Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Bok

Väldig historisk manifestation av svensk humanistisk forskning

Filosofen Hans Ruin har varit huvudredaktör för forskningsprojektet ”Historiens hemvist”.
Filosofen Hans Ruin har varit huvudredaktör för forskningsprojektet ”Historiens hemvist”.

Hur skriver vi historia? Trebandsverket ”Historiens hemvist” krestar kring aktuella dilemman om det förflutna. För den som vill väcka liv i historien tar på sig ett ansvar. Sven-Eric Liedman läser ett brokigt forskningsprojekt om löften och fallgropar.

Galdino Jesus dos Santos Pataxó mördades år 1997 i Brasiliens huvudstad Brasilia. Förövarna var fem ungdomar ”av bättre familj” som var på väg hem från en fest. De såg Galdino ligga och sova i en busskur och påstod efteråt att de bara velat skämta med honom. I det syftet hade de hällt tändvätska över honom och tänt fyr. Galdino dog 20 timmar senare.

Dådet är utgångspunkten för en perspektivöppnande artikel av idéhistorikern Patricia Lorenzoni. Galdinos död väckte stort uppseende, och det restes till och med ett monument över honom: en järnplåt med de utskurna konturerna av en man insvept i eldflammor.

I dag är minnesmärket redan förfallet, järnet rostigt och nerkladdat av gamla affischrester. Så lägrar sig glömskan över det som man nyss ville komma ihåg. Galdino tillhörde urbefolkningen, och hans mördare ”av bättre familj” släpptes snart ut ur fängelset.

Och livet kunde gå vidare som vanligt.

Lorenzonis artikel ingår i ett stort bokverk som heter ”Historiens hemvist” (Huvudred. Hans Ruin, Makadam förlag). Tre band på sammanlagt långt mer än 1 000 sidor innebär en väldig satsning. Bakgrunden är ett omfattande forskningsprojekt som liksom böckerna finansierats av Riksbankens Jubileumsfond. Man kan tala om en bred manifestation av svensk humanistisk forskning av i dag.

Givetvis är det svårt att sammanfatta ett verk som rymmer mellan fyrtio och femtio bidrag. Helheten är brokig och kan knappast vara något annat. Några artiklar håller sig på ett tämligen abstrakt plan, andra är högst konkreta, åter andra binder skickligt samman det allmänna med det särskilda.

Det finns kunskapsområden som man saknar i detta urval. Inget om antiken, ingen artikel ägnad kristendom eller islam, tyst om Kina och inte mycket om språk. Genus och etnicitet behandlas men knappast klass; urvalet är på det sättet en god spegling av svensk humanistisk forskning under de senaste årtiondena.

Dock. Genusforskaren Ulla Manns tar i sin artikel om kvinnors emancipation upp frågan om det allmänna talet om ”kvinnor” kan osynliggöra skillnader i klass, religion, etnicitet och sexuell orientering, i synnerhet när man talar om feminismens historia. Man anar här början till ett nytt forskningsprojekt där de konkreta människornas mångdimensionalitet hamnar i centrum.

Men åter till verket i dess helhet. Titeln Historiens hemvist erinrar om att historien alltid har sina lokaliteter. Allt material som kan ligga till grund för historia – från krukskärvor eller papperslappar till monument och paradbyggnader – bär vittnesmål om en ort eller en plats. Historien handlar om det som i strikt mening inte längre finns men som vi ändå kan skapa kunskap om, via allt det som lever kvar som rester av vad som en gång varit.

Men titeln ”Historiens hemvist” har också en annan innebörd. När någon ställer frågan ”Vem är du?” berättar de flesta om varifrån de kommer. De härstammar någonstans ifrån, och de ingår i traditioner av olika slag, med allt vad traditioner innebär av seder, moral och mer eller mindre välgrundade föreställningar om den egna särarten. Man ärver något som man för vidare. Ett extremfall utgör exilen då man tvingats eller valt att lämna sitt hemland. Exilen är en uråldrig erfarenhet alltifrån det judiska folkets ”babyloniska fångenskap” via Dante till dagens flyende miljoner.

Filosofen Marcia Sá Cavalcante Schuback skriver en spännande essä om hur själva historien nu har gått i exil. I en värld där ”allt som är fast förflyktigas”, kort sagt i den globala kapitalismens epok tycks vi alla förlora fotfästet, berövade den trygghet som det invanda och välbekanta ger. Förvisso är det en avgrundsdjup skillnad mellan denna exil och den som miljoner och åter miljoner upplever på flykt undan krigets eller utarmningens helvete. Men det finns ändå en likhet.

Man kan tillägga att de värsta motståndarna till dessa flyktingar, den månghövdade skara som nu flockas kring Trump eller Sverigedemokraterna, tycks uppleva den mindre dramatiska typen av exil, den som får dem att tråna efter ett diffust förflutet, ett fosterland som aldrig funnits annat än i deras inbillning.

Schubacks bidrag ingår i samlingsverkets första del vars tema är den historiska tiden och dess former. I andra artiklar på samma tema ställs frågan om den historiska tiden måste tänkas som linjär där åren och seklerna dunkar fram entonigt som ett tåg längs en räls. Filosofen Fredrika Spindler säger nej till den föreställningen och önskar sig i stället med Gilles Deleuze ”en icke-linjär, materialistisk historia”. Teologen Jayne Svenungsson behandlar i sitt bidrag föreställningar i judisk tanketradition om Messias som hela tiden på samma gång aktuell och hörande till framtiden. Hon återger en underbar aforism av Franz Rosenzweig: ”Evighet är en framtid som – utan att upphöra att vara framtid – likväl är närvarande.”

Messianismen, alltså föreställningen att det historiska förloppet öppnar möjligheten för en slutgiltig försoning och kanske ett rent lyckorike, tillhör de stora teman som genomsyrar tänkandet i stora delar av världen. Men historien som sådan – det för alltid förflutna – öppnar inte vägen för tankar av det slaget. Det påminns man hårdhänt om i verkets tredje del, som handlar om arkiv och allt annat som blivit kvar av det som en gång varit, nyss eller för längesen.

Historieskrivning är alltid ett försök att minnas något som anses värt att minnas. Men vad är det som finns kvar av det förflutna som vi över huvud har möjlighet att minnas?

Sedan urminnes tider har man upprättat arkiv av olika slag. Men arkiven är alltid relaterade till makthavare som ger riktlinjer för urvalet. Så har det förblivit: i dag när så svårfattligt mycket lagras på Internet görs det fortfarande ett urval fast inte bestämt av kung eller parlament utan snarare av Google och Facebook. Det är viktigt att komma ihåg detta; vi hemfaller annars lätt åt ”myten att allt är tillgängligt på nätet”, som filmvetaren Trond Lundemo påpekar i sitt bidrag.

Arkiven har i sin tur en historia. Ibland gallras de av arkivets eller museets egna vårdare. Arkeologen Adriana Muños ger ett både roande och oroande exempel från ett museum i Göteborg där material som en misshaglig intendent samlat systematiskt plockades bort från utställningarna någon gång på 1950-talet. Först långt senare återupptäcktes det undanstädade bland gömmorna.

Mycket som tidigare var dömt att försvinna för alltid kan nu bevaras genom film och ljudupptagningar och, naturligtvis, Internet. Men ju mer som sparas, desto mer kan också gå till spillo, av slarv, av illvilja eller helt enkelt av brist på resurser att sköta samlingarna. Det senare är inte minst viktigt: massor av energi går ständigt åt för att övertyga statsmakterna om att bevarandet kräver exklusiv kompetens.

Den som vill väcka liv i det förflutna tar därmed också på sig ett ansvar. Det gäller inte bara att iaktta käll- och textkritikens regler. Historikern får med eller mot sin vilja materialet från det förflutna att betyda något för var och en som tar del av historieskrivningen. Det innebär att det finns en etisk dimension att ta hänsyn till.

Därom handlar band två av ”Historiens hemvist”. Historikern Martin Wiklund påpekar i sin artikel att ”vad historien ska ’säga’ avgörs av historikerns olika val”. Det finns inte några värdefria humanvetenskapliga framställningar så som Max Weber en gång tänkte sig. Inte minst påverkar den ständigt skiftande samtiden vad som ter sig värt att föra fram i ljuset.

Det är till exempel ingen tillfällighet att rasismen nu åter blivit ett hett tema bland humanister och samhällsvetare, precis som det var under de första decennierna efter andra världskriget. Rättsvetaren Leila Brännström tar i sitt bidrag just upp hur begreppet ras har hanterats i efterkrigstidens officiella Sverige, i politiska manifestationer och lagtexter. Från David Theo Goldbergs bok om rasism och nyliberalism hämtar hon en viktig distinktion mellan ”anti-racialism” och antirasism. Anti-racialismen är strävan att göra sig kvitt rasbeteckningarna över huvud. Det är en ambition som är påtaglig i den officiella svenska retoriken. Men antirasismen kräver mycket mer: den innebär den effektiva kampen mot ”ojämlika livsvillkor längs etniska/rasmässiga skiljelinjer”. Brännström konstaterar att anti-racialismen alltsedan slutet av 90-talet alltmer frikopplats från antirasismen. Kort sagt, man nöjer sig med en läpparnas bekännelse.

Det är vad jag förstår en välgrundad iakttagelse som träffar vår hemska samtid i veka livet. Anständiga människor och ansvarsfulla myndigheter vill inte ensamma afghanpojkar i Sverige, mexikaner i USA eller indianer i Brasilien något ont, tvärtom. Men hur förbättrar man situationen för dem? Ja, säg det! Man har fullt upp med att försvara deras rätt att betraktas som människor rätt och slätt mot den växande mobben som anser att de omedelbart bör förpassas ut ur landet.

Detta är också och inte minst en utmaning för humanister. Vi är noggranna med orden och bör också vara det. Men kan vi betyda något för den verklighet som orden handlar om? Galdino Jesus dos Santos Pataxó fick ett monument som visserligen förfaller; men den goda viljan fanns där åtminstone. Men hur får hans efterlevande möjligheter till ett bättre liv?