Två frågor överskuggar diskussionerna om arbetsförmedlingen. Det är aktivitetsgarantin och den förändring som kallas Af Sverige. Båda var tänkta som satsningar för att ge stöd åt de mest utsatta. Båda får hård kritik från just de grupper som skulle gynnas.
Kungstanken i arbetsförmedlingarnas nya sätt att jobba är att den som klarar sig med mindre stöd ska ta egna initiativ. Då frigörs resurser till dem som varit utan jobb länge och som har svårast att komma tillbaka till arbetsmarknaden. Det låter rätt i varje fall på ett teoretiskt plan.
Men många arbetslösa känner sig övergivna.
"De förstår inte att om man är utan jobb kan arbetsförmedlingen vara den enda mänskliga kontakt man har. Jag behandlas som ett excelark, en siffra i statistiken", säger en kvinna som varit arbetslös i ett drygt halvår utan att handläggaren haft tid att träffa henne.
Samtidigt vet man att det är i början av en arbetslöshet det är lättast att få nytt jobb. Då är kunskaperna fortfarande levande och den håglöshet som ofta följer av att bli avvisad och inte känna sig behövd har inte slagit rot.
Det blir en balansgång som många arbetsförmedlare upplever som svår.
Aktivitetsgarantin infördes år 2000 som en åtgärd för dem som riskerade att bli långtidsinskrivna vid arbetsförmedlingen - eller som redan varit det. Kvaliteten var till en början mycket ojämn och den olyckliga förkortningen AGA gjorde inte aktivitetsgarantin mer populär bland dem som kände sig inpiskade i aktiviteter de inte kunde se någon mening med. Officiellt är förkortningen nu ändrad till GAR.
Syftet med garantin var att göra en extra satsning på dem som riskerade att bli långtidsinskrivna på arbetsförmedlingen, men det fanns andra skäl som man inte lika ofta talar om. Ett är att utan aktivitetsgarantin hade a-kassedagarna tagit slut för många arbetslösa och de hade tvingats över till socialförsäkringen i stället. Ett annat skäl är att den som fyller sina dagar med aktiviteter hinner inte med något annat, som till exempel att jobba svart eller jaga älg för att ta ett aktuellt exempel. Den tid man lägger ned på aktivitetsgarantin ska i princip motsvara ett heltidsjobb.
Tanken var från början inte att man skulle fastna i aktivitetsgarantin. Den förutsatte egentligen en övergångsarbetsmarknad för dem som inte kom närmare ett jobb trots insatserna. Den blev inte av, men nu verkar tanken vara på väg tillbaka i någon form genom Perssons "plusjobb".
Aktivitetsgarantin är just nu föremål för en granskning av Riksrevisionen, som intresserar sig för i vilken utsträckning den leder till jobb och vad den kostar. Detta sedan riksdagen flera gånger har lyft frågan om hur aktivitetsgarantin följts upp.
Drygt 45.000 personer deltar för närvarande i garantin. Av dem har en tredjedel arbete på den reguljära arbetsmarknaden - de flesta med subventioner. Sedan starten i augusti 2000 fram till juli 2005 har 105.000 personer deltagit i aktivitetsgarantin.