Skönheten i centrum

Mara Lee vill helst sitta med ryggen mot ingången för att skala bort intrycken och kunna koncentrera sig på frågorna. Vi sitter på Hilton vid Slussen i Stockholm. Hennes blick viker inte undan, hon både lyssnar och talar lika omsorgsfullt.

Att döma av de mestadels översvallande recensionerna av romanen "Ladies" är det en nykrönt flärddrottning jag har framför mig. Jan Arnald skrev i DN (24/8) att "det är som om Mara Lee har gett sig den på att använda sin romandebut för att uppgradera chick-lit-genren ordentligt".

Ändå känns inte Mara Lee det allra minsta som Helen Fielding, Denise Rudberg eller Martina Haag. Mara Lee blev en ikon för litteraturstudenter redan när hon kom med sin första diktsamling år 2000, hon var en BLM-favorit, recensentälskling och skrev radikal erotik på ett smart sätt. Har hon inspirerats av Marian Keyes?

Mara Lee lindar armarna om livet och funderar.

- Jag har aldrig läst någon bok i den genren, men naturligtvis känner jag igen dramaturgin och formen från film och tv. För mig handlar mitt ämnesval om att peka på den verklighet som vi befinner oss i och de drömmar och strävanden som är viktiga här.

Inte ens som liten läste hon traditionella flickböcker, då älskade hon sagor, även de otäcka folksagorna som följde med långt upp i skolåldern.

Den svarta kragen är knäppt ända upp till hakan och Mara Lee är genomtänkt och teoretisk i sina svar, kanske en aning undflyende. Hon är mycket vänlig men inbjuder inte till att bli personlig.

Och så är hon så fasligt vacker. Precis som huvudpersonerna i "Ladies" drabbar hon just nu omgivningen med sin skönhet. Skönheten är ett huvudtema i romanen, den driver kvinnorna framåt, antingen för att de besitter den eller för att de jagar den.

- För att kunna skriva om det vackra tror jag att det är viktigt att man har känt sig ful och avvikande någon gång. Jag har fått bekräftelse på mitt utseende, men jag har också upplevt det motsatta. När jag växte upp i en by i norra Skåne kände jag mig ofta som ett ufo och annorlunda i största allmänhet.

Du återkommer till dessa ämnen genom dina böcker: skönhet, smärta och våld. Varför ligger de dig så nära?

- Ja jag har kanske svårt att ge en berättelse kring det. Jag tror att man bär på en stark känsla av alienation, att man hela tiden längtar efter något och har funnit det i konsten. Det där andra som får allt att lyfta.

Mara Lee glider i väg, bort från sig själv och mot det allmängiltiga. Hon tar upp Emily Brontë som skrev så starkt om passion trots att hon levde isolerad med sin familj och knappast träffade någon annan. Varifrån kommer begäret? Som ung var Mara Lee lockad av myterna kring isolerade, lidande författarinnor, hon fann Emily Brontë och har sedan läst om henne ett flertal gånger. Hon kallar "Svindlande höjder" för en av världens bästa romaner.

I sitt skrivande är Mara Lee förankrad i sin egen tid, huvudkaraktärerna i "Ladies" är plus trettio, singlar och rör sig i Stockholms och Paris trendiga kulturvärldar.

Fotografen Iris C vinner framgång genom att blotta och lämna ut kvinnor som hon kommer tätt, tätt inpå livet. Då upplever publiken äktheten, den autentiska närheten, och njuter.

Det är lätt att tolka in samtidskritik i besattheten av "Det verkliga". Som i dokusåpor, kändisbiografier, idoltävlingar eller Maja Lundgren. Men Mara Lee är inte helt med på de noterna.

- Man behöver inte läsa min roman som en ursinnig kritik av skönhetsindustrin eller en förytligad värld. Jag har skrivit en bok som jag hoppas att man kan beröras och engageras av och har kämpat för att också få fram hänförelsen för det vackra och ge förståelse.

- Det man förfasas över kan också förföra, skönhet är så intressant eftersom den har en tveeggad lockelse.

Musiken i restaurangen blir för hög, Mara Lee vill byta plats för att hålla kvar fokus. Sedan sju år tillbaka undervisar hon på Biskops-Arnös skrivarlinje när hon inte sitter på sitt kontor på Söder och författar. I perioder har hon arbetat på Konsthögskolan i Umeå och det är framför allt konstvärlden som utgör scen för Lea, Mia, Iris C och Laura i romanen. Fast Laura lämnar efter hand sin roll som modell för en ny identitet som poet och i samma takt som hon skriver förlorar hon sin skönhet. Hon finner sig själv i sin nya fula spegelbild.

Betyder det att konsten är ytlig medan litteraturen är sann?

- Nej, snarare att Laura går från att vara ett objekt till att bli ett subjekt. Men det är intressant att stämningarna skiljer sig åt mellan konstvärlden och den litterära världen. Som författare kan man sitta i ensamhet och sedan ge ut en bok efter några år, medan jag tror att det är viktigare för en konstnär att vara med där det snurrar. Man behöver sitt kontaktnät, sin gallerist och pengar är inblandade på ett helt annat sätt.

Det låter fortfarande ytligt?

- Ja, ytan är viktig, men den förankras ju hela tiden i det som är det centrala, det vill säga konsten.

I romanen är Lea en underskön gallerist som bara sällan rubbas ur sin övertygelse om att vara överlägsen omvärlden. Det är Jean som ibland stör henne, voyeuren som assisterar sadistiska Iris C och tillsammans med henne njuter av avväpnade snyggingar. Lea följer Jean in i de mest obehagliga situationer, om och om igen. Varför gör hon det?

- Han är den enda människa som ger henne något motstånd. Och det är nog egentligen det hon letar efter, tror jag. Det finns en längtan till en plats där hon inte har kontroll.

När Lea till slut släpper kontrollen fångar Iris C henne i objektivet och visar sedan upp Leas underliv på storbildskärm vid en mingelfest. En typ av tillställning där man inte tappar ansiktet utan i stället samlar sig för hämnd bakom ett perfekt leende.

I tidigare intervjuer har Mara Lee talat om att hon är trött på dramaturgi som ständigt retar läsaren att gå vidare.

Hur stämmer det in på "Ladies", en rafflande roman som är svår att lägga ifrån sig?

- Vet du, det bara blev så, säger Mara Lee och ler för första gången. Jo, jag känner ett väldigt motstånd mot att locka läsaren att alltför enkelt identifiera sig. Jag har hela tiden varit ute efter att väcka, knuffa ut den som läser så att man inte bara sitter där och konsumerar.

- Sedan är det lätt att vara teoretisk om de här sakerna, man har ändå ingen jävla kontroll över vad som händer när man väl skriver. Men jag tycker fortfarande att det finns utrymme för reflektion och eftertanke i "Ladies", det är inte bara spänningen som för läsningen vidare.

Det är dags för fotografering i gatumiljö. Inte framför 10-gruppens fönster ("det är så fruktansvärt borgerligt") och inte framför H & M:s ("jag är osäker på hur de har det med barnarbetare i sina fabriker"). Mara Lee vet ganska väl hur hon vill ha det.

Hennes sätt att släppa kontrollen är att skriva. Mindre utlämnande än Leas fotosession kan hända, men också ett risktagande. De negativa recensionerna känns mer än hon egentligen vill erkänna, trots att de är få och lätt överträffas i antal av de positiva. Utan kontroll blev det en oväntad roman, med lilarosa omslag och chick-lit-liknelser i presentationen.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut