- Jag känner mig personligen kränkt just för att jag är en sådan kvinna som skulle behöva den hjälp som donatorn Anna Johansson-Visborg menat. Själv kan jag inte ha min son hos mig för jag har ingen bostad, säger Annika Öberg.
Hon är 31 år och blir den 31 december vräkt från den bostad som socialen ordnat. Hon har deltagit i ett träningsprogram hos Emeastiftelsen för att komma ur ett missbruk och är helt giftfri sedan sedan två år. Hon ska nu praktisera på ett fritidshem.
- Jag är vårdbiträde och har jobbat i äldrevården, men bör nu inte ha hand om så mycket mediciner som man har där.
Hon har två barn, en son på 12, som bor hos systern, och en dotter på 8, som bor hos sin far. Hon har regelbunden kontakt med dem och vill inget annat än att göra rätt för sig.
- Jag har bott i en lägenhet som socialen i Vaxholm skaffade mig, men nu uppfyller jag inte de social-medicinska kraven för att få förtur. De säger att jag väl kan bo hos några vänner eller hos mina föräldrar! Jag vill ju ha en egen bostad och ha hand om min son.
- Vi på Emeastiftelsen slussar ut kvinnor i samhället och har sökt träningslägenheter, fyller Eva Brändholm i, som leder stiftelsen sedan den privatiserades 2001. Vi sökte nu Visborgs stiftelse men har inte hittat dem i telefonkatalogen. Vi kan ju ställa upp som garanter för hyran och också dra tillbaka hyresgäster om det skulle bli verkliga problem. I Emeaprogrammet ingår också att hjälpa våra klienter med skuldsanering.
Den här Anna Visborg vrider sig väl i sin grav, anser man på Emea.
Det som särskilt upprör Eva Brändholm är att det finns styrelseledamöter från facket (i Visborgsstiftelsen) som har så svårt att definiera "behövande":
- Våra kvinnor kämpar för att komma tillbaka och lever på existensminimum. Här får folk från facket som tjänar en halv miljon lägenhet - då har man blivit fartblind. Det är ju en fråga om moral. På vems sida står facket egentligen?