Ola Larsmo efterlyser en mångstämmig romankonst

I Wim Wenders film ”Himmel över Berlin” från 1987 gör den åttiofemårige skådespelaren Curt Bois sin näst sista roll: genom den ännu delade staden vacklar den äldre mannen runt och funderar, på hexameter, i inre monologer över var Berättelsen med stort B tagit vägen.

”Berätta, O Musa, om berättaren, den barnsliga gamling som hamnat/vid världens ände. Gör varje människa synlig för honom.” I rolllistan har Bois rollgestalt namnet ”Homeros”. Omkring honom surrar de olika, enskilda individernas berättelser, till synes omöjliga att förena till en större och gemensam.

I en annan scen reflekterar en man som kör en veteranbil till en filminspelning över just detta, inför minnet av Führern och nazismen: den som finner nyckeln till allas inre rum och lyckas formulera deras drömmar kan också få dem att marschera åt samma håll – och att det är tur att ingen i dag har tillgång till denna gemensamma ”berättelse”.

Det är ingen slump att en film från åttiotalet ser just ”berättande” både som en nödvändighet och som en fara. Berättandet är ofrånkomligt och ligger i männi­skans sätt att ordna sin värld. Och just genom den makt som berättelsen kan få är den också livsfarlig. Drömmen om en gemensam berättelse som förenar oss rymmer också risken för det totala övergreppet. Vilket blir nog så synligt i en stad som Berlin.

Jag har alltid förundrats över hur okomplicerat ordet ”berättande” används i litteraturdiskussionen. Man får känslan av något ofarligt och trevligt, som en spinnande huskatt. Man föreställer sig glada människor kring en lägereld. Trivsel. Glädjen i att ”ryckas med”, ingå i berättelsens eget flöde.

Litteraturen, främst prosan, är för alltid knuten till berättandet, vilket är en trivial självklarhet. Men jag förstår också dem som blir litet oroliga när någon (till exempel jag själv) ”drar en historia”. Den där vaksamheten, olusten mitt i det lustfyllda, är kanske en generationserfarenhet, som jag tycker mig ha gemensam med flera av dem som debuterade under åttiotalet.

Författargenerationen före min, här elakt hopbuntad som ”sjuttiotalister”, satte gärna just berättandet i högsätet: det var folkligt, att inte skriva en roman som låg nära eller härmade ett muntligt tilltal var någon sorts svek. Det handlade om en önskad tydlighet och användbarhet hos litteraturen. (Somliga i samma generation löste sina problem genom att helt enkelt välja bort de delar av verkligheten som inte passade in i berättelsen. Låt oss som exempel bara nämna ord som ”Kina” och ”Mao”.)

Elak och falsk historieskrivning? Jag försöker inte komma med en objektiv iakttagelse utan ringa in hur jag och flera med mig uppfattade det litteraturklimat där vi skrev våra första böcker.

Det sena sjuttiotalet och det tidiga åttiotalet var den tid då utopikritiken gjorde sig bred. Böcker som André Glucksmanns ”Kokers­kan och kannibalen” och Bernard Henri-Lévys ”Barbari med ett mänskligt ansikte” var filosofiska bästsäljare.

Med stor vältalighet plockade Glucksmann ned sin egen 68-generations alla förhoppningar – varefter han genast började propagera för utplacerandet av en massa kärnvapen överallt i Europa och föll in i högstämd kalla kriget-retorik.

Det var i samma sammanhang som postmoderna filosofer som Lyotard formulerade sin kritik mot ”de stora berättelserna” – dit man räknade det mesta inom ideologi, politik och religion. Inte mycket blev kvar. Utom de bestående maktförhållandena, som utan en förklarande berättelse med ens tycktes oåtkomliga.

Bland de konflikter i världen som blev närvarande för mig var den på Nordirland. Jag reste där, jag läste in mig så som andra fördjupat sig i Vietnamkrig eller i Mellanösternkonflikt. Också i Sverige mötte man ofta en lite luddig tanke om att IRA hade en oklar men dock rätt på sin sida – för att de antogs försvara den katolska minoritet i Ulster som länge förtryckts enligt alla konstens regler.

Men sådan såg inte verklighetsbeskrivningen längre ut i de romaner som skrevs av yngre författare på Irland. Här fanns en leda och ett äckel inför retoriken i en berättelse om Nationen i vars namn det var rätt att offra andras liv.

I slutet av U2:s konsertfilm ”Rattle and hum” från 1987 ska bandet spela ”Sunday, bloody Sunday” för en amerikansk publik, samma dag som IRA detonerat den bomb i Enniskillen som kostade elva människors liv och skadade hundratals. Mitt i sången avbryter sig Bono och säger: ”Jag är trött på amerikansk-irländare som vill prata om ’revolutionen hemma’ och om det ärofulla i att dö för revolutionen – de talar aldrig om det ärofulla i att mörda för revolutionen. Fuck the revolution!” Det var ett formativt ögonblick så gott som något för en särskild generationserfarenhet.

Med mig från åttiotalet bär jag oron för de alltför entydiga berättelserna. Ur den postmoderna erfarenheten tar jag med mig hur nedmonterandet av alla berättelser också kan osynliggöra maktens natur. Så hur får man då ihop det?

I ett av de litterära manifesten denna höst slår man fast att man vill göra ”2010-talet till ett berättandets decennium”. Återigen används ”berättande” på det där okomplicerade viset. Som om det inte alltid varit en integrerad del av romankonsten – ibland med mer totala anspråk på en entydig verklighet än annars. Som om någons berättelse inte ofta utesluter någon annans.

Från åttiotalet har jag också med mig en del idéer av den då återupptäckte, ryske litteraturforskaren Michail Bachtin, som utifrån Dostojevskijs verk slog fast romanens ”polyfoni”, dess flerstämmighet.

Romaner är romaner just därför att de rymmer flera olika berättelser, flera olika perspektiv som helst talar i munnen på och inte sällan kortsluter varandra. I en sådan utsläckning kan man få syn på något man inte kände till och inte kunde få syn på på något annat sätt: kanske en möjlig frihet. (Den Sara Lidman som manifestförfattarna nämner som förebild skrev just den sortens romaner och låter sig nog med yttersta svårighet stuvas in i lådan märkt ”realistisk berättare”.)

Det är ingen slump att den moderna romanen växer fram samtidigt med den moderna demokratin – som en konstform som tillåter olika verkligheter att mötas och brytas, inte nödvändigtvis på ett harmonierande vis. Romanen räddar oss från de entydiga berättelserna. Annars är den ingen roman.

Runt om i världen skruvas det också på nya utopier, från talibanland till filosofen Slavoj Zizeks alltmer ambitiösa försök att upprätta Lenin som politisk tänkare. Den entydiga berättelsen begär åter företräde.

Men vilken typ av ”berättelse” är det man önskar sig under 2010-talet? En roman som trolöst använder alla till buds stående medel och tekniker, så som man kan se hos samtida amerikaner och irländare?

Eller, hemska tanke: den sorts berättelse man vill ”återerövra från genrelitteraturen”, som lägger allt till rätta och bekräftar för läsaren att världen såg precis ut som man trodde? På den här punkten får man inte vara otydlig. För mycket står på spel.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut