translate.