DN Bok

Sjuttio år efter kriget lever nazismen i Sverige

”Nazismen i Sverige 2010–2014” (Ordfront förlag) är den fjärde i Heléne Lööws boksvit.
”Nazismen i Sverige 2010–2014” (Ordfront förlag) är den fjärde i Heléne Lööws boksvit.

På fredag firas 70-årsminnet av Segerdagen, andra världskrigets slut i Europa, då nazismen slogs tillbaka av de allierade. Men Hitlers idéer frodas än. I sin nya bok ”Nazismen i Sverige 2010–2014” skriver historikern Heléne Lööw om nazisternas kamp om kulturen då och nu.

Vårt folk går mot undergången. Våra födelsesiffror befinna sig i stadigt sjunkande. Intet göres för att skapa nytt livsmod, intet för att rädda svenskarna från att utplånas ur historiens blad.

Så hette det i en broschyr från Lindholmarna 1938; i texten målas ett apokalyptiskt scenario upp, där nationen och kulturen, ja allt det som definieras som ”svenskhet” hotas av en annalkande undergång. Här utgörs hotet av judarna och länkas samman med föreställningen om historien som en biologisk ödeskamp – där svenskarna riskerar att ”utplånas”, om de inte förmår att slå tillbaka. Centralt för miljön är fortfarande föreställningen om kampen om kulturen och makten över historieskrivningen, därför utgörs en substantiell del av den alternativa infrastrukturen av en alternativ kulturell sfär – det pågående kriget ses av aktivisterna i högsta grad som ett kulturellt krig, i vilket det gäller att skapa en kulturell motvikt till ett samhälle de anser vara förlorat – eller snarare att helt eller delvis återskapa det som de uppfattar har gått förlorat. Dessa föreställningar om en pågående kulturkamp är inte på något sätt nya. Både nationalsocialister och högerextremister söker i hög grad legitimitet för sina åsikter i vad de uppfattar som historiska traditioner. Historiska exempel legitimerar det politiska budskapet; i historien söks exempel på vad som uppfattas som genuint, sunt och riktigt. Detta är heller inte något som på något sätt är knutet till de svenska rörelserna, tvärtom återfinns det hos många grupper i Europa.

Läs mer: ”Jag trodde inte att nazismen skulle kunna återfödas i vår tid”

Nationalismen inom 1930-talets svenska nationalsocialistiska partier var expansionistisk, både i bemärkelsen av en geografisk expansion – de drömde om att skapa ett nationalsocialistiskt nordiskt statsförbund – och i det att den var tänkt att omfatta alla grupper i samhället som de definierade som ”ariska”. Fosterlandet skulle erövras åt arbetarna, vilka skulle mobiliseras för den nationella idén och bli en del av den nationella folkgemenskapen. En annan väsentlig del i idén om att bevara rasens renhet och bevarandet och återskapandet av det genuina var bonderomantiken. Bönderna utgjorde enligt nationalsocialisterna den viktigaste källan till en ”ren och sund ras”. Denna positiva syn på landsbygdsbefolkningen var kopplad till en negativ syn på industrialiseringen och inflyttningen till städerna. Idéhistorikern Lena Berggren hävdar att den antisemitiska agitationen kan ses i ljuset av detta. Judar framstår som en stereotyp av det moderna samhället, medan nationalsocialisterna representerar traditionen. Centrala inslag i denna kulturkamp är, då som nu, ”kampen mot de moraliska inre fienderna”. Termen ”moraliska fiender” skall i detta sammanhang förstås som förespråkare för kvinnans rätt till fri abort, homosexuella, narkomaner, porrindustrin, pedofiler, våldtäktsmän, ”asociala element”, kort sagt, de som i något avseende avviker från det som definieras som eftersträvansvärda ideal och livsstilar. De moralistiska inslagen i ideologin var utmärkande bland 1930-talets nationalsocialister. I agitationen hos mellankrigstidens grupper var det moralistiska budskapet intimt sammanflätat med det antisemitiska. I ett tal 1936 sade Oskar Landahl bland annat följande:

Juden finner ett nöje i att rota i det sexuella livet och speciellt med dess avarter. Överallt i världen, där det finns bordeller och homosexuella lokaler är det judar som står för rusthållet.

Drömmen om det ”rena” samhället är ett viktigt inslag även i den första efterkrigsgenerationens ideologi. Till exempel gav Nordiska Rikspartiet 1965 ut ett extra nummer av Nordisk Kamp som helt ägnades åt ”de moraliska fienderna”. I samma tidning stod 1975 följande om det ”moraliska förfallet”:

På kvällen kom de, nattens armé, utkrälande ur skrymslen och vrår, en hop skitiga stinkande tiggare, hallikar, syfilistiska horor, lurendrejare och ligister.

Homofobin har under lång tid intagit en framträdande plats bland de svenska nationalsocialisterna och rasideologerna och är en central del av föreställningen om de ”moraliska fienderna”. Homosexuella betraktas som ”undermåliga” och ”rasligt perverterade” och homosexualitet ses som ett ”judiskt påfund” – som ännu ett medel för judarna att ”förinta den vita rasen”. Utfall och förföljelsekampanjer mot homosexuella utgjorde till exempel ett stående inslag i den antisemitiska 1920-talspublikationen Vidi.

Homofobin är en av de frågor där nationalsocialisterna kunde och i viss utsträckning fortfarande kan få stöd för sina åsikter långt utanför sina normala sympatisörsgrupper. Homofobin var också ett återkommande tema i efterkrigsorganisationernas agitation. I Nordiska Rikspartiets skrifter intog homofobiska artiklar, vid sidan av de antisemitiska, en mycket framträdande plats och frågan utgjorde en av partiets huvudfrågor under hela dess existens.

En oförsonlig inställning till sexualförbrytare är ett annat inslag i kampen mot de ”moraliska fienderna”. Berättelser om invandrare eller svenskar som våldtar och mördar kvinnor och barn är frekvent förekommande i såväl parlamentarikernas som rasideologernas propaganda. Detta är således en inställning som de delar med extremnationalisterna, som bland annat hävdar att den svenska kvinnorörelsen sviker de kvinnor som blivit mördade eller våldtagna av utländska män.

Kampen mot pornografi och prostitution är en annan central del av det moraliska budskapet. Stundtals genomförde Nordiska Rikspartiet direkta antiporraktioner, 1985 vandaliserade medlemmar av NRP i Göteborg porrbutiker och misshandlade personalen. Kampen mot ”asociala och kriminella” utgör en annan viktig del i ”den moraliska striden”. I Nordisk Kamp har till exempel påståenden om en alltmer tilltagande kriminalitet och drogmissbruk under årtionden varit ett stående inslag i agitationen – under 1960- och 1970-talen och i början av 1980-talet var ”kriminella” och ”besvärliga zigenare” särskilt frekventa inslag i reportagen, åtföljt av krav på en skärpt strafflagstiftning. I 1972 års partiprogram pläderas till exempel för införande av arbetsläger.

Antiziganismen har sedan mellankrigstiden varit ett frekvent och allestädes närvarande inslag i agitationen – om judarna betraktats som ”ondskefulla, dolska manipulatörer” har romerna framställts som ”asociala, opålitliga och kriminella element”. Båda grupperna utmålas som ”lögnare”, ”bedragare”, ständigt sysselsatta med att ”manipulera” och ”utnyttja” samhället och enskilda personer. Den antiromska agitationen är ständigt närvarande i en över årtiondena strid ström av artiklar som ofta rör olika former av kriminalitet, i vilka en hel grupp kollektivt skuldbeläggs för enskilda personers agerande och där bilden av en ”kriminell kultur” som hotar samhällets bestånd frammanas. Stundtals intensifieras den här typen av agitation, som under 2014, då tiggande EU-medborgare – av vilka en grupp (hur stor finns det i dag inga säkra uppgifter om) utgörs av rumänska och bulgariska romer – hamnar i blickfånget i debatten. Vid dessa tillfällen lever den antiromska agitationen i symbios med negativa föreställningar om romer som finns latent hos betydligt större delar av befolkningen – antiziganism är på inget sätt knuten till någon särskild ideologi, och på samma sätt som antisemitismen existerar den överallt, och då många av kampanjerna flyttat ut på sociala medier vimlar dessa av ändlösa historier där antiromska stereotyper reproduceras i modern tappning. I dessa fora, liksom tidigare i lokalsamhällen, lever det organiserade och oorganiserade i symbios med varandra och förstärker varandra – aktivisterna ser en möjlighet att nå ut och upplever att de får ett ökat stöd för sina uppfattningar, och enskilda människor upplever att de är del av en större grupp och att de flesta ”egentligen tycker som dom”.

Retoriken, språkbruket och budskapet har i detta avseende inte förändrats nämnvärt på 90 år. De grupper som definieras som ”icke-arier”, ”rasligt defekta”, ”genetiskt onda”, ”kulturellt mindervärdiga” eller ”rasligt undermåliga”, reduceras successivt till ”skadedjur”, ”parasiter” och i förlängningen icke-människor. De genomgår i den nationalsocialistiska retoriken en successiv avhumaniseringsprocess, vilken i slutändan berövar dem alla mänskliga drag. De har i nationalsocialisternas och rasideologernas ögon upphört att vara människor. Människor är endast de som definieras som ”sunda”.

Renhetsidealet slår även igenom i de rekommendationer om en sund livsstil som ständigt återfinns i material från de olika grupperingar som varit aktiva under de senaste 90 åren. Krav på ett sunt leverne är således inget nytt – Nordisk Ungdom hade redan under mellankrigstiden en lång rad levnadsregler som medlemmarna var tvungna att leva efter. Syftet bakom de hårda kraven var att skapa en kader av hårda, disciplinerade och hänsynslösa ungdomar.

Inom den moderna rasideologiska undergroundvärlden finns också en rad kulturella ideal som omhuldas av aktivisterna. Många aktivister uppger sig exempelvis tycka om klassisk musik, konst, historia och nationalistiska diktare. Ett förvånansvärt stort antal ledande aktivister hävdar att de egentligen inte tycker om rörelsens egen musik, utan snarare betraktar den som ett propagandavapen. Att historieintresset är stort vittnar dock de otaliga artiklar med historiskt innehåll som under årens lopp publicerats i rörelsens tidningar och som med den digitala revolutionens intåg flyttat ut på nätet. Svenska Motståndsrörelsen har till exempel en särskild avdelning på sin webbsajt där ”dagens historiska händelse” presenteras i form av en artikel. Ett genomgående tema är känslan många uppvisar av att ha blivit berövade sitt kulturella arv – ett arv som ersatts med något som aktivisterna anser vara oacceptabelt.

Kulturella projekt har därför alltid varit en viktig del av miljön, och det har från 1930-talet och framåt funnits många kulturella föreningar, bokförlag och liknande knutna till miljön. Under 1990-talet började denna verksamhet utvecklas av kretsarna kring tidskriften Nordland, och en ny generation inledde med att skapa sina egna kulturella projekt. Nordland fick rader av systertidskrifter på olika håll i landet. Även Alternativ Media och den Stockholmsbaserade Nationell Ungdom drev liknande projekt. När Nordland gick i graven 1999 och uppgick i den 1998 grundade Svenska Motståndsrörelsen, ersattes den av Folktribunen, som under åren 1999–2001 fungerade som vit makt-världens viktigaste ideologiska och kulturella tidskrift.

2001 skapades även Nordiska Förlaget av gamla Nordland-medarbetare, som orienterade sig mot det 2001 grundade Nationaldemokraterna. Nordiska Förlaget gav ut böcker och från 2003 tidningen Folkets Nyheter. Sommaren 2004 drabbades Nationaldemokraterna av interna strider och i efterdyningarna av dem lämnade kretsarna kring Nordiska Förlaget partiet och skapade Nordiska Förbundet, vars mål var att skapa en organisation kring tidningarna och förlaget för att ytterligare sprida sina idéer genom föredragsserier, försäljning och studieverksamhet. Nordiska Förbundet hämtade också influenser från den tyska miljön, och i juli 2006 hölls en gemensam tysk-svensk kulturfestival i Skåne. En annan del av Nordiska Förbundets verksamhet var den årligen återkommande Nordiska festivalen, som besöks av aktivister från broderorganisationer över hela Europa. Nordiska Förbundets verksamhet upphörde 2010.

En annan central del är ”myten om det förrådda folkhemmet”. Folkhemmet, eller välfärdsstaten, har under efterkrigstiden kommit att bli en viktig del av begreppet ”svenskhet”. Folkhemmet, med sin utbyggda sociala bastrygghet för alla medborgare – sjukvård, skolor och daghem – kombinerat med en samförståndspolitik på arbetsmarknaden och ett förhållandevis stabilt politiskt och socialt klimat, var grundfundamenten i det som kallades den svenska modellen – en modell som även blev ett begrepp internationellt.

Det är först i samband med krisen på 1990-talet som den svenska modellen på allvar börjar knaka i fogarna. Den ekonomiska krisen innebar att välfärdsstaten inte längre kunde tas för given; arbetslösheten ökade, industrier lades ner, antalet arbeten i offentlig tjänst minskade och många små-, enmans- och familjeföretag fick slå igen.

Rasideologiska och extremnationalistiska grupper, som Sverigedemokraterna, har, vilket tidigare berörts, i många fall försökt ta över nationalsymboler och begrepp och ladda dem med ett annat innehåll, på samma sätt som vit makt-grupperingar försöker ta över kampen för yttrandefriheten, lägga beslag på första maj och nationaldagen och omdefiniera Förintelsen. Folkhemmet är ett sådant begrepp som både Sverigedemokraterna och vit makt-miljön kämpar om att överta. Krisen på 1990-talet innebar således att rasideologer och extremnationalisters föreställning om att de ”etablerade politiska partierna sålt ut folkhemmet” fick ett uppsving.

Kopplad till föreställningen om det hotade folkhemmet är, som vi sett om den tidigare berörda kulturkampen, rädslan för att kulturen skall utplånas. Denna föreställning har alltsedan 1930-talet varit en central del av agitationen mot invandring, oavsett om denna har kommit från rasideologiska eller extremnationalistiska grupper eller från etablerade politiska grupperingar. Under efterkrigstiden har inom vit makt-världen den svenska kulturen kommit att ersättas av en föreställning om en särskild ”vit kultur”, som innefattar alla ”vita” var dessa än befinner sig. Föreställningarna om den ”svenska” och den ”vita” kulturen existerar parallellt med varandra. En studie av antiflykting-agitationen visar att det vid sidan av – eller sammankopplat med – antisemitismen och rasismen finns en rad återkommande teman: flyktingarna som ”asociala, kriminella och parasitära” som hotar folkhemmet. Folkhemmet sägs symbolisera det ”lugna, trygga och goda” Sverige, som aktivisterna anser har försvunnit under de senaste decennierna och ersatts med ett ”internationaliserat multikulturellt våldssamhälle”. Sammankopplingen invandring–brottslighet är, vid sidan av uppfattningen om etablissemangets förräderi, en viktig del i föreställningen om det förrådda folkhemmet, hos såväl extremnationalister som rasideologer. De fall som särskilt uppmärksammas i propagandan är därför sexualbrott, rån, brott riktade mot åldringar, mord och misshandel. Det är brott som väcker avsky, och den bild som frammanas i artiklarna är inte bara den att majoriteten av alla brott begås av invandrare, utan även att de begår särskilt avskyvärda brott.

Under 2009 startades kampanjen ”Stoppa våldtäkterna nu” av en grupp som beskriver sig som oberoende. Och Svenska Motståndsrörelsen inledde samma år en kampanj mot pedofiler – ett tema som återkommer med jämna mellanrum, även om de särskilda kampanjerna kommer och går – som gick ut på att via flygblad och annan information upplysa om var tidigare dömda sexbrottslingar bor. I anslutning till kampanjen har medlemmar av organisationen även patrullerat utanför en skola i Sundsvall, i syfte att skydda eleverna mot pedofiler. Efter ett uppmärksammat mord på en 16-årig flicka i Västerås anordnade Svenskarnas Parti i maj 2010 en protestmarsch mot det ”mångkulturella våldet”. I samband med flygbladsutdelning några dagar före manifestationen knivskars två aktivister från SvP allvarligt av politiska motståndare, och under själva marschen utbröt tumult, varvid en polis och en annan person skadades. Fem personer greps för förberedelse till misshandel och tre personer för försök till våld mot tjänsteman och främjande av flykt.

Nationaldemokraterna startade 2001 en kampanj under parollen ”Invandrarna, våldtäkterna och sanningen”. I samband med den publicerades en större kartläggning av våldtäkter i Stockholms län. Ett gemensamt drag i propagandan, oavsett vilka grupper den kommer ifrån, är föreställningen att samhället – politiker, opinionsbildare, polis och övriga rättsvårdande myndigheter – försöker förtiga problemen, och att det finns en sorts tystnadens konspiration om dessa frågor. Grupperna ser sig själva som förmedlare av en stigmatiserad ”sanning”. Denna typ av föreställningar är inte unik för svenska extremnationalister och vit makt-anhängare, argumenten känns igen i de flesta länder i Europa. De utgör ett av fundamenten i den extremnationalistiska agitationen och tanken att det ”goda ursprungliga samhället” har sålts ut av etablissemanget till ”de andra”– huvudsakligen utomeuropeiska invandrare – utan att ”folket” varit medvetet om vad som skett. De flesta extremnationalistiska och rasideologiska grupper anser sig vara bärare av denna sorts stigmatiserade sanningar som ”förtigs av ett korrupt etablissemang”, eller ”PK-maffian”, som de ofta kallas i retoriken, men också uttolkare av och företrädare för den ”sanna folkviljan”.

En annan bärande idé i den nationalsocialistiska ideologin har varit tanken att olika befolkningsgrupper skulle smälta samman till en ”volksgemeinschaft” där alla – oavsett kön, yrke, ålder och social position – skulle arbeta tillsammans för rasens och nationens bästa. I denna gemenskap har män och kvinnor sina givna platser. Enligt nationalsocialisterna hade mannen och kvinnan skilda biologiska och själsliga förutsättningar. Dessa på förhand givna förutsättningar bildar grund för en indelning av samhället i en manlig och en kvinnlig sfär. Mannen och kvinnan skulle komplettera men ej ersätta varandra. Det centrala i nationalsocialisternas kvinnosyn har därför varit kvinnan som maka och mor. Åtskillnaden innebär inte att nationalsocialisterna hävdat att kvinnan var mindre värd än mannen, endast att hon hade andra uppgifter i samhället.

Folkgemenskapstanken går igen i partier som Svenskarnas Parti. I deras partiprogram heter det:

Folkgemenskap och social rättvisa skall genomsyra samhället: Klassplittring skall ersättas med klassgemenskap där hela folkets kreativa och produktiva insatser värderas högt och ingen samhällsgrupp tillåts avancera på bekostnad av någon annan.

I detta har mycket lite förändras under 90 år – den fascistiska och nationalsocialistiska föreställningen om en folkgemenskap, baserad på ”raslig” eller kulturell gemenskap eller på båda­dera, har bestått under årtiondena. Vad som ändrats är betoningen – vilken aspekt som anses vara den avgörande, den ”rasliga”, den kulturella eller, som i Svenskarnas Partis version, en kombination av båda.

”Nazismen i Sverige 2010–2014” (Ordfront förlag) är den fjärde i Heléne Lööws boksvit. Den utkommer på tisdag den 5 maj. Detta är ett utdrag ur avsnittet ”Ideologi och taktik”. Kapitlet är något nedkortat.

Heléne Lööw

Heléne Lööw, 53 år, docent i historia vid Uppsala universitet. Specialiserad på den svenska nazismen. Disputerade 1990 med ”Hakkorset och Wasakärven” vid Göteborgs universitet. Överintendent på Forum för levande historia till 2006. Har även arbetat inom regeringskansliet.

Hennes böcker i serien ”Nazismen i Sverige” har getts ut i tre delar, alla på Ordfront förlag.