Summan 148 miljoner franc var resultatet av en förhandling mellan ABB och Percy Barnevik själv. Barnevik tog hjälp av en schweizisk juridisk expert vid förhandlingarna.
Han lär inte ha varit missnöjd med den slutliga uppgörelsen. Han tyckte att det var mycket pengar, mer pengar än både han och de som skrivit pensionsavtalet räknat med, även om han hade rätt till dem.
Pensionen var beräknad på bland annat ett avtal daterat tisdagen den 28 april 1992. Den 11 maj skrivs det under av Percy Barnevik och ABB:s styrelseordförande Peter Wallenberg, efter att ha godkänts av först Fritz Leutwiler och sedan hans efterträdare David de Pury.
Det behandlas aldrig i styrelsen. Så var det uppgjort. I de skriftliga instruktionerna för styrelsearbetet i ABB stod att styrelsen hade delegerat till de två ordförandena att sköta ersättningen till vd och övriga koncernledningen.
Instruktionen finns i ett protokoll från ett av styrelsemötena i början av 1992. Det hela var i sig inget märkvärdigt; det var vanligt vid den här tiden, inte bara i Schweiz, att vd:s ersättning gjordes upp direkt med ordförande utan att det som man kommit fram till föredrogs i styrelsen.
Men att instruktionen tas upp på ett styrelsemöte just i början av 1992 är intressant, eftersom Percy Barneviks anställningsavtal skrivs om en kort tid senare.
Avtalet från den 28 april är det viktigaste papperet i hela den här pensionshistorien. Det är baserat på förslag som Percy Barnevik själv kommit med till sina ordförande. Inte heller det är underligt.
Det är oftast vd som med eller utan experthjälp tar fram ett förslag på ersättning till sig själv. Det är vd som vänder sig till ekonomiavdelningen för att få fram siffror på budgetar och beräkningar som kan ligga till grund för känslighetskalkyler.
Pensionsavtalet från 1992 var svårt att tolka. "Be två aktuarier (försäkringsexperter) räkna fram värdet och be den ena få fram ett så högt och den andre så lågt belopp som möjligt, inom avtalets ramar, så kommer de tillbaka med totalt olika summor", säger en insatt person.
Frågan om Percy Barneviks pension skapade jobb internt i ABB. Be-loppet var, även om det justerades ner ordentligt, för högt för ABB.
Det fanns inte tillräckligt mycket pengar i den stiftelse som hanterar pensionspengarna för ABB:s allra högsta chefsnivåer. Stiftelsen var nystartad och man visste inte i vilken takt pengarna skulle tas ut.
"Vi fick ett problem att lösa", som en inblandad konstaterar. Under 1997 var därför en rad personer inom ABB involverade i utbetalningen av Barneviks pension.
De tre som var mest intensivt sysselsatta med detta var koncernens chefsjurist Beat Hess, skatteansvarige Alfred Storck och personalchefen Arne Olsson. Det var samma trio som några år senare, hösten 2001, åkte till London för att diskutera fram en ändring av nästa avgångna koncernchefs, Göran Lindahl, pensionsvillkor.
Arne Olssons roll är speciellt intressant. Han var under många år personalchef i ABB-koncernen, en långvägare i den innersta ABB-gruppen av svenskar som hängde med allra längst.
Han slutade som personalchef först hösten 2002 och hade fram till dess haft total insyn i vilka avtal som alla i den högsta ledningen hade. Göran Lindahl, som ju efterträdde Percy Barnevik den 1 januari 1997, är enligt ABB:s regler den som ska attestera den ABB-utbetalning som behövs för att täcka upp det belopp som fattas i pensionsstiftelsen.
Göran Lindahl höjer själv på ögonbrynen när han får se storleken på den summa som ska betalas ut. Han kontaktar flera personer för att få bekräftat att avtalet är korrekt.
En av dem är just Peter Wallenberg som blev en av två ordförande i ABB 1991, alltså året innan pensionsavtalet skrevs. Peter Wallenberg svarar Göran Lindahl att kontraktet gäller.
Göran Lindahl ska också ha tagit kontakt med schweizaren David de Pury, som efterträdde Fritz Leutwiler som ordförande bara en månad efter det att pensionsavtalet mellan Peter Wallenberg och Percy Barnevik undertecknats. David de Pury förstår knappt frågan, men har inga invändningar.
Göran Lindahl ger sig ändå inte och han ska därför ha stämt av med ytterligare två personer i styrelsen, oklart vilka.
Det är inte känt vilken fråga Göran Lindahl ställde till de tidigare ordförandena eller ledamöterna. Det troliga är att han frågade om den extra utbetalning från ABB som han hade att attestera, på exakt 50 miljoner schweizerfranc, var korrekt.
Men detta visar att frågan om Percy Barneviks bonus- och pensionsavtal fanns uppe redan 1997. Den styrelseledamot som velat hade haft alla möjligheter att ta tag i frågan redan då.
Det sägs att det redan från 1997 fanns rykten om stora utbetalningar till Percy Barnevik i det schweiziska banksystemet.
"Pensionen var en känslig fråga, många personer var inblandade, så visst fanns känslan att det här skulle bli känt någon gång", säger en person. "I Schweiz flyttar du inte runt så mycket pengar utan att någon tar notis om det."
Kort sagt: Percy Barneviks pension var dynamit i ABB och i Zürich redan fem år innan siffrorna blir kända. Så bland de insatta var förvåningen inte så stor när detonationen till sist kom.
Dagarna innan pensionsavtalet skrivs den där våren 1992 går Percy Barnevik igenom ett skriftligt förslag på pensionsuppgörelse med sina två ordförande Peter Wallenberg och David de Pury. Den modell som diskuteras är hämtad från USA.
Där har ett antal nyckelpersoner i den amerikanska ABB-organisationen pensionsavtal som ska ge möjlighet att bygga upp ett kapital. Det ska vara ett sätt att möta konkurrensen från amerikanska företag som kan erbjuda optionsprogram, vilket inte europeiska bolag infört ännu. Allt återges i det skriftliga förslaget.
Nu ska Percy Barnevik få ett motsvarande avtal. Det förslag han har diskuteras och det slutar med att Percy Barnevik några dagar senare får ett bättre avtal än han själv föreslagit. Wallenberg och Leutwiler anser att Barneviks villkor ska vara bättre än de amerikanska chefernas.
Percy Barneviks slutliga pensionsavtal är bara en halv A 4-sida långt.
På det pappret finns tre namnteckningar, koncernchefen Percy Barneviks, ordförande Peter Wallenbergs och personalchefen Arne Olssons.
Just det här papperet har Arne Olsson undertecknat fyra dagar senare än de två andra herrarna.
Avtalet mellan Percy Barnevik och Peter Wallenberg såg ut som följer, fritt återgett i sammandrag:
"... Percy Barnevik har rätt att gå i pension vid 55 års ålder.
Från pensionsdagen ska Percy Barnevik årligen erhålla 50 procent av sin senaste lön plus en lika stor andel av genomsnittet för de två högsta bonusbeloppen under de senaste fem årens anställning.
Den pensionssumma som räknas fram ska räknas upp med fullt index i Schweiz.
Avräkning mot andra pensionsavtal ska ske, dock inte mot avsättningar till Swiss Life.
Vid dödsfall ska efterlevande få 60 procent av den beräknade årliga pensionen under två år."
I det förslag som Percy Barnevik gått med till Wallenberg och Leutwiler en knapp vecka tidigare hade det inte funnits något efterlevandeskydd, pensionen skulle beräknas på tre och inte två års genomsnittliga bonus och så skulle Swiss Life, där svenskar i Aseatoppen sparat ända sedan mitten av 1980-talet, räknas bort.
1997 är problemet med pensionsavtalet inte om det är giltigt utan vilka belopp de få raderna skulle leda fram till. Det fanns en rad oklarheter och därmed utrymme för många beräkningar och antaganden, som alltså kunde leda till helt olika slutsummor.
Under några år hade Percy Barnevik haft mycket hög bonus som chef för ABB, vilket slog igenom i pensionsberäkningarna. Problemen ställs på sin spets när Barnevik omedelbart efter det att han avgått som vd flyttar utomlands, till London. Därmed utnyttjar han en möjlighet i schweizisk lagstiftning, att både få pensionen utbetald i sin helhet med en gång och att ta ut pengarna med låg beskattning.