Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Bok

”Rummet” kritiseras för nazistmontage

Boken ”Rummet” bygger på nätsajten med samma namn.
Boken ”Rummet” bygger på nätsajten med samma namn. Foto: Galago

Boken som bygger på nätsajten Rummet fick i går kritik för den brutala driften med två namngivna personer. Bland annat visas ett montage där SvD:s ledarskribent Ivar Arpis huvud sitter ovanpå en kropp i naziuniform.

Skribenterna bakom nätsajten Rummet har skrivit en bok om rasism, skönhet, dejting, sex och andra ämnen som sajten avhandlat. Mest uppmärksamhet, och kritik, har dock påhoppen på Svenska Dagbladet-skribenten Ivar Arpi och på författaren Qaisar Mahmood fått som svarat i SvD under rubriken ”Rasism är rasism, oavsett avsändare”.

Men Ivar Arpi är inte särskilt upprörd över att ha blivit iklädd naziuniform på ett fotografi i deras nya bok ”Rummet”:

– Det är uppenbar satir. De driver med mig, även om man kanske kan tycka att det är plumpt. Jag ser det som en del i genren där vänstern har som vana att kalla högern för ”kryptofascister”. Men även om något är satir så ska man diskutera innehållet i den. Som vad de skriver om Qaisar Mahmood (författare och chef för Riksantikvarieämbetets kulturmiljöavdelning) som i princip kallas för en rasförrädare, säger han.

Bakom Rummet – ”ett antirasistiskt separatistiskt rum för rasifierade” – finns journalisterna Camila Astorga Díaz, Mireya Echeverría Quezada, Valerie Kyeyune Backström och Judith Kiros.

– Jag tror inte heller skulle samma svidande satir tillåtas om den kom från höger. Här finns dubbla måttstockar, vilket bör diskuteras mer, säger Ivar Arpi.

Johannes Klenell, förläggare på Galago som ger ut ”Rummet”, betonar att politisk provokation blir effektiv först när någon blir just provocerad av den.

– I nämnda fall så har ett samtal nu påbörjats om vad rasism är, ett samtal som kanske inte skulle funnits utan själva provokationen. Då är det, i all sin plumphet, effektivt. För att den ska lyckas så måste någon bli provocerad.

Vad tänker du som förläggare kring kritiken som många redan har givit uttryck för kring "Rummet"-boken?

– Jag tänker att det vore skönt om samma ilska kom fram när det gäller faktiska samhällsorättvisor. Jag tycker det är tråkigt att Qaisar Mahmood blev ledsen, men som förläggare är inte mitt jobb att gå in och peta i var jag tycker att författarna är för elaka. De är superelaka mot till exempel Åsa Linderborg också och hon är inte bara en vän utan också min uppdragsgivare som skribent, men inte heller där kan jag gå in och peta. Jag skulle vara en usel förläggare om jag tvingade mina författare att skriva och tycka som jag.

Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg är orolig för "tonläget" i boken.

– Från vänster ska man leva som man lär och då ska man inte använda den här typen av insinuationer och osanningar bara för att ”man kan”. Det är en vulgärargumentation, säger han.

– ”Rummet”-skribenternas argumentation är att de i yttrandefrihetens namn ska publicera detta för att de kan det. Det är ett dåligt argument i alla situationer, som publicist har man ett ansvar för vad man skriver. Ivar Arpi är ju ingen nazist, det stämmer ju inte - och hur han ser ut är inget särskilt relevant argument mot Svenska Dagbladets ledarsida. Det här blir skolgårdsmobbning, ingen politisk diskussion, säger Lindberg som understryker att han ändå uppskattar ”Rummet”-skribenterna.

– De är väldigt spännande och tillför något till offentligheten som inte fanns i den innan de kom. Både för att de är provokativa, och det tycker jag att de ska vara, men också för att de säger något som egentligen ingen sade tidigare.

Judith Kiros ser humorn som ett verktyg att synliggöra olika saker i samhället.

– I Rummets arbete försöker vi generellt hålla oss till att avslöja något om samhället och samtiden med hjälp av humor eller satir - och att sparka uppåt eller åtminstone sidlänges snarare än nedåt, vilket vi konsekvent har hållit oss till i boken.

Vad är faran med att använda humor för att diskutera allvarliga samhällsfrågor?

– Risken är som alltid att man fastnar i att förklara sina usla skämt i stället för att diskutera frågorna man vill lyfta. Men med Rummets bok försökte vi se om man skulle kunna skriva om de här frågorna med samma frihet och humor som folk använder sig av när de drar skämt om till exempel Sveriges icke-vita minoritet. Vi ville väl se hur högt i tak det egentligen är, beroende på vem som drar skämtet, och vem skämtet är riktat emot. Är de som vanligtvis försvarar det fria ordet och som menar att människor är för lättkränkta i dag lika konsekventa när satiren riktas mot dem själva? svarar hon.

Är du besviken på responsen på er bok?

– Vi har fått olika sorters respons, men den som lyfts fram nu är kritiska åsikter från främst journalister på sociala medier. Vi hade inte Sveriges samlade liberala och konservativa ledarskribenter och opinionsbildare i tanken när vi gjorde boken, utan tänkte på de ”Rummet” vänder sig till, de som sökte upp hemsidan när den kom, de som kände igen sig och själva började skriva texter om alltifrån erfarenheter av migration, till skönhetsartiklar om afrohår eller hijabmode. Och därifrån har responsen mest varit positiv, vilket också var målet.