Berlusconi måste skärpa sig, utbrast finansminister Anders Borg vid en pressträff i onsdags. Hans släng åt den italienske premiärministern var hårdare än vad som är vanligt i EU-umgänget. Men Italien utgör en verklig oroskälla, av helt andra dimensioner än Grekland.

Silvio Berlusconi bär ett personligt ansvar som inte enbart handlar om brist på förtroende till följd av hans leverne. Under den senaste månaden har den italienske finansministern Giulio Tremonti försökt genomdriva en plan för sanering av Italiens usla statsfinanser, men aktivt motarbetats av premiärministern. Följden blev ett urvattnat förslag som skadade trovärdigheten i Italiens vilja att ta itu med problemen.

Italien var då sedan början av augusti i läget att man inte på egen hand kunde klara sin statsskuld, som är den största inom euroområdet. Europeiska centralbanken, ECB, har därefter stödköpt italienska och spanska statsobligationer som en tillfällig nödåtgärd. Skälet var att marknaden för dessa räntepapper inte längre fungerade.

Den italienska obligationsmarknaden är världens tredje i storlek. Med dessa väldiga volymer kan ECB inte i längden uppträda som yttersta garant, när de privata aktörerna drar sig undan. Mer varaktiga stödköp skulle dessutom knappast vara förenliga med reglerna i EU-fördraget.

ECB och eurogruppen har därför haft möjligheter till påtryckningar som slutligen fått premiärminister Berlusconi att ge med sig, bland annat genom att höja momsen. Men vad som nu är på väg att beslutas i italienska parlamentet räcker inte för att avhjälpa problemen. Det behövs betydligt mer från politikerna, samtidigt som de ekonomiska påfrestningarna ökar.

Sedan länge har Italien stora problem med sin konkurrenskraft, vilket bottnar i att arbetskraftskostnaderna har stigit snabbt medan produktiviteten sjunkit. På så sätt går man i otakt med Tyskland och andra länder i norra Europa, medan liknande problem finns i exempelvis Grekland. Den gemensamma valutan har hittills inte medfört något närmande mellan nord och syd när det gäller ekonomisk utveckling.

Nu skärps läget genom att Italien är inne i nolltillväxt under andra halvåret 2011, enligt OECD:s bedömning av världsekonomin som kom på torsdagen. Under hösten ska samtidigt en stor del av statsskulden omsättas i nya obligationslån, där det är oklart om det kommer att finnas nog med köpare. Frågan är då i vilken utsträckning ECB ställer upp, när det ser ut att bli ett större och mer långsiktigt åtagande.

I liknande situationer har europeiska räddningsfonden, EFSF, fått träda in, men resurserna där räcker endast för mindre länder som Grekland, Irland och Portugal. Möjligen skulle fonden, om det blir nödvändigt, även kunna ta hand om Spanien. Men att stötta Italien, som är euroområdets tredje ekonomi i storlek, vore en övermäktig uppgift.

För närvarande förs visserligen diskussion om att utöka fondens resurser, medan alternativet att låna gemensamt med så kallade euroobligationer tills vidare är stängt. Men oavsett vilken lösning man väljer, måste länder av Italiens storlek i huvudsak kunna klara sig av egen kraft. Även för Tyskland - eurosystemets allt mer ovilliga stöttepelare - skulle det vara alltför mycket att rädda även den italienska ekonomin med konstgjord andning.

Trots den djupa krisen i euroområdet är den gemensamma valutan knappast verkligt hotad av vad som händer i Grekland. Sannolikheten att Tyskland frivilligt skulle bryta upp valutasamarbetet och vända övriga euroländer ryggen verkar heller inte så stor.

Men en kollaps i Italien kan få återverkningar som är större än eurosystemet klarar. Den italienska statsskulden var för stor redan vid inträdet i valutaunionen. Nu slår det tillbaka att reglerna inte följdes och man ända tills nyligen har låtit Silvio Berlusconi hållas