Den 6 september i fjol var ett märkesdatum för den Europeiska centralbanken (ECB). De 17 centralbankscheferna i eurozonen, från Estland till Portugal, röstade om ECB-chefen Mario Draghis förslag att centralbanken skulle köpa statsobligationer från krisländerna – i obegränsad omfattning om så krävdes – för att lugna marknaden.
Länder som Spanien, Portugal och Italien var tvungna att betala höga räntor för att placerarna skulle våga köpa deras obligationer.
16 av bankcheferna i ECB-rådet röstade ja. Den 17:e – Jens Weidmann från tyska Bundesbank – röstade nej.
Sedan dess har räntorna varit stabila och alla hyllar Mario Draghis agerande.
Jens Weidmann står dock fast vid sin ståndpunkt.
– Jag känner mig inte som någon syndabock och dessutom är jag enig med Mario Draghi på flera punkter. Framförallt att de grundläggande problemen i eurozonen inte kan lösas av penningpolitiken. Det kan bara de valda regeringarna göra. De måste införa reformer och konsolidera statsfinanserna.
Till och med förbundskanslern Angela Merkel har lovordat Draghi? Var det svårt att stå ensam?
– Vi inom centralbankerna måste kunna leva med att vi ibland är oeniga med politiken. Just därför är vi oavhängiga. Vi behöver vår egen kompass.
Är lugnet på finansmarknaden bara ett bedrägligt lugn?
– Till att börja med är lugnet inte överraskande. Centralbankens besked att under vissa villkor köpa obegränsade mängder statsobligationer är ett stort steg mot ett gemensamt ansvar för de nationella solvensriskerna via Centralbanken. Frågan för oss som centralbank är om det rådande lugnet kan tjäna som måttstock för vårt agerande. Krisen är ju bara övervunnen när de grundläggande problemen är hävda.
Vad är de största riskerna med Draghis politik?
– En viss risk som Mario Draghi själv alltid betonar är att politikens reformansträngningar avtar på grund av lugnet på marknaden. Till det kommer intrycket att penningpolitiken hela tiden får ”kratsa kastanjerna ur elden” åt finanspolitiken.
Är det ett nytt fenomen i världen att det ställs nya krav på centralbankerna?
– Under de år som gått har centralbankerna alltmer dragits in i krishanteringen. Det har lett till att de med tiden setts som den enda handlingsdugliga aktören, vilket jag ser som både farligt och felaktigt.
Draghi ställde som villkor för köpen att krisländerna måste vidta reformer?
– Det är ett försök att få politiken att bedriva ”orsaksterapi”. Därmed gör man sig avhängig av politiken, vilket är problematiskt.
Federal Reserve, den amerikanska centralbanken, pumpar in pengar i den amerikanska ekonomin. Vad är skillnaden?
– Köp av statsobligationer kan vara ett instrument i penningpolitiken. Skillnaden mellan den amerikanska centralbanken och den europeiska är att Fed köper statsobligationer som är säkra och likvida och som utan problem kan avyttras på marknaden. Vad vi i Europa är beredda till är att köpa obligationer i länder där riskpremien är extra hög. Det vore som om Fed skulle köpa obligationer från Kalifornien, något som man uttryckligen avvisat.
Hur hade läget varit i Europa om ni fått er vilja igenom?
– Då hade politiken tvingats agera. Jag är medveten om att det inte hade varit enkelt. Avgörande är dock att bara parlamenten är demokratiskt legitimerade att omfördela solvensriskerna mellan staterna i eurozonen och det är bara de som kan komma åt orsakerna till krisen. De är av strukturell natur, som bristande internationell konkurrenskraft och höga statsskulder. Med penningpolitiska åtgärder kan vi köpa tid. Penningpolitiken är på det viset som smärtstillande medel som angriper symtomen, men som inte upphäver orsakerna och innehåller risker och biverkningar.
Vore införandet av demokratiskt beslutade så kallade euro-obligationer i så fall bättre?
– Som jag ser det är inriktningen på kortfristiga marknadsreaktioner för kortsynt. För mig är det viktigare att vi långfristigt fattar de rätta besluten för att behålla valutaunionen också som en stabilitetsunion. Gemensamt ansvar, via euroobligationer, men utan en politisk union – det vill säga utan tillräcklig kontroll av de nationella budgetarna – skulle hota stabiliteten,
Hur ser ni på en politisk union?
– Jag har studerat och arbetat i Frankrike, för mig är den europeiska enigheten en personlig angelägenhet. Men vi måste ta de rätta stegen i rätt ordning. Framförallt måste medborgarna stödja sådana vittgående beslut. Mitt intryck är dock att just nu saknas det politiska majoriteter för sådana omfattande steg mot en integration. Vi kan alltså inte agera som om den politiska unionen kommer och i förväg dela ansvaret för budgetriskerna utan att det finns ändamålsenliga kontrollmöjligheter som tryggar solida statsfinanser.
Läget är väldigt allvarligt i framförallt Grekland och Spanien. Hur mycket kan man egentligen kräva av medborgarna där?
– Reformerna i enskilda länder har delvis varit förknippade med hårda ingrepp, det är ingen tvekan om det. Frågan är bara om de mänskligt förståeliga ropen på hjälp från Centralbanken löser problemen eller om de leder till att problemen blir ännu större i framtiden. När det gäller diskussionen om reformtempot bör vara långsammare borde vi ställa oss frågan om inte snabba reformer är lättare att genomföra politiskt än långdragna. Snabba reformer kan öppna perspektivet att man har det värsta bakom sig.
Exportlandet Tyskland har kanske tjänat mest av alla på den gemensamma valutan? Är det dags för Tyskland att betala tillbaka genom att höja lönerna kraftigt och dessutom släppa fram en högre inflation?
– Vi tjänar alla på euron. Vi kommer inte vidare om vi försöker räkna ut vem som tjänat allra mest och som därför ska vara extra generös. Jag anser det vore felaktigt att man av förmenta rättviseskäl skulle försämra konkurrenskraften hos de ekonomiskt starkaste länderna i eurozonen. Det skulle inte hjälpa någon och försvaga eurozonen som helhet. Beräkningar som Bundesbank har gjort visar att en överdriven lönetillväxt i Tyskland i slutändan inte skulle gynna dem de handlar om, nämligen länderna i periferin. Eurozonen är ingen ö, vi konkurrerar inte med varandra, utan med Kina och USA. På så vis måste eurozonen som helhet bli konkurrenskraftigare. För det krävs en lång och mödosam process där hela tiden lockelsen finns att hitta lätta utvägar. Tyskland har gått igenom en sådan process, jag minns diskussionen i början av 2000-talet när Tyskland kallades för Europas sjuke man. Vi genomförde omfattande och politiskt besvärliga reformer som inte direkt ökade den dåvarande regeringens popularitet (Gerhard Schröders röd-gröna regering).
Vore det bra för eurozonen om länder som Sverige och Danmark gick med?
– Jag är övertygad om att Sverige och Danmark kan uppfylla konvergenskriterierna och tror att de båda länderna med sin stabilitetskultur och starka ekonomi skulle berika valutaunionen.
Slutligen – Bundesbank ska ta hem sin guldreserv på 700 ton från lagren i USA och Frankrike. Har det något med krisen att göra?
- Absolut ingenting.