Vårens villaångest

Män i villa faller sönder – i alla fall i vårens böcker. Som huvudpersonen i pseudonymen Hans Koppels roman ”Vi i villa”, en man som kvävs av medelklasslivets konformitet och blir en nattens hämnare, rispar grannens bil och placerar ut en bajsbomb.

– Möjligen är det med villor som med bilar, att våra ynkliga jag växer bakom den falska tryggheten av skyddande plåtskal och staket, kommenterar författaren per e-post.
Hans bok får mig att tänka på en annan villarevolt. 1977 exploderade hemmafrun Mira i ångest över det instängda förortslivet – den inskränkta kvinnorollen, monotonin och det eviga kravet på att upprätthålla en perfekt yta – allt blev för mycket och hon tog steget ut mot frigörelsen i Marilyn French feministiska klassiker ”Kvinnorummet”.

Men nu då? Trettio år senare barrikaderar sig åter medelklassen bakom förortsvillornas välputsade fasader. Sippar på årgångswhiskeyn och funderar över om köket inte skulle behöva en uppfräschning. Med en skillnad: männen är också där, nyper i myntabladen och har synpunkter på vilket kakel som går bäst ihop med köksskåpen. Ända tills de exploderar.
Pernilla Glasers roman ”Mitt rätta jag” handlar om Nicke som kraschar det perfekta äktenskapet till förmån för slentrianfyllor, desperata knull och självömkan på lånade madrasser. Livet han lämnar har det som alla verkar drömma om just nu: den välputsade kärnfamiljs­tillvaron.

Så vad är problemet?
Terapeuten, mansforskaren och idéhistorikern Claes Ekenstam deltog i ett nor­diskt forskningsprojekt där man undersökte manlighetens utveckling i välfärdssamhället.
– Det var påtagligt att många män slets mellan gamla och nya ideal där idealet om den starka, behärskade mannen krockar med kravet på att vara närvarande och mer emotionell. Det skapar vilsenhet och krisfenomen, berättar han.
Problemet, menar Ekenstam, är att det skett en förändring av mansrollen på ytnivå som inte förankrats på djupet. Som i ”Vi i villa”:
”Du lyfter luren, ringer Filippa. Låtsas stressad och resultatinriktad. Bilden du förmedlar: Ansvarsfull och rejäl.”

De villakrisande männen kämpar för att fylla ut den kostym de köpt så dyrt, men ramarna för deras liv verkar ha satts av kvinnorna. Och därför krymper de tills de, liksom Mira, briserar av inre frustration.
I Pernilla Glasers roman ”Mitt rätta jag” lider huvudpersonen Nicke av en total oförmåga att växa upp. Han vårdar sin leksakssamling ömmare än sin familj, han fejkar sin karriär och står osäkert hummande inför varje beslut i familjeplaneringen. Samtidigt framstår bokens kvinnor som ett under av mognad och beslutskraft. Frun Robin fixar allt och den 21-åriga älskarinnan tar utan att blinka hela ansvaret för det barn hon väntar med strulpellen. Alltmedan Nicke skrumpnar till en rädd liten vätte av underlägsenhetskänslor inför de fantastiska kvinnorna.

I Stefan Lindbergs novellsamling ”I Gorans ögon” finns ett manligt jag som klättrar uppåt, stödd av hustruns händer: ”Karro är Östermalmshallens Pallas Athena, min mentala coach när jag äter mig upp genom samhällsskikten som en äcklig lite jävla svartmyra.”
– Killar som känner sig tafatta och underlägsna sina kvinnor har ju inte blivit vuxna, de håller fortfarande mamma i handen, säger Claes Ekenstam.

I ”Hans Koppels” ”Vi i villa” framstår frun som mer osympatisk – en osjälvständig sucker för status och pengar och en oresonlig general som för sin familj rakt in i villa­livets konformitet. Men så småningom blir ändå bilden rätt lik den av Nickes fru. Hon har en annan social bakgrund, en annan förmåga att klara sig i livet och göra det med stil – det känns inte som en slump att hon heter Filippa.
– Hon är den starkare i förhållandet, det stämmer. Så tycker jag nästan alltid att det är. I alla fall om jag ser mig runt i bekantskapskretsen. Det är nästan uteslutande kvinnorna som dominerar och gör saker. Männen är i regel lite ynkliga, vilket är sött, säger Hans Koppel.

En anledning till de krisande männens regression kan vara en stark vilja att inte bli som sin pappa, tror Claes Ekenstam:
– Det finns väldigt starkt uttryckt, inte minst inom den så förhånade mansrörelsen som var stor i USA på 80- och 90-talet. Men även i Sverige har många män saknat en emotionell kontakt mellan far och son.
Och om man inte ska bli som pappa, hur ska man bli då?

Vart är manligheten på väg?
– Ingen aning. Förhoppningsvis står den, liksom kvinnligheten, och stampar lite aningslöst på en perrong, svarar Hans Koppel.
Claes Ekenstam ser många motstridiga tendenser:
– Det finns en stor vilsenhet. Vissa gräver ner sig i skyttegravar, andra anpassar sig på ytan medan en tredje kategori verkligen går mot en ny mansroll, det sker ofta efter en personlig kris, som en skilsmässa.
Eller ett villauppror, kanske.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut