Suzanne Raask är 47 år och har en mångskiftande karriär bakom sig. Men i november 2008 tog den plötsligt slut. Hon blev utan jobb – ett inte helt ovanligt öde i krisens Sverige.
Hon såg en annons om att Arbetsförmedlingen sökte jobbcoacher, och nu är hon en av åtta coacher på AF i Stockholms city.

Jobbet varar bara till årets slut, men hon hoppas sedan kunna söka jobb som arbetsförmedlare. Då skulle hon tjäna 3.000–5.000 kronor mer i månaden.
Suzanne Raask har inget ont att säga om de privata coacherna, inte ens om deras ersättning.

– Om de lyckas bra så är det bra för hela samhället, säger hon.

Vi träffar henne när hon tar emot dagens första kund, som det heter på Arbetsförmedlingen nu för tiden. Det är Isabel Bonett Lefvander, 22 år. Hon har nyss flyttat till Stockholm och söker jobb sedan i augusti, helst åt det kulturella hållet.

– Jag visste inte riktigt vad coachning gick ut på, men det är jättebra. Samarbetet med Suzanne är målinriktat och organiserat. Jag får en massa stöd. Det känns som: Banne mig, nu har vi tre månader på oss!

Hon har fått in en fot på ett galleri, men nu är det försörjning som gäller. Man kan inte leva på ”CSN och allmosor” hur länge som helst. Spärrvakt eller 7-Eleven? Framför datorn går de igenom Isabells ansökningar till olika arbetsgivare, hon får tips om vad hon ska lyfta upp och ett och annat ord på vägen.

– Många ser Arbetsförmedlingen som något grått och trist, men jag har fått inspiration av Suzanne, säger Isabel Bonett Lefvander.