Tillbaka till grabbvärlden

Året är 1939. Utanför en av Kanal­öarna blåser det plötsligt upp till full storm och ensam i sin lilla öppna segelbåt sitter en tolvårig pojke och inser att han oundvikligen driver mot de livsfarliga reven.

Hur det ska gå för pojken Nick är nu framför allt en genrefråga. Eftersom just denna situation är hämtad ur en äventyrsbok så fortsätter den med att Nick utropar i den starka vinden: ”Dikt i lä, gubbar! ... annars kommer ni malas till småbitar i Gravestone Rocks käftar!” (Försök säga denna mening snabbt tre gånger.) Och hans hund Jip instämmer (naturligtvis) käckt ”med att skälla högt”.

Men vadårå? Så här ser det väl ut i var och varannan äventyrsbok från tiden. Citatet skulle nämligen kunna vara hämtat ur vilken av C S Foresters Horn­blowerböcker som helst eller någon av W E Johns närmare hundra titlar om flygaresset Biggles.

Problemet är dock att det inte är det.

Det är i stället inledningen till amerikanen Ted Bells nyskrivna bok, ”Nära ögat. En tidsresa på liv och död”. Och den svenska titeln, som tveklöst platsar på valfri B-rulle från 40-talet, ackompanjeras dessutom stilsäkert av omslaget. Den unge, bildsköne Nick sitter där i sin båt med sitt rågblonda hår fladdrandes i stormen och med starka, brunbrända armar ser han ut som ”ännu en dag på jobbet”.

Mer Volvo Ocean Race-macho än tolvåring i livsfara. Mer Kiefer Sutherland än Bert, om ni förstår.

Ted Bells tillvägagångssätt är inte unikt. Det är en ganska bra bild av hur dagens ­ny-nostalgiska äventyrsböcker ofta ser ut. Som förut, helt enkelt. Men varför har äventyrsboken stannat i växten på detta sätt? Dog äventyren någon gång efter andra världs­kriget? Eller är det kanske snarare en reaktionär trend i ungdomslitteraturen, ett slags kritik mot dagens utflippade tempo, mot industrialiseringen, inter­netifieringen, and what not?

I dagens nyskrivna äventyrsböcker trängs det betjänter, hushållerskor, guvernanter, gamla gods och herre­säten, privatskolor med skol­uniformer, segelfartyg, butler, pirater, aristokrater, chaufförer, sjökaptener med skepparkrans och pipa.

Läs Lemony Snickets böcker om syskonen Baudelaire, läs Chris Mould, Chris Priestley eller Chris Riddell (varför heter alla Chris?). Kuriosakabinettet är proppfullt och man badar i nostalgi.

Problemet när dagens författare leker dåtid är dock att de även riskerar att ärva en del mindre smickrande drag.

Ta Enid Blyton som exempel vars xenofobi och förlegade könsroller i dagens utgåvor av Fem-böckerna helt enkelt måste censureras för att kunna ges ut. I ett klassiskt citat ur hennes ”Five on a Hike Together” (1951) säger Julian till Georgina: ”You may look like a boy and behave like a boy, but you’re a girl all the same. And like it or not, girls have got to be taken care of.” Hepp.

Hur skriver man en bok som handlar om då och har äventyrs­bokens pedantiska förkärlek för fakta och detaljer (knopar, tampar, råsegel, rigg och rorkult) fast ändå med dagens jämställda ideal mellan pojkar och flickor? Visst finns det en del ansträngda försök, men anakronismer är ju aldrig särskilt kul.

Ted Bell löser det i sitt fall med att helt enkelt strunta i problemet. Nicks syster är bara en lillasyrra, som visserligen – helt genrelogiskt – innehar ett språk värdigt en professor vid universitetet, men ändå ”darrar av skräck” och beundrar sin Så Modige och Rättrådige Storebror (som naturligtvis aldrig darrar av skräck).

Så frågan är om den klassiska äventyrsgenren helt enkelt är beroende av föråldrade grabbig­hetsideal, klassamhällen och stela könsroller för att fungera. Är det så, är det nog dags att lätta ankar, vinka farväl till de giktbrutna stereotyperna och spana efter nya äventyr vid horisonten i stället.

Dikt i lä, tjejer!

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut