Om vänskap funnes fanns den i Paris

Dagen efter att Stig Claesson dött promenerar jag genom Saint-Germain-des-Prés i Paris och tänker på femtiotalet. Världskriget var slut, Europa åter vidöppet, men snart var det dags igen. Trodde man i alla fall. Det kalla kriget närmade sig sin fryspunkt och Frankrike gick tillsammans med Israel och England i krig mot Egypten om Suezkanalen. Kanske var den sovjetiska vedergällningen redan på väg i form av ett svampformat moln. De amerikanska författarna grälade på Café de Flore om vem som jobbade för CIA - kanske med Sartre och de Beauvoir som vittnen - och kroater och serber visade vad som komma skulle genom att slåss med knytnävarna på en serbisk restaurang i närheten.

Stig Claesson, Slas, som ännu inte fått sin första bok publicerad, var på plats och förverkligade myten om Paris tillsammans med Lars Forssell, Pär Rådström och andra unga européer och amerikaner med litterära och konstnärliga ambitioner.

Vi var unga och vackra och totalt befriade från vad man brukar kalla ansvar, skriver Slas i "Efter oss syndafloden", minnesboken från 2002. Han fortsätter: "Vi kände en total frihet som jag ­ibland kan undra vem som gav oss."

Jag tror att det var tidsandan, som så här i efterhand verkade vibrera av den energi som skapas av blandningen av framstegs­optimism och undergångsscenarier. En oslagbar kombination när det gäller att skapa närvarokänsla.
Slas berättar i sin andra mer eller mindre dokumentära skildring av femtiotalets Paris, "Om vänskap funnes" (1981), om första mötet med Pär Rådström (i boken omdöpt till Nils Johan Nilsson) på Café Select i Montparnasse. Hemma i Sverige hade Pär Rådström plötsligt fått skrivkramp och tagit tåget till Paris, utan att säga något till sin fru som var hemma med deras niomånaders pojke.
"Om du tycker att det är oansvarigt så säg det", sa Pär till Slas där de stod på Select.
"Jag tycker ingenting", svarade Slas. "Det vet man väl hur det är när man får en impuls och en plötslig längtan till Paris."

Det är sådana historier som gör sig så bra i litteratur - och helst 30 år efter att de inträffade och de förmodade såren läkt.
Slas och Pär pratade om en svensk operasångare som kom till Paris i början av seklet med ett stipendium från Kungliga Operan i Stockholm, men tagit till flaskan och blivit kvar. "Vi kanske inte kommer hem så snart", sa Pär. "Men inte ska det dröja till 2008. Vem vet förresten. Mig gör det alldeles detsamma."
Fem dagar in på 2008 finns ingen av dem kvar, varken i Paris eller i livet. Och det konstnärliga "oansvariga" unga Europa är någon annanstans. Kanske i Berlin, i New York eller på de unga kulturarbetarnas barer i Maraiskvarteren, i vilket fall inte i Saint-­Germain-des-Prés.

När vi två dagar efter Slas bortgång irrar runt i jakt på Slas stamhak, Bar Monaco, som i dag heter något annat, och Bar Nesle, som finns kvar med samma namn, får min medresenär, fotografen Håkan Elofsson, ett sms från Sverige om att Anders Paulrud, ytterligare en svensk författare som förälskade sig i Paris, har gått bort.
Den kvällen dricker vi två vemodiga glas calvados för de Parisromantiker som inte längre finns.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut