Pengar är vad som räknas, medan vackra ord inte kostar mycket. G20-mötet ger ett påtagligt resultat: mer resurser till Internationella valutafonden, IMF, som nu får större möjligheter att bekämpa krisen.
G20-mötet överraskar genom att skaka fram oväntat mycket pengar till IMF och andra internationella organ. Det betyder mer än de uttalanden som görs om striktare kontroll av bankbonusar, hedgefonder och kreditvärderingsinstitut, där allt hänger på genomförandet i vart och ett av G20-länderna.
Men med pengar är det tydligare, särskilt som beloppen finns fastställda. IMF ska få 4.000 miljarder kronor (500 miljarder dollar) för sin utlåning till nödställda länder. Därutöver kommer konto på 2.000 miljarder kronor (250 miljarder dollar), som alla medlemsländer i IMF kan dra på vid tillfälliga behov.
IMF ges därmed den finansiella styrkan att undsätta krisländer som man länge har saknat. Det ger möjlighet till snabbare ingripanden och minskar risken att kriserna sprids genom smittoeffekter.
Därtill kommer 2.000 miljarder kronor (250 miljarder dollar) till stöd för världshandeln under de närmaste två åren. Huvudsyftet är att bidra med handelskrediter där sådana saknas, till följd av krisen. Slutligen blir det 800 miljarder kronor (100 miljarder dollar) för Världsbankens utlåning till de fattigaste länderna.
Båda dessa insatser tar sikte på behoven i tillväxt- och utvecklingsländer, som har drabbats hårt av den globala krisen. Handelskrediterna underlättar också för höginkomstländerna, som sett sina exportmarknader krympa.
Strategin vid G20-mötet har varit att ge något åt alla, så ingen ska lämna platsen tomhänt. Men en del av de pengar som ingår i det stora 1.100 dollar-paketet (cirka 9.000 miljarder kronor) är inte nya, utan flyttas från befintliga program.
Vad G20-mötet enats om är dock främst hur man ska ta hand om följderna av den globala krisen. Med i kommunikén finns dock också ett mer offensivt inslag. Det är ett gemensamt åtagande om stimulansåtgärder på 5.000 miljarder dollar (drygt 40.000 miljarder kronor) före utgången av 2010.
Vad som kommer att förverkligas av detta är högst osäkert, med tanke på de slitningar som föregick G20-mötet. Till sist är det på nationell nivå som besluten ska tas. Där finns inte samma tryck att komma överens som när världens ledare samlas.