Saabs ägare General Motors blir ”Government Motors”, en statlig fordonsjätte ytterst rattad av president Barack Obama.
Det var det sista presidenten hade önskat sig, det har han gjort fullständigt klart, men något alternativ fanns inte. En konkurs hade fått förödande effekter på hela den amerikanska ekonomin, menar han.
100-åriga General Motors var under årtionden världens största fordonstillverkare och under lång tid symbolen för den amerikanska industrin. Den goda industrin ska tilläggas – GM blev känt som det generösa bolaget, ”Generous Motors”, som inte bara gav de anställda högre löner och fetare förmåner än andra, utan även såg till de anställdas familjer.
Nu är den epoken över. GM går in i ett komplicerat konkursskydd och klyvs i två delar. Staten tar kontroll över den friska delen och säljer eller begraver den sjuka. Saab hör dessvärre till den senare.
President Obama har redan tvingats skjuta till 160 miljarder kronor i lån. Nu tillförs ytterligare 240 miljarder kronor av skattebetalarnas pengar för att få det nya GM på fötter.
Den tyska regeringen har lika motvilligt tvingats delfinansiera GM:s europeiska del Opel. Ekonomiminister Karl-Theodor zu Guttenberg gick öppet emot förbundskansler Angela Merkel och menade att en konkurs vore att föredra, men tvingades backa från sin hållning efter hård intern kritik. Det är val i Tyskland i höst. Då är politikerna extra känsliga.
Den svenska regeringen har hittills stått emot trycket att stötta Saab och Volvo. Det är en linje som fått hård kritik från oppositionen. Den menar att Saab och Volvo självklart måste få hjälp i dessa extraordinära tider.
Men det blir inga statliga lånegarantier så länge Saab saknar långsiktig ägare. Samma inställning gäller för Volvo Personvagnar. Dödläge alltså. Inte heller vill regeringen stimulera den svaga bilförsäljningen med skrotpremier eller liknande.
Ytterst har krisen för världens bilindustri – som nu kulminerar med jättens fall – utlösts av finanskrisen, men omfattningen bottnar i något helt annat än otillräckliga statliga stöd. Grundproblemet är att branschen har en alldeles för stor kostym, en överkapacitet vars skadliga effekter riskerar att bli än mer långdragna med nationella hjälpinsatser.
Därför måste man ställa sig frågan vad det egentligen är man vill rädda – och till vilket pris?