Rörliga ersättningar bland vanliga löntagare är accepterade i samhället. Det är de stora miljonbeloppen som direktörerna förhandlar till sig som väcker vrede. Särskilt när våra pensioner krymper, aktieutdelningen stryps eller många jobb är i fara.
På redaktionen brukar vi se den som ett säkert vårtecken: debatten om bonusar. Varje år vid den här tiden bläddrar vi i årsredovisningar och granskar de finstilta och ofta svårtolkade notförteckningarna. Till slut lyckas vi lista ut hur mycket mer en vd för ett företag tjänade förra året.
I år har det stormat mer än vanligt om bonusar. Finanskris, börsnedgång och ras i konjunkturen har spätt på vreden. Två miljoner pensionärer blir upprörda när pensionerna sänks. Fyra miljoner löntagare har märkt att sparkapitalet krymper. Många har blivit varslade eller är på annat sätt oroliga för jobbet. I dessa grupper finns dessutom aktieägare som sett börskurserna sjunka och utdelningarna frysa inne.
Vart tog alla pengar vägen? Det är lätt att undra. Lika lätt är det att hitta syndabockarna. Flera miljoner kronor har hamnat som bonusar hos direktörer som uppenbarligen inte har gjort sig förtjänta av dem.
Här är det dags att stanna till och tänka efter. Det som på direktörssvenska kallas för rörlig ersättning är nämligen vanligt på flera håll i samhället. Hela byggsektorn har prestationsbaserade löner. Många försäljare har det. Uppskattningsvis mellan 15 och 20 procent av löntagarna har det.
När det gäller byggsektorn pågår för övrigt en medling mellan arbetsgivare och arbetstagare. Arbetsgivarna vill gå över till fasta månadslöner, medan arbetstagarna vill behålla de rörliga ersättningarna. Lite omvända världen, kan tyckas, utifrån nyhetsflödet. Motivet från byggfacket är förmodligen detsamma som från de anställda i finanssektorn: man vill inte riskera sänkt ersättning om man går över till fast lön.
Det finns ytterligare en likhet, förklarade en klok man för mig; lönesystemen inom både bygg- och finansbranschen driver de anställda till att ta risker i sina jobb.
Men ohemula bygglöner är inget som diskuteras högljutt på luncher eller i tv-soffan. I byggsektorn finns nämligen en arbetsgivarkartell som håller emot. Den finns inte i finansbranschen. Förutom att det handlar om miljonnivåer är intrycket att lönerna sätts i slutna direktörsrum där de inblandade håller varandra om ryggen. Inte ens de fackliga representanterna i styrelserna reserverar sig mot ersättningarna.
Det är också därför LO-ordförande Wanja Lundby-Wedins förklaring till bonusarna på AMF klingar ihåligt: "det fanns en uppenbar risk att vi inte fick de bästa kapitalförvaltarna". Samma argument som ordförandena för börsbolag brukar ha när vd:s lön ifrågasätts.
Det är förstås inte direktörerna som individer som tagit pengarna som försvunnit ur pensionssparandet. Däremot är belöningssystemen i finansbranschen dåliga. De har starkt bidragit till oerhörda risktaganden, som vi alla nu får vara med och betala.