DN Bok

”Världen har blivit både dummare och tråkigare”

Umberto Eco har avlidit. Han blev 84 år gammal.
Umberto Eco har avlidit. Han blev 84 år gammal. Foto: Eva Tedesjö

Den italienske författaren och filosofen Umberto Eco är död. Han dog under fredagskvällen i sitt hem.

Umberto Eco är död. Han föddes 1932 i nordvästra Italien och levde ett märkvärdigt rikt intellektuellt liv.

Han skrev ungefär 50 böcker; var professor emeritus i semiotik; litteraturkritiker; medeltidshistoriker; James Bond-tolkare; boksamlare; seriefantast och konspirationsteoriförföljare – samt innehavare av minst 36 gästprofessurer. Han gillade flipper, Musse Pigg och recenserade en gång Gamla testamentet. Dessutom skrev han, ända sedan 80-talet och fram till sin död, krönikor i den italienska tidsskriften L’Espresso.

Men mest känd är han som romanförfattare, och fortfarande allra främst för debuten, ”Rosens namn” (samtliga romaner: Brombergs) från 1980. Det är en fem hundra sidor lång deckargåta som utspelar sig på ett medeltidskloster – och som lyckas med följande imponerande kombination: att vara en invecklad, lärd och lödig kampskrift mot fundamentalismen och dess humorlöshet, samt bli en brakande bästsäljare. Att den dessutom låg till grund för en storfilm, med Sean Connery i rollen som den kloke munken William av Baskerville, gjorde inte succén mindre.

Uppföljaren, ”Foucaults pendel” från 1988, var Ecos egen favorit. Det är en djupdykning i samma ockulta irrgångar som Dan Brown ett par decennier senare återvände till i ”Da Vinci-koden” och den visar hur en påhittad teori kan bli så vittförgrenad att den till slut blir omöjlig att inte tro på – också för dem som hittat på den från början.

(Om Browns bok har Eco, med sedvanligt humoristisk skärpa, sagt att han ”var på samma bibliotek som jag och läste samma böcker, men där jag presenterade materialet som en grotesk parodi tog han det på allvar. Jag gjorde en Jerry Lewis film, han gjorde Jerry Lewis till Jesus”.)

De senare romanerna nådde aldrig riktigt lika stora framgångar som de två första, och Eco förbannade själv den explosiva succén med ”Rosens namn” – hur skulle man kunna följa upp ett sådant bombnedslag? Inte ens om nästa bok var ”Hamlet”...

Bland de senare romanerna är det framför allt den förtäckt självbiografiska ”Drottning Loanas mystiska eld” från 2004 som lyser – i den förlorar huvudpersonen, en antikvariatsinnehavare, minnet och försöker återskapa det med böcker och bilder. Boken är rikt illustrerad och blev mycket populär i hemlandet Italien, där de många berättelserna (och illustrationerna) från en svunnen tid väckte starka, och starkt nostalgiska, minnen hos läsarna. Eco fick ta emot säckvis av tackbrev.

Men trots de skönlitterära framgångarna, och trots all den uppmärksamhet hans många essä- och artikelsamlingar fick verkade Eco själv mest stolt över sina filosofiska landvinningar. Att han blivit utvald för en utgåva i den prestigefulla bokserien ”The library of living philosophers” gav honom stor glädje – det berättade han i samband med den senaste intervjun i DN, som du hittar här.

Umberto Eco var bland annat med om att skapa och popularisera forskningsfältet semiotik (det systematiska studiet av tecken och meningsbildning) framför allt genom böckerna ”Den frånvarande strukturen” (Cavefors) och, ett av ämnets standardverk, ”A theory of semiotics”.

Men i dessa dagar tänker förmodligen de flesta som minns Umberto Eco på hans ämne par preference: hans ständiga, och alltför aktuella, intresse för, och kamp mot, konspirationsteorier och falsarier. Även i den roman som skulle bli hans allra sista, ”Upplaga noll” från 2014, står en falsk teori i centrum. Denna gång är det händelser kring fascistledaren Benito Mussolini som skapar den vittförgrenade förvirringen. Eco visar där, som på många andra ställen, hur farligt lätt det är för osanningar att sprida sitt gift – och i hans texter är det oftast skrattet och den pricksäkra ironin som får avslöja lögnerna och lögnarnas löjligheter.

Professor Umberto Eco från Alessandria i norra Italien blev 84 år. När han dog på fredagen blev världen både dummare och tråkigare.