Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Ekonomi

94 dagar som skakade Sverige

- The sky is the limit, säger riksbankschefen Bengt Dennis inför den församlade journalistkåren. I samma sekund står chefshandlare Kjell Nordin på Riksbankens handlargolv med hjärtklappning. Följ det dramatiska spelet kring kronförsvaret för tio år sedan.

Det är onsdag den 16 september 1992. Riksbanksfullmäktige möts klockan sju på morgonen. Dagen innan har kronor för miljardbelopp flödat ut ur Sverige. Riksbanken har i ett misslyckat försök att hålla växelkursen stabil stödköpt kronor, nu är frågan hur kronförsvagningen ska stoppas. Vi höjer räntan till 75 procent, föreslår riksbankschefen Bengt Dennis.

75 procent blir det. En kraftig höjning från den tidigare räntan på 20 procent. Chefshandlare Kjell Nordin meddelar snabbt de sju handlarna i Riksbankens handlarrum om läget och kort därefter är meddelandet ute på skärmarna. Men valutautflödet fortsätter. Och på eftermiddagen klockan 15.20 utnyttjar Riksbankschefen sin fullmakt om att under särskilda förutsättningar kunna höja räntan över räntetrappans översta steg.

Bomben är ett faktum. Riksbanken höjer räntan till 500 procent. Bengt Dennis meddelar direkt finansminister Anne Wibble om beslutet. Hon går in till sin statssekreterare Olle Wästberg.

- Det är lite kärvt just nu, säger hon, ett mycket typiskt uttryck för henne, enligt Olle Wästberg.

Samma dag börjar oppositionen och regeringen att förhandla om krispaket för att stärka rikets finanser och återupprätta förtroendet för den svenska valutan. Samma dag ger också Storbritannien och Italien upp sin kamp om en fast växelkurs och släpper sina valutor flytande. Men Sverige kämpar, med finansminister Anne Wibble som beslutsam härförare.

- Finansministerns okuvlighet att försvara växelkursen var imponerande, det glömmer jag aldrig, säger Bengt Dennis.

I handlarrummet står Kjell Nordin i händelsernas centrum. Efter att beskedet om höjningen till 500 procent går ut på skärmarna börjar telefonerna att gå varma, skärmarna såg ut som julgranar som Kjell Nordin uttrycker sig. Det är han som får ta emot de hårda reaktionerna. Han får hjärtklappning. Går ut några minuter ur rummet och rör på sig. Men kommer tillbaka med återvunnet lugn.

- Det var extremt obehagligt, kanske som att hoppa bungy jump. Jag fick hjärtklappning, situationen var både tråkig och jobbig. Jag hade inte svårt att föreställa mig vad beslutet kostade för vissa aktörer och kände medkänsla med de lidande, berättar Kjell Nordin.

De som ringer är förbannade. Det han får höra i luren var kommentararer av slaget: marknaden går åt helvete, det här kommer inte att fungera, vet ni vad ni ger er in på, många företag kommer att gå under.

På Riksbankens handlargolv råder dock ett förvånansvärt lugn. Här jobbar personalen enligt devisen vi arbetar först och diskuterar sedan.
Och höjningen får, efter några nervösa timmar, kronflödet att vända.

- Vi var försiktigt optimistiska den kvällen säger Kjell Nordin. På andra sidan sitter Nils Lundgren, då chefekonom på Nordbanken.

- När räntan höjts till 500 procent var jag nere i handlarrummet och försökte lugna dem. Jag sa att 500 procents ränta kan man inte ha i mer än en oerhört kort tid. Räntan går ner dramatiskt och frågan är vad som kommer i stället. Då var min syn, på kort sikt, att dramatiken kring utspelet skulle leda till att det ordnade upp sig. Och det gjorde det.

Senare skriver Nils Lundgren en artikel där han konstater att även om räntan kommer ner till 20 procent så är det ohållbart. Han anser att ekonomin skulle skadas och att man då måste släppa kronan fri. Reaktionerna på artikeln blir häftiga. Bengt Dennis ringer till Nordbankens ledning och frågar vad i helsike de håller på med. Statsminister Carl Bildt vägrar att synas i TV samtidigt som Nils Lundgren.

- Han ansåg det vara farligt. Vi träffades före och diskuterade upplägget i inslaget i Aktuellt och Rapport. Och då menade han att vi inte skulle vara i rutan samtidigt. Det kunde ytterligare underminera. Det visar hur känslig situationen var.

Den 16 september befinner sig Ingvar Carlsson i Berlin där socialistinternationalen skulle hålla ett möte.

- Men där ringde Carl Bildt mig. Han bad mig att åka hem omedelbart. Räntan hade chockhöjts. För att vara Carl Bildt var han ovanligt lågmäld, säger Ingvar Carlsson inte utan en viss skadeglädje i rösten.

Ingvar Carlsson tar lunchflyget hem och redan samma kväll inleds partiledaröverläggningar.

- Därefter skickade jag och Carl Bildt ut ett gemensamt uttalande och förhandlingarna började, de som ledde till en uppgörelse under helgen. Inom det socialdemokratiska partiet är många ovilliga att hjälpa en moderatledd regeringen.

- Vi hade regeringskrisen 1990 i färskt minne. Han ville inte hjälpa oss då, varför skulle vi hjälpa honom nu, resonerade de.

Men Ingvar Carlsson tänker annorlunda. Han anser att det handlar om nationen och då måste partiet slå tillbaka. Dessutom tror han att socialdemokraterna vinner långsiktigt på att ta ett nationellt ansvar.

- Vi vinner valet 1994, sade jag. Då ska vi inte ha mer ekonomiska besvärligheter än vi behöver.

Socialdemokraterna kräver reformstopp i förhandlingarna. Kronkrisen var kulmen på en utveckling som inletts redan i augusti då flera valutor kopplade till växelkurssamarbetet ERM pressats.

För socialdemokraterna blev krisens allvar tydlig tisdagen 18 augusti då den den socialdemokratiska ledningen träffas för att fira av sin förre medarbetare Svante Öberg som fått jobb i Washington. Med på middagen är Leif Pagrotsky, LO-ekonomerna P-O Edin och Dan Andersson, nuvarande generaldirektören för Riksförsäkringsverket Anna Hedborg, nuvarande migrationsminister Jan O Karlsson och Sparbanksekonomen Sören Andersson.

Vid middagen berättar P-O Edin och Dan Andersson att de har lyssnat på en diskussion mellan vice riksbankschefen Thomas Franzén och statssektreteraren i finansdepartementet Olle Wästberg tidigare på dagen. Diskussionen har skakat dem. Inte nog med att de inte längre trodde att regeringen Bildts politik hjälpte - inte ens en expansiv ekonomisk politik av traditionell socialdemokratisk modell skulle kunna rädda landet.

- Efter den sittningen förstod vi att vi skulle få en allvarlig kris. Vi började skicka ut signaler om att vi var beredda att samarbeta med regeringen, berättar Ingvar Carlsson.

Statsminister Carl Bildt ignorerade signalerna till en början, men fick motstånd från framför allt folkpartisterna i regeringen.

Helgen 21-23 augusti samlas regeringen på Harpsund. Utåt verkar det som om den inte ser några kristecken alls. De tycks överrumplade av journalisternas frågor och Carl Bildt raljerar över att de vill ha besked om han skulle samarbeta med oppositionen. Carl Bildt skyller krisen på semestervikarier på marknaden och i media.

Krisinsikten var inte tillräcklig vid mötet i Harpsund, ska Anne Wibble senare skriva i sin bok "Två cigg och en kopp kaffe".

Dåvarande skatteminister Bo Lundgren däremot menar att regeringen inte fick ge intryck av att en akut kris stod för dörren.

- Vi kunde inte gå ut till grindarna och säga att nu barkar allt åt helvete - det kan ingen regering, säger han.

26 augusti höjer Riksbanken räntan till 16 procent och nu tar Anne Wibble och folkpartiledaren Bengt Westerberg upp frågan om samarbete med socialdemokraterna vid regeringslunchen. Resultatet blir ett uttalande från statsministern och finansministern om att regeringen vill ha en bred uppslutning kring den ekonomiska politiken.

Redan innan dess har en hemlig arbetsgrupp bildats där socialdemokraterna Leif Pagrotsky och Jan O Karlsson träffat de båda statssekreterarna i finansdepartementet, Carl B Hamilton och Olle Wästberg. Pådrivande i samarbetet med socialdemokraterna var Bengt Westerberg och finansminister Anne Wibble. De pressade Bildt.

- Alternativet hade varit att göra upp med Ny Demokrati och det vägrade Westerberg att göra, säger Ingvar Carlsson.

Den moderata historiebeskrivningen är att regeringen visst ville samarbeta med socialdemokraterna, men att dessa framstod som opålitiliga. Ena dagen sade Carlsson ja, nästa dag sade de ifrån.

- Det var för att vi ställde vissa villkor för samarbete. Vi kunde inte bara underkasta oss moderat politik, säger Ingvar Carlsson idag.

Ett exempel på villkoren var att regeringen absolut inte fick föra in nya kostsamma reformer när man samtidigt skulle skära ner på andra områden. En sådan reform var vårdnadsbidraget, kristdemokraternas hjärtefråga.

Krispaketen i september blev två. Det första kom 20 september och innehöll budgetförstärkningar på 20 miljarder kronor 1993. Samma dag sänker Riksbanken räntan till 50 procent. Bo Lundgren säger i efterhand att det som saknades i krispaketet var en sänkning av arbetsgivaravgifterna, något som skulle komma till rätta med kostnadskrisen.

När ytterligare ett krispaktet presenteras 30 september ingår även sänkta arbetsgivaravgifter, därtill höjs momsen på mat och grundavdraget på inkomstskatten sänks. Efter andra krispaketet sänks räntan till 24 procent, därefter sänks den i flera steg till 11,5 procent. Men i oktober fortsätter företag och penningplacerare att sälja kronor.

Riksbanken stödköper dock tillbaka kronor på termin, något som lyckas vända flödet tillfälligt. Och dessutom inte behöver redovisas förrän tre månader efteråt. Bluffen håller i början, utåt ser det ut som att krispaketen lyckats återupprätta förtroendet för kronan som stabiliseras.

- Politiken har vunnit över marknaden, sade socialdemokraternas paritsekreterare Mona Sahlin som varit med i förhandlingarna om krispaketen.

Men 12 november kommer en ny svart prognos om budgetunderskottet. Socialdemokraterna kritiserar regeringens sätt att hantera krisuppgörelserna i september. Pengar forsar återigen ut ur landet. På söndagen 15 november förklarar Ingvar Carlsson att det inte blir något tredje sparpaket med regeringen. Valutaspekulanterna känner vittring på kronan och 19 november håller det inte längre.

Riksbanken höjer räntan till 20 procent utan att tro på någon effekt själv, kopplingen till ecun släpps klockan 14.32 och kronan tillåts flyta fritt.

Det blev starten på en helt ny penningpolitik, med svagare krona, där inflationsmål i stället för växelkursmål har fått styra. Och inledningen på saneringen av statens finanser. Kronförsvaret kom att kosta 25 miljarder kronor eller 3.000 kronor per skattebetalare enligt beräkningar från Riksbanken och Riksgäldskontoret.

Vad låg då bakom det dramatiska händelseföloppet? Här får man söka både i den svenska ekonomin och skeenden i utlandet. Förtroendet för den svenska ekonomin och framför allt kronan var ända sedan devalveringspolitiken 1976-1982 lågt.

När valutakrisen skakade 1992 stod den svenska ekonomin dessutom inför ett skenande budgetunderskott, växande arbetslöshet och fortsatt skakig finansmarknad efter finanskrisen. Kronan var övervärderad i förhållande till andra valutor, eftersom inflationen varit högre än i omvärlden.

Internationellt uppstod dessutom en kris i EMS-systemet som Sverige var kopplat till. Storbritanien, Italien och Finland släppte sina valutor. När spekulationerna mot kronan inleddes var man fast besluten att försvara den. Kampen pågick i två månader. Den misslyckades.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.