Typiskt 00-tal: Amanda Svensson

Först och främst ska det påpekas att jag kanske inte menar det jag skriver i den här artikeln. Som ett barn av det så kallade 00-talet har jag väldigt svårt för att stå upp för saker. Jag gillar Abba och "Mamma Mia!" var en sån himla fin film. Nej, det gör jag inte egentligen. Jag lovar att jag kommer stå för det här i morgon. Nej, det gör jag inte.

En annan sak man ska ha i åtanke är att 00-talet är det enda decennium jag minns. Från 90-talets senare hälft kan jag förstås rapportera om kjol-på-byxor och "Fucking Åmål", men det är ju en tolvårings minnen. Det jag vet om andra decennier har jag sett på film. Det är kanske inte så bara i och för sig. Å ena sidan, å andra sidan. Det som syns är det som är.

Med detta sagt kan vi börja prata om ärligheten.

Att ge sig fullständigt, till sak om inte till person, har under 00-talet varit besvärligt. Att älska något innerligt och uppriktigt är inte förenligt med att ha en mångbottnad, krea­tiv, framåtskridande och spännande personlighet. Passion är förstås bra. Men passionen bör vara föränderlig. Riktad åt flera håll. Opålitlig och alltid förhandlingsbar.

I alla analyser av dagens ungdom, 80-talisterna, pratas det om flexibilitet. Saker ska ständigt utvecklas i arbetslivet, kulturen och vänsfären. Följden av en sådan rastlöshet är förstås att innerligheten försvinner. Om man verkligen börjar älska sitt jobb, sina sysselsättningar och sitt sociala sammanhang blir det svårt att hasta vidare. Och när en egenskap blir besvärlig är det bäst att stämpla ut den som ful. Att stå upp för något är fult. För den som uppriktigt och långvarigt ger sig hän åt något kommer stagnera.

Som exempel kan vi titta på kulturen. Jag är övertygad om att man i kulturkonsumtion kan utläsa hur människor ser på sig själva. Och det gäller i än högre grad för hur man pratar om vilken kultur man konsumerar. Under 00-talet gäller det att inte prata om samma kulturella fenomen två gånger. I alla fall inte tycka samma sak två gånger. Då kanske det uppfattas som att man verkligen, verkligen menar det. Tycker du verkligen att den där filmen är bra? Den var ju bra förra månaden. Oj, hur hamnade de här leopardmönstrade strumpbyxorna i min byrå? Det har jag då aldrig tyckt varit snyggt.

Det är dock min fulla övertygelse att människan är en varelse i behov av att älska, och att älska långvarigt. Inte bara personer, utan saker. Ting såväl som platser och fenomen. Och att man fortsätter göra det, även om man låtsas motsatsen. Det är allt lite sorgligt att ingenting är evigt. Och ständigt detta ironilyssnande och fuldansande och låtsasläsande. Garderingar mot allt ifrågasättande. Man blir ju matt.

I en sådan tidsanda uppstår förstås ett behov av att dölja. Anfall är som bekant bästa försvar, alltså: Bästa sättet att mörka fula sanningar om sin tråkiga statiskhet är att visa upp fina och trendiga osanningar om sig själv. Tack och lov har vi nu Internet. Bloggar, communitys och så vidare fungerar utmärkt för att visa upp sig själv så som man vill vara. Det är ett snabbt och effektivt medium, väl lämpat för att kunna säga en sak och sedan en annan. Radera sina gamla blogg­inlägg. Plocka bort bilder som vittnar om de där leopardstrumpbyxornas faktiska omslutande av ens ben. När man pratar om hur var och varannan person fläker ut sig själv på internet, är antagandet att det har att göra med ytlighet och självupptagenhet. Jag vet inte. Jag tror snarare att det handlar om motsatsen. Att få lov att vara hemlig. Ger man bort information om sig själv, får man också behålla något själv.

Och det är här och nu som den här artikeln tar tillbaka sig själv, och i flexibilitetens namn lämnar deppigheten för att i stället styra kosan mot ett jublande hurra för 00-talets brist på hängivenhet. Det höll inte längre än 4.000 tecken, och nu har jag tröttnat. Jag älskar ju faktiskt egentligen att slippa vara konsekvent!

För vem vill inte ha ett eget rum. En liten verkstad där man kan bygga sig själv, sortera sina drag och stoppa vissa i hemliga byrålådor som ingen någonsin kommer försöka rota i. Bara jag vet vem jag är. Bara jag bestämmer vem ni ska tro att jag är, med en flytande personlighet som anpassar sig efter sammanhanget. Det finns en liten diamant i mig ni aldrig kommer åt. Resten är formbart och redo att utvecklas åt vilket håll jag vill. Vilket håll ni vill.

Man kan göra det lätt för sig och säga att trender, kulturella såväl som sociala, förslavar människor och får folk att sluta tänka själva. Det är inte sant. Saker går nu så fort, att om något inte passar är det bara att förändra det själv och se till att det går hem. Alla trender kommer någonstans ifrån. I dag kan det vara från dig. Det finns en dynamik i att man ger och tar i stället för att hålla var och en på sitt.

Att ge sig fullständigt, ja det är svårt under 00-talet, men det är ingen förlust. Fullständig innerlighet och ärlighet kräver att man släpper taget om sig själv, lägger sig själv i andras händer. Det kommer alltid finnas de som vägrar ge sig och börjar bestämma över dig på de lömskaste sätt. Bättre ett samhälle där allt ständigt är uppe för förhandling. Om ni vill kan jag citera vad som kanske är de Beauvoir. Nej, om jag vill. Tycker ni inte om det i dag kommer ni göra det i morgon. Alltså: "Jag kan bara ge mig fullständigt till den som inte tillåter mig att ge mig fullständigt."

Jag ger mig fullständigt till 00-talet, till ytan, ombytligheten och min rätt att hålla mitt viktigaste gömt. Jag tänker bara stå upp för en tidsanda som tillåter mig att vika undan.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut