DN Bok

Umberto Eco: Hur man reser med en lax

För en vecka sedan avled den italienske författaren Umberto Eco. Kulturmagasinet återpublicerar en betraktelse från 1986 om hur han fraktar en lax inköpt på Östermalmshallen genom Europa.

Enligt dagstidningarna plågas vi numera av två stora problem, nämligen invasionen av datorer och Tredje världens oroande frammarsch. Detta är helt sant, tro mig, jag vet.

Nyligen gjorde jag en kort resa: en dag i Stockholm och tre i London. I Stockholm fick jag tid över att inhandla en jättestor rökt lax till ett mycket förmånligt pris. Den var noggrant inslagen i plast, men jag blev tillrådd att förvara den kallt tills jag kom hem. Det var lättare sagt än gjort.

Lyckligtvis hade min förläggare i London bokat ett lyxhotell åt mig med minibar på rummet. Vid min ankomst till hotellet fick jag intrycket av att befinna mig på en legation i Peking under boxarupproret. Hela familjer kamperade i foajén, resenärer låg och sov på sitt bagage insvepta i filtar. Jag frågade hotellpersonalen, som alla var indier plus en och annan malaj, vad som stod på, och de berättade då att detta stora hotell föregående dag hade installerat ett datoriserat bokningssystem som på grund av inkörningsfel hade brutit samman efter två timmar och man kunde nu inte ta reda på vilka rum som var lediga och vilka som var upptagna. Det var bara att vänta.

Framemot kvällen hade datorn reparerats och jag fick äntligen mitt rum. Orolig plockade jag fram min lax ur resväskan och såg mig om efter minibaren. Hotellens minibarer brukar vanligtvis innehålla två flaskor öl, två flaskor mineralvatten, några miniflaskor, ett par burkar juice och två påsar jordnötter. Minibaren på det här hotellet var jättestor och innehöll femtio miniflaskor med whisky, gin, Drambuie, Courvoisier, Grand Marnier och Calvados, åtta små flaskor Perrier, två Vitelloise och två Evian, tre medelstora flaskor champagne, olika burkar med Stout, Pale Ale, tyska och holländska ölsorter, italienskt och franskt vitt vin, jordnötter, salta kex, mandlar, chokladbitar och Alka Seltzer. Laxen fanns det ingen plats för.

Jag drog ut två stora byrålådor och lade minibarens innehåll i dem, varefter jag lade in laxen i kylskåpet och tänkte sedan inte mer på den. När jag kom tillbaka till hotellet sent på eftermiddagen nästa dag, låg laxen på bordet och minibaren hade återigen fyllts till brädden med värdefulla varor. Jag drog ut byrålådorna och såg att allt som jag hade gömt där föregående dag låg kvar. Jag ringde då ner till receptionen och bad dem framföra till våningspersonalen att om de fann mitt kylskåp tomt, så var det inte därför att jag konsumerat alltihop utan på grund av laxen. De svarade att denna information måste matas in i centraldatorn, bland annat därför att större delen av personalen inte talade engelska och inte kunde ta emot muntliga order utan bara instruktioner på Basic.

Jag drog ut två byrålådor till och tömde återigen minibaren på dess innehåll och lade sedan in laxen. Sent på eftermiddagen nästa dag låg laxen på bordet igen och spred redan en misstänkt odör.

Kylskåpet kryllade av flaskor och miniflaskor och de fyra byrålådorna påminde om kassaskåpet på en Speak-easy under förbudstiden. Jag ringde till receptionen och fick veta att det hade skett ett nytt missöde med datorn. Jag ringde då på ringklockan och försökte förklara mitt problem för en individ som hade håret samlat i en knut i nacken, men han talade bara en dialekt som, enligt vad jag senare fick veta av en antropolog och kollega, talades i Kefiristan redan på den tiden då Alexander den store gifte sig med Roxane.

Nästa morgon gick jag ner för att attestera räkningen. Den var astronomisk. Det visade sig att jag på två och en halv dag hade konsumerat några hektoliter Veuve Clicquot, tio liter olika sorters whisky, inklusive några mycket sällsynta maltsorter, åtta liter gin, tjugofem liter Perrier och Evian plus några flaskor San Pellegrino, juice i en mängd som skulle räckt för att hålla alla Unicef:s barn vid liv, och så mycket mandlar, nötter och jordnötter att det skulle framkallat kräkningar till och med hos dem som utförde obduktionen på deltagarna i Brakfesten. Jag försökte förklara, men portieren log med tänder som var svarta av betel och försäkrade mig att detta var vad datorn uppgav. Jag bad om en advokat, men de gav mig en mangofrukt.

Min förläggare är nu rosenrasande och tror att jag är en snyltare. Laxen är oätlig och mina barn har sagt åt mig att jag borde dricka lite mindre.

Blev 84 år

Umberto Eco, född 1932, var författare, litteraturvetare, medeltidsexpert, historiker och filosof. Han skrev ett fyrtiotal böcker, bland annat bästsäljaren ”Rosens namn” (1980). Eco var känd för sitt privata bibliotek som innehöll 30 000 volymer. ”Hur man reser med en lax” ingick i essäsamlingen ”Stora stjärnor och små” (Brombergs) som utkom 1992 i Barbro Anderssons översättning. Umberto Eco avled i Milano 19 februari.