Uppgörelsen i måndags mellan SAS och åtta fackförbund om försämrade villkor är unik på svensk arbetsmarknad, av tre skäl:

• Innehållet, med de första lönesänkningarna i Sverige sedan 1930-talet och en rad andra försämrade villkor för de anställda.

• Sättet det kom till på, efter ultimatum från företagsledningen.

• Graden av inblandning från regeringen.

Det menar Anders Kjellberg, som är arbetsmarknadsforskare och professor i sociologi vid Lunds universitet.

– Om facken inte ställde upp på arbetsgivarens krav hotades med konkurs. Flygbesättningar i utlandet försågs med extrakassor och planen tankades upp för att de skulle kunna ta sig hem om det blev konkurs. Det var överhuvud taget inte tal om några mbl-förhandlingar, säger Anders Kjellberg till DN.se.

Han konstaterar att regeringen sitter på tre stolar i den här affären: Man är största ägare i SAS, man är storägare i Nordea, som är en SAS viktigaste långivare, och dessutom ger staten själv lånegarantier.

– Det är unikt att en minister i regeringen agerar så aktivt för att få till stånd lönesänkningar i ett enskilt företag.

Anders Kjellberg syftar på finansmarknadsminister Peter Norman, som bland annat i ett brev till Pilotföreningen sagt att bolagets krisplan måste genomföras om det ska bli några fler krediter. Ett bärande inslag i krisplanen var just lönesänkningar.

I andra statsägda företag som Vattenfall lägger sig inte regeringen i vare sig lönebildning eller drift, påpekar Kjellberg. Det enda exempel han kan påminna sig som vagt påminner om SAS-fallet är när SJ bolagiserades. Då höjdes pensionsåldern för lokförare.

– Men jag vet inte om regeringen hade ett finger med i det spelet.

Är SAS-avtalet ett tydligt brott med den svenska modellen?

– Ja, det är det. Sedan Saltsjöbadsavtalet 1938 har det handlat om att ge och ta mellan arbetsmarknadens parter. Här handlade det mer om vilka försämringar facken skulle ta.

Det finns en viss risk att lönesänkningskraven nu sprider sig på arbetsmarknaden, enligt Anders Kjellberg, men han tycker inte att den ska överdrivas.

– Jag räknar med att motståndet från facken blir betydligt hårdare om man försöker i andra branscher. LO-förbunden låter till exempel hellre företag gå i konkurs än sänker löner.

Krisavtalet mellan Teknikarbetsgivarna och IF Metall i mars 2009, efter kollapsen i efterfrågan, innebar en nedgång i arbetstid men inte nedgång i timlön.

LO-basen Karl Petter Thorwaldsson sågade i förra veckan SAS-ledningens ultimatum

– Skulle vi släppa för detta, var är då vår botten? Det är därför vi säger att ibland är det bättre att lägga ner en verksamhet än att försämra kollektivavtalet , sade han till TT.

TCO-ordföranden Eva Nordmark är starkt kritisk mot hur SAS ägare, staten, skött förhandlingsprocessen. Den bryter mot svensk tradition på arbetsmarknaden, menar hon.

– Särskilt upprörande är att staten som ägare till synes passivt tillåtit en process som började med diktat och sedan förhandling under extrem tidspress om mycket komplicerade frågor, säger Nordmark till TCO-tidningen.

Finansmarknadsminister Peter Norman själv förnekar att man brutit med den svenska arbetsmarknadstraditionen.

– Det håller jag inte med om. Vi gjorde en stor kraftinsats för att försöka få till stånd ett förslag till parterna att bearbeta. Nu gjordes detta och parterna accepterade. Det är jag glad för, säger Norman till Dagens Industri.

I en radiointervju där Norman tillfrågades om han tycker det är OK för staten att sänka löner svarade han att han inte ville recensera resultatet, samtidigt som han framhöll att situationen på SAS var unik och att alternativet hade varit konkurs och stor arbetslöshet.