USA:s nya stjärna

På ytan händer inte så mycket i Jhumpa Lahiris noveller. Men varje historia spänner över generationer och kontinenter. De berättar om att leva mellan två kulturer, hur barn förhåller sig till föräldrar som lämnat sina hemland och hur man som vuxen försöker finna sig till rätta. Det är starkt och ibland tragiskt; en författare som med lätt hand skriver om allvarliga känslor.

När den nya novellsamlingen ”Främmande jord” kom ut i USA för ett år sedan klättrade den högst upp på New York Times bästsäljarlista. Visserligen bara i en vecka, men ändå. Alla häpnade – novellsamlingar brukar inte sälja, ännu mindre toppa försäljningslistor. Nu kommer boken i svensk översättning.

Framgångarna har gjort att kritikerna talar om en ny riktning i amerikansk litteratur, om ”the transnationals”. Andra exempel är Junot Diaz med rötterna i Domi­nikanska republiken och Joseph O’Neill som växte upp i Holland med irländskt påbrå. Men Jhumpa Lahiri, som är uppväxt i USA med bengaliska föräldrar, är tveksam till den beskrivningen.

– Jag tror att det snarare handlar om en förändring i befolkningen, säger Jhumpa Lahiri. Amerika förändras hela tiden, lager på lager av emigranter. Författarna som du nämnde, inklusive mig själv, speglar något som har blivit vanligare i det amerikanska samhället. Andra slags emigranter, människor från andra delar av världen än Europa.

– Detta har hänt under min livstid, Amerika har blivit annorlunda. Och vi har ett helt annat slags president än det här landet skulle ha haft för femtio år sedan.

Vi pratar på telefon i en timme. Jhumpa Lahiri ger ett sympatiskt intryck, verkar mest generad över alla lovord (”jag försöker att inte läsa sådant”) och är lika välformulerad när hon talar som när hon skriver. Hon har just lämnat sina två småbarn i skolan och återvänt till det viktorianska radhuset i Fort Greene i Brooklyn.

Här sitter hon och skriver på dagarna. Men det är betydligt mindre tid nu, sedan barnen kom.

– Min upplevelse av att ha barn – på gott och ont – är att du alltid känner dig bunden. Du dras alltid tillbaka till dem, till deras liv och behov. Även om du är borta en dag eller två, så väntar de och behöver dig. Det är en avgörande skillnad på mitt liv som författare före och efter moderskapet.

Hon drömde aldrig om att bli författare som barn. Tanken slog henne aldrig och det dröjde länge innan Jhumpa Lahiri vågade tro att hon skulle kunna ägna sitt liv åt att skriva. Hennes föräldrar, som kom från Indien till USA när Jhumpa var tre år gammal, hade akademiska yrken och ville att deras dotter skulle skaffa sig en bra utbildning och ett tryggt arbete.

– De oroade sig även när jag fått min första bok publicerad och hade tillräckligt med pengar, säger Jhumpa Lahiri. För det var inte säkert. Och för mina föräldrar var säkerhet viktigast.

Det återkommer i hennes berättelser: indiska invandrare som har lämnat hemlandet för en bättre tillvaro och förväntar sig att barnen ska utbilda sig till läkare eller jurist. Ibland uppstår en smärtsam konflikt mellan föräldrarnas uppoffringar och barnens behov av frihet. I en novell brottas en storasyster med dåligt samvete för att hennes lillebror mest dricker och tar lågbetalda arbeten, något som alla i familjen skäms över. Själv gör hon en strålande karriär.

Känslan av att befinna sig mellan två kulturer utan att höra hemma någonstans – och att ”hem” är platsen där du får vara dig själv – präglar hennes novellsamlingar och romanen ”I väntan på ett namn”. Men det var aldrig ett medvetet val att ha en tematik.

– Jag kände mig väldigt ensam när jag växte upp, ensam och missförstådd – sådana känslor. Där finns rötterna till mitt skrivande. Det är saker vi alla upplever, även om man inte kommer från två kulturella verkligheter. Jag har alltid ifrågasatt mitt liv. Vem är jag? Vad går allting ut på?

– I dag har jag vänner, men som barn var det svårt. En ängslighet över vem jag var och min familj var. Vi var så olika och kändes så olika. Mina föräldrar hade massor av vänner, men de var alla från samma del av Indien. Jag hamnade mitt emellan.

En sådan barndom kan förklara melankolin i Jhumpa Lahiris noveller. För människor är inte särskilt lyckliga, även om de verkligen försöker.

– En av de första sakerna jag lärde mig att skriva om var att karaktärerna måste vilja ha något. Om karaktären vill ha något betyder det är hon eller han saknar något. Ta vilken bok som helst och det finns nästan alltid där.

– Som barn var jag alltid medveten om en känsla av saknad på grund av mina föräldrar. De saknade sitt hemland. När jag började växa upp började jag också sakna saker.

Man kan se en utveckling i Jhumpa Lahiris författarskap: de flesta novellerna i debutsamlingen ”Den indiske tolken” skildrade första generation av indiska invandrare i USA. I ”Främmande jord” ligger fokus på deras barn: i titelnovellen väljer en indisk-amerikansk kvinna i Seattle bort sitt yrkesliv för att vara hemma med barnen och inser att hennes liv alltmer liknar mammans uppoffrande liv.

– Den nya boken skrev jag som mor. Så – mot barnen, säger Jhumpa Lahiri och skrattar.

– Det kändes naturligt. Barnen var små och allt var så nytt. Inte ens när jag skrev kunde jag sluta tänka på dem. I takt med att de blir äldre blir det lättare att stänga den mentala dörren och koncentrera sig på nya projekt. Jag känner mig inte lika uppslukad.

Det är lätt att jämföra Lahiris skildringar av att vara första och andra generationens invandrare med den brittiska postkoloniala romanen, även om de egentligen skildrar ganska olika erfarenheter. I Storbritannien har författare som Salman Rushdie och Zadie Smith satt tonen med ett färgsprakande språk och myllrande karaktärsgalleri.

Så skriver inte Jhumpa Lahiri. Hennes språk är rakare, enklare och påminner mer om några av hennes favoritförfattare som Alice Munro och William Trevor.

– Jag gillar att läsa olika slags författare. När jag var yngre var jag väldigt inspirerad av Vladimir Nabo­kov. Jag kan inte skriva som han och försöker inte göra det heller. Men jag tycker hans sätt att skriva är väldigt vackert och hans sätt att se på världen är slående.

– Vad jag uppskattar hos författare jag älskar – Dickens, Hardy eller Tjechov – är hur de ser på livet och på vilket sätt de beskriver det. Och det överskrider frågan om stil.

En annan skillnad mot den brittiska postkoloniala romanen – och många svenska invandrarskildringar för den delen – är att Jhumpa Lahiri sällan skriver om politik och rasism. Hennes berättelser rör sig i en akademisk medelklassvärld, bland utbildade människor med gott om pengar. Känslan av alienation känns mer existentiell. Eller?

För första gången under vårt samtal försvinner det svala tonfallet och ersätts av något som liknar ilska.

– Det finns rasism i USA som jag och min familj har upplevt på olika sätt. Nej, jag har inte skrivit om det, men det betyder inte att jag är omedveten om det. Det finns situationer i mina historier mellan karaktärer med indisk bakgrund och mer ”amerikansk” bakgrund som präglas av missförstånd och fördomar, vilket för mig är grogrunden till rasism.

– När jag växte upp i New England var det ingen som kastade stenar på mina föräldrars hus. Men de var inte sällskapliga mot dem heller. Det fanns människor i området som inte gillade att vi bodde där. De tyckte att vi var annorlunda, att vår mat luktade konstigt. Vi var inte jämlika. Det är ett annat sätt att känna sig ovälkommen och oönskad.

Man undrar hur det blir för hennes barn i framtiden, om de kommer att betraktas som amerikaner. Jhumpa Lahiri hoppas det. Hennes man är journalist med rötterna i Guatemala och barnen har ett grekiskt efternamn.

– De är en blandning och får lite av varje – de har varit i Indien och deras pappa lär dem spanska. Och vi bor i New York som är en internationell stad. Vi försöker ge dem en känsla av deras plats i världen. Det är allt jag önskar, en känsla av vilka de är på jorden.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut