De riktigt hårda grabbarna i näringslivet jobbar i oljebranschen. De tvekar inte att göra affärer med korrupta regimer som struntar i sin egen befolkning. Det borde Carl Bildt ha tänkt på när han lät sig förknippas med Lundin Oil.
En färsk bok om BP:s oljekatastrof i Mexikanska golfen berättar hur det kom sig att Carl-Henric Svanberg blev ordförande för bolaget. Han var inte det första valet till den posten. Det var i stället en man som heter Niall Fitzgerald, tidigare koncernchef för konsumentvarujätten Unilever.
Niall Fitzgerald är adlad och respekterad i den internationella finansvärlden. Men han har också blivit en förkämpe för bättre etik i företagen och håller regelbundet föredrag om korruption. Att bli överhuvud för Europas största oljeproducent var inte förenligt med hans förhållningssätt. ”Jag vill inte göra de moraliska kompromisser som krävs för att sitta och dricka te med det saudiska kungahuset”, som han själv sammanfattade det.
Just sådant, att umgås med statsöverhuvuden och regeringschefer för att förhandla fram bra avtal, är viktigt för ett företag som vill nå framgång i oljebranschen. Det var därför som Lundin Oil, numera Lundin Petroleum, ville ha in Carl Bildt i sin styrelse. Det var inte för hans ämneskunskaper om det svarta guldet, utan för hans politiska kontaktnät.
Det tillhandahöll Carl Bildt mot några hundra tusen i styrelsearvode varje år mellan 2001 och 2006. Under en del av den tiden gjorde Lundin Petroleum affärer i Sudan som var hårt kritiserade. Internationella åklagarkammaren utreder därför sedan drygt ett år tillbaka folkrättsbrott i Sudan.
Händelserna i Etiopien späder på vilka risker det är att sitta i styrelsen för ett oljebolag. Carl Bild var ledamot till den 5 oktober 2006, när han överraskande blev utrikesminister. En månad senare, den 7 november 2006, skrev Lundin Petroleum under ett avtal om prospektering i Ogadenprovinsen.
Naturligtvis var frågan uppe i styrelsen redan när Carl Bildt satt där.