Valutaunionen EMU är en fortsättning på det politiska projekt som inleddes med Kol- och stålunionen på 1950-talet. Då handlade det om att knyta samman basindustrierna över nationsgränserna för att omöjliggöra fler krig mellan ärkerivalerna Frankrike och Tyskland.

Tullunionen blev sedan en gemensam marknad. Pengar och människor skulle kunna röra sig fritt över gränserna och investeras och arbeta där de gjorde mest nytta.

Men fortfarande fanns det hinder kvar i form av växelkurser. Att göra affärer med dussintals olika valutor är betydligt mer komplicerat än om alla har samma slags pengar.

Det var dock inte bara sådana ekonomiska argument som låg bakom eurons tillblivelse. Den sågs också som ett sätt att tygla den jätte som föddes när Berlinmuren föll och Tyskland enades. Med en gemensam valuta skulle svängrummet för Europas största ekonomi begränsas, resonerade fransmän och andra.

Svagheterna i valutaunionens konstruktion var uppenbara från början. Medlemsländerna gav upp sina gamla valutor – men behöll makten över sin egen finanspolitik. Visserligen hade man enats om regler för hur stora statsskulder och budgetunderskott fick vara. Men de visade sig snart inte ha större tyngd än papperet de var skrivna på.

En stabil valuta kräver en välskött ekonomi. Som ett resultat av Greklandskrisens får unionen nu större möjlighet att straffa medlemmar som slarvar med bokföringen. Ett annat problem kvarstår. Ekonomin ser väldigt olika ut i olika delar av Europa men alla ska leva med samma ränta och samma växelkurs.  

EMU:s kritiker anklagar valutaunionen för att lida av samma brist på demokrati som hela EU-projektet. Politiska frågor omvandlas till teknikaliteter och sköts av centralbanken i Frankfurt, menar motståndarna. Marknadsekonomin tas för given. Låg inflation går före höjd sysselsättning.

Svenska folket sade nej till euron i en folkomröstning 2003. Opinionen har därefter gått upp och ner men på senare tid åter blivit tydligt negativ. Sverige deltar dock i EMU på så vis att vi rättar oss efter budgetreglerna.