Oljekatastrofen i Mexikanska golfen

Carl-Henric Svanberg: Jag kunde inte begripa vidden

Bild 1 av 7
Carl-Henric Svanberg på restaurang Cassi, Narvavägen, 2011. Foto: Hampus Lundgren
Louise Julian och Carl-Henric Svanberg. Foto: Beatrice Lundborg
Louise Julian och Carl-Henric Svanberg. Foto: Beatrice Lundborg
Louise Julian och Carl-Henric Svanberg, Stockholm i december 2011. Foto: Beatrice Lundborg
Carl-Henric Svanberg. Foto: Hampus Lundgren
Carl-Henric Svanberg, styrelseordförande i BP, på besök i Stockholm. Sedan hösten 2010 är han utvandrad och bor i Storbritannien och Schweiz. Foto: Hampus Lundgren
Carl-Henric Svanberg. Foto: Hampus Lundgren
  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

Den 27 februari börjar rättegången mot petroleumjätten BP ­efter det som Barack Obama har kallat den största miljökatastrofen i USA:s historia. I 87 dagar under 2010 pumpade råolja okontrollerat rakt ut i Mexikanska golfen, sedan riggen ”Deepwater Horizon” exploderat. För BP:s styrelseordförande Carl-Henric Svanberg började det dramatiska året med ett samtal i gryningen på autobahn.

Den 27 februari börjar rättegången mot petroleumjätten BP ­efter det som Barack Obama har kallat den största miljökatastrofen i USA:s historia. I 87 dagar under 2010 pumpade råolja okontrollerat rakt ut i Mexikanska golfen, sedan riggen ”Deepwater Horizon” exploderat. För BP:s styrelseordförande Carl-Henric Svanberg började det dramatiska året med ett samtal i gryningen på autobahn.

Restaurang Cassi på Narvavägen i Stockholm, ett stenkast från Karlaplan, har kallats för överklassens McDonald’s. Carl-Henric Svanberg och hans livskamrat Louise Julian kallar det för home away from home.

– Man går och tar sin bricka och beställer en steak minute, och det är enkelt, alla kommer fritidsklädda, förklarar Carl-Henric Svanberg sin förkärlek för den franska familje­restaurangen.

Annons:

Du umgås med kungafamiljen och storfinansen. Vad är fritidsklädsel i dina kretsar?
– Kavaj. Kanske skjorta.

Borta är den vinröda vd-slipsen från Ericssontiden. Inför DN Söndags fotografering denna decemberdag 2011 har Carl-Henric Svanberg klätt sig i åskblå kostym, ljusblå skjorta och småmönstrad slips i svenska färger från Giorgio Armani. Men han saknar ytterrock; den lämnade han kvar i Storbritannien.

– Åker man bara taxi mellan olika möten tänker man inte på att man behöver ytterkläder på vintern i Sverige, säger Svanbergs presstalesman Henry Sténson.
Henry Sténson är förbundsordförande för Moderaterna i Stockholm och partner i den engelska kommunikationsbyrån Brunswick. Svanberg och han har följts åt ända sedan åren i telekomjätten Ericsson, där Carl-Henric Svanberg var vd och koncernchef 2003–2009 och Henry Sténson informationsdirektör.

– Jag har ju levt med den här gubben i nio år nu och börjar känna honom ganska väl. Tillvaron han har är inte så okomplicerad med en stor del av sitt liv på ena sidan Atlanten och flickvännen på den andra sidan, säger Sténson.

Carl-Henric Svanberg avslöjar att det faktiskt har hänt flera gånger att han har suttit runt ett konferensbord någonstans, i en ring sobra styrelseproffs med var sitt glas mineralvatten framför sig, och mitt i någons dragning om någonting kommit på sig själv med att för en kort, blank stund inte veta vilken årstid det är.

– ”Är det vår eller höst, hur är det nu här? Å, herregud, det är ju snart jul!”, tänker jag. Jag får några se­kunder när jag undrar och jag känner mig nästan lite förlägen inför mig själv – att jag inte kan reda ut det.

Tidigt i livet lovade Carl-Henric Svanberg sig själv att vara just redig. När han var sex år fick hans storasyster Kerstin diabetes. Insulinbehandlingen var inte så utvecklad då som nu. För att undvika sockerkoma gavs höga doser, vilket ledde till svåra biverkningar. Systern förlorade synen och tvingades transplantera ena njuren och amputera båda benen. Hon dog bara 46 år gammal.

– Mamma var väldigt fokuserad på att hjälpa henne, säger Carl-Henric Svanberg.
Storasystern och han föddes långt upp i Sverige, ovanför polcirkeln. Under sin barndom i ett tiotal kraftverksbyar i Norr- och Västerbotten såg Carl-Henric Svanberg föräldrarnas ansträngningar för att underlätta livet för sin sjuka dotter, och hos honom växte beslutet fram att inte öka deras börda ytterligare. Han skulle klara sig själv. Aldrig kunde han då ana dimensionerna på den utmaning han skulle ställas inför ett halvt sekel senare, som 58-årig styrelseordförande i BP. Han förstod det inte ens då, den 20 april 2010, när en av hans mobiltelefoner ringde i gryningen, mitt på Autobahn.

Anledningen till att han befann sig på den tyska motorvägen en så tidig timma var den isländska vulkanen Eyjafjallajökull. Hennes utbrott under våren hade spridit vulkanisk aska över världen och stoppat flygtrafik runt om i Europa. Londons flygplatser Heathrow och Gatwick var stängda. Carl-Henric Svanberg, som skulle på Ericssons styrelsemöte i Stockholm, och Louise Julian, som skulle hem till sina barn i USA, satte sig i bilen.

– Jag hade en chaufför i London som körde oss under kanalen till Tyskland. En god vän tog sin bil från Sverige och så möttes vi mitt i natten på autobahn. Tidigt på morgonen får jag samtalet om att en rigg i Mexikanska golfen har exploderat och brinner, berättar Carl-Henric Svanberg. Jag kunde inte begripa vidden, hur stort det skulle bli. Jag tror inte att någon kunde ha gjort det.

Någon vecka senare träffar vi Carl-Henric Svanberg igen, tillsammans med Louise Julian. Enligt henne är Carl-Henric en analytisk person.

– En av hans styrkor är att han är väldigt lugn och samlad. Han försöker förstå vad saker innebär genom att definiera dem steg för steg, säger hon.

– Det viktigaste i alla kriser är att fatta vad som har hänt. Sedan kan man besluta hur man ska hantera det. Det sämsta du kan göra som chef är att börja reagera åt en massa olika håll innan du har hela bilden klar för dig, säger Carl-Henric Svanberg.
Men krisen i Mexikanska golfen ändrade ansikte gång på gång. Varje dag gav ett nytt svar på frågan: ”Vad har hänt?”, och BP:s företagsledning hade, enligt Carl-Henric Svanberg, därför svårt att få grepp om vad de egentligen hade att hantera:

– En katastrof som tsunamin, 11 september-attacken eller orkanen ”Katrina” inträffar under några minuter, timmar eller dygn. Sedan är den över – därefter handlar det om hjälparbete. Det som hände oss var att katastrofen fortsatte. Först brann det. Sedan sjönk det. Sedan började det läcka. Sedan läckte det mer, men skulle ändå snart kunna stoppas. Sedan gick inte det.

Sett i backspegeln är historiebeskrivningen enkel: Oljeriggen ”Deepwater Horizon” letade efter olja för BP:s räkning på Macondofältet i Mexikanska golfen. Fyndigheten, uppkallad efter den undergångsdömda staden Macondo i Nobelpristagaren Gabriel García Márquez ”Hundra år av ensamhet”, ligger 5 500 meter under havsbottnen.

Mellan borrhålet och riggen på havsytan gick ett 1 500 meter långt rör. Trycket var stort. Gas och olja strömmade upp och exploderade, en häftig brand utbröt och elva personer dog. Riggen, i praktiken en enorm båt med ett borrtorn på, sjönk. Röret gick sönder, den flera ton tunga säkerhetsventilen fungerade inte som den skulle, och råolja ur ett av världens djupaste borrhål pumpade okontrollerat rakt ut i havet.
När BP slutligen lyckades stoppa flödet efter 87 dagar – den 17 juli 2010 – var utsläppet enligt den amerikanska presidentkommissionen uppe i 4,9 miljoner fat, eller 780 miljoner liter olja. Författaren, journalisten och före detta oljemäklaren Tom Bergin konstaterar i sin bok ”Spills and spin, the inside story of BP” att konsekvenserna för miljö och djurliv i Mexikanska golfen vid det laget var katastrofala:

Hundratals utrotningshotade havssköldpaddor dog av oljan. Dussintals delfiner likaså, och när de första delfinkullarna efter olyckan föddes i början av 2011 spolades 65 nyfödda eller dödfödda delfiner upp på stränderna. Tusentals fåglar oljeskadades, hälften av Louisianas ostronbäddar förstördes, och som värst var 36 procent av golfens fiskevatten avstängda. Stränder längs kusterna i Louisiana, Mississippi, Alabama och Florida svärtades, och alla som levde av turismen drabbades hårt.

För BP:s del ledde olyckan till att bolaget gjorde en ekonomisk förlust 2010 på 124 miljarder kronor. Företaget har hittills avsatt 280 miljarder kronor för oljeläckaget. Det är lika mycket som svenska statens föreslagna kostnader för 2012 års rättsväsende, försvar och krisberedskap, bistånd, hälsovård, sjukvård och social omsorg, integration och jämställdhet, utbildning och universitetsforskning samt kommunikationer.

Ett tag såg det ut som om det över 100-åriga gas- och petroleumbolaget, ett mindre imperium med verksamhet på sex kontinenter, skulle gå under precis som Marquéz Macondo.

– Detta gamla stora fina företag var i praktiken utestängt från lånemarknaden. Vi hade kortsiktiga lån på drygt 20 miljarder dollar. Sett i relation till våra tillgångar på mer än 250 miljarder dollar var det ingen hög skuldsättning, men det var ändå en gigantisk skuld, och om vi inte lyckades förlänga lånen skulle vi vara riktigt illa ute. Ett tag var det risk för att vi inte skulle klara oss, säger Carl-Henric Svanberg.
Onsdagen den 16 juni 2010 kallades han till Vita huset av president Barack Obama. Brevet från Vita huset inleds med följande mening: ”Käre styrelseordförande Svanberg, BP:s oljeläcka vid ’Deepwater Horizon’ är den största miljökatastrofen i vårt lands historia.” I stycket därpå fastslås att BP är finansiellt ansvarigt för alla kostnader, från att få stopp på oljeläckaget till att minska spridningen, skydda kuststräckorna, minska skadeverkningarna och kompensera de drabbade.

– Jag sov faktiskt gott hela natten före mötet, hävdar Carl-Henric Svanberg. Vi var under enormt tryck och blev enormt kritiserade, men även Vita huset var pressat och ville få till stånd en lösning. När vi kom dit frös jag lite lätt, jag kände mig väldigt samlad och allvarlig, men optimistisk. Vi hade haft omfattande förhandlingar med president Obamas stab och operativa ledning i flera dagar och båda parter var väl förberedda.

Efter mötet lovade BP att avsätta 143 miljarder kronor till en oljeskadefond. Advokaten Ken Feinberg, som hade hanterat skadeståndskraven efter 11 september-attacken framgångsrikt, skulle hålla i skadeståndskraven från småföretagare och privatpersoner, något som sågs som en garant för en snabb och säker hantering av de drabbades ärenden.

President Obama, som dittills varit hård i sina uttalanden om företaget, gjorde direkt efter mötet ett tydligt ställningstagande. ”BP är ett starkt och livskraftigt bolag och det är i allas intresse att det fortsätter att vara det”, sade han.
– Överenskommelsen blev en viktig milstolpe för BP. Vi fattade beslutet i styrelsen att sälja tillgångar för 25–30 miljarder dollar för att kunna avsätta medel till fonden. Aktiekursen steg, dagen efter kunde vi börja låna pengar igen och kom ur kniptången vi satt i, konstaterar Carl-Henric Svanberg.

Enligt ”Spills and spins” författare Tom Bergin skröt Carl-Henric Svanberg till och med lite inför sina vänner med att förmodligen ha tillbringat mer tid i Ovala rummet än någon annan svensk.

– Vi var med om att drabba världen med ett av de värsta utsläppen någonsin, olyckan ställde till det så in i baljan och nästan sänkte företaget. Jag har nog gjort ett sådant konstaterande som Tom Bergin skriver, men absolut inte skrutit om det, det var i varje fall inte min avsikt, invänder Carl-Henric Svanberg.
I den sälla samförståndsandan efter mötet i Vita huset gav även han en kommentar till den väntande presskåren. Den kom att bli vida mer citerad än president Obamas.
På bruten engelska bedyrade Carl-Henric Svanberg att BP bryr sig om den lilla människan. Meningen ”We care about the small people” (Vi bryr oss om de små männi­skorna) upprörde en hel nation, som uppfattade uttalandet som arrogant och nedlåtande. ”Vi är inte små människor, vi är mänskliga varelser. De är inte bättre än vi”, sade en upprörd New Orleans-bo.

– Uttrycket var olyckligt, men jag tror inte att jag har stött på en enda människa som inte har förstått vad jag försökte säga. Det handlade om småföretagare, inte små människor. Med tanke på att vi var mitt uppe i en av de största miljökatastrofer världen har haft fick felsägningen helt orimliga proportioner, tycker Carl-Henric Svanberg.

Hans uttalande lades ut på You­tube, där det har över 34 000 visningar. En mängd parodier på framträdandet gjordes och ett tag var han allmän hackkyckling. Skämten om hans ”small people” varvades med betydligt allvarligare kritik om hans frånvaro under katastrofens inledningsskede. I stället för att gå ut med starka styrelsebesked lät han BP:s strax hårt kritiserade vd Tony Hayward ta befälet i golfen.

Carl-Henric Svanberg förklarar att detta var en medveten strategi, överenskommen av honom själv och BP:s vd Tony Hayward. För Hayward var det viktigt att kunna agera som ledare i golfen och inget företag har tjänat på att ha två parallella talesmän.

– För styrelsen och mig var det viktigt att ge Tony allt stöd vi kunde, samtidigt som vi också fokuserade på relationen med den amerikans­ka administrationen. Jag ville spara mitt krut till mötet med Obama. Hade jag arbetat sida vid sida med Tony i Golfen hade det inte funnits någon högre nivå för den amerikanska administrationen att söka en uppgörelse med, säger han.

En strategi som resulterade i att amerikanska medier kallade honom för Den osynlige mannen. Rupert Murdoch-ägda kvällstidningen New York Post rapporterade att Carl-Henric Svanberg, i stället för att ägna sig åt oljan som spydde ut i Mexikanska golfen, hade svept ombord Louise Julian på sin lyxjakt och seglat mellan Thailand, Australien, Bali och Singapore. Det dementerar Carl-Henric Svanberg.

– Från början skulle vi ha seglat i Asien, där vi ändå var på var sin affärsresa, i någon vecka. Nu åkte vi i stället bara till Thailand, där segelbåten låg, och stängde ned den. Därifrån flög jag direkt till USA för att leda ett styrelsemöte. Det blev inget seglat. Det gick runt, runt året ut. Varje dag tog jag sista samtalet klockan tolv för att vakna till ett nytt samtal klockan sex påföljande dag, med känslan av att det bara var att gå vidare, säger han.

Nyhetskanalen CNN lade in en ruta i tv-bildens övre hörn. Där visades direktsända sekvenser från en filmkamera intill eruptionshålet. Bilderna på oljan som vällde upp ur havsbottnen rullade non-stop. Närhelst på dygnet, varhelst i världen Carl-Henric Svanberg slog på en tv-apparat såg han oljan pumpa ut i realtid.

– Blandningen som kom ur hålet bestod av gas och olja. Det var samma effekt som när man skakar en coca-colaburk och låter innehållet spruta ut. Det var så det såg ut, man fick leva med det, säger han.

BP arbetade under kustbevakningens ledning med saneringsarbetet. Ett stort antal frivilliga slöt upp och till slut hade 50 000 människor, 700 båtar och 125 flygplan samlats i Mexikanska golfen. Det är den största operationen i amerikansk fredstid. Favoritkostymen till halloween det året var en oljefläckad overall där det stod ”BP Bad Planning”. I katastrofens kölvatten strömmade skadeståndskraven in.

– Vi räknade med flera hundra­tusen skadestånd. Det blev en miljon. Efter 11 september var det 8 000 skadeståndskrav, så att man förstår dimensionerna här, säger Carl-Henric Svanberg.

Hittills har BP betalat ut drygt 50 miljarder kronor ur kompensationsfonden på 143 miljarder. Chefen för fonden har sagt att majoriteten av skadeståndskraven bygger på så dålig dokumentation att ersättning inte kan betalas ut. Hur stor slutnotan blir, och vilka som får stå för den, har det tvistats om i snart två år. Ingen vill bli sittande sist kvar med Svarte Petter.

Enskilda företagare och privatpersoner har stämt BP.
BP har i sin tur stämt andra bolag som på något sätt har varit inblandade i oljeborrningen i Mexikanska golfen tillsammans med dem.
Och amerikanska staten har lämnat in en stämningsansökan mot BP med krav på böter för brott mot bland annat federal vattenlag.

Den 27 februari rullar en gigantisk rättegång i gång i en domstol i New Orleans, vid Mexikanska golfens kust. Rättegången samlar hundratals skadeståndskrav från näringsidkare och bofasta i området med regionala och statliga stämningar.

– Rättegången är troligtvis den näst största rättegången mot ett företag i USA:s historia efter tobaksmålet, där tobaksindustrin gick med på att betala staten 206 miljarder dollar för behandling av tobaksrelaterade sjukdomar, säger ”Spills and spins” författare Tom Bergin.

Tom Bergin arbetar som journalist på Reuters, där han ansvarar för nyhetsbyråns olje- och gasbevakning i Europa, Mellanöstern, och Afrika, och han följer noga BP-rättegångens förspel. Enligt honom är det inte osannolikt att amerikanska staten och oljegiganten gör upp med varandra i förväg, utanför domstolens väggar.

– Våra källor inom BP och i den amerikanska statsledningen säger att det pågår seriösa diskussioner om förlikning och att samtalstakten har drivits upp senaste tiden, säger han.

Enligt Tom Bergin finns det goda skäl för båda sidor att få till stånd en överenskommelse. I USA är det val­år och president Obama vill gärna visa folket att han har träffat en bra uppgörelse. BP har mycket lite att vinna på en långdragen rättsprocess där händelseförloppet i golfen repeteras offentligt, och därpå följande statliga böter för oljeläckage och eventuellt brott. Priset för en uppgörelse blir sannolikt skyhögt, enligt Tom Bergin.

– Det kan mycket lätt bli över 20 miljarder dollar, inte otroligt över 30 miljarder, spekulerar han.

Alltså 133–199 miljarder svenska kronor. Det är ingen siffra som bekräftas av BP.
Även om teorin om en förlikning mellan oljejätten och USA skulle visa sig slå in, finns skadeståndskraven från enskilda privatpersoner och näringsidkare kvar.
– Dessa utgör en desperat grupp människor som det kan vara betydligt svårare att komma överens med. BP har sagt sig vara berett att slåss och påmint motparten om oljetankern ”Exxon Valdez” utsläpp utanför Alaska 1989. Där såg de drabbade inga pengar på tjugo år, säger Tom Bergin.

Carl-Henric Svanberg, hur ser du på allt detta?
– Jag kan inte lämna några kommentarer inför den viktiga rättegången. Våra kommentarer kommer att lämnas i rättegångssalen, inte i medierna, säger han.
BP:s pressavdelning har gissningsvis haft nog av spontana uttalanden. Ett självcentrerat, empatilöst bottennapp stod förre vd:n och engelsmannen Tony Hayward för när han bad offentligt om ursäkt för olyckan från Mexikanska golfen, där han befann sig sedan en månad tillbaka, och i nästa mening tillade: ”Ingen önskar mer än jag att detta vore över. Jag vill ha mitt liv tillbaka.”

Våren 2012 är Tony Hayward borta sedan länge, och två tredjedelar av styrelsen har ersatts sedan medlemmarnas period gått ut, men själv sitter Carl-Henric Svanberg kvar.

– Carl-Henric Svanberg var ny på posten när olyckan inträffade, han hade bara suttit några månader, och han hade ingen verkställande roll, förklarar Tom Bergin det fortsatta förtroende.

Visst fanns det de som var kritiska till hur Carl-Henric Svanberg hade hanterat själva krisen, och många ansåg att han borde ha tvingat undan vd:n Tony Hayward från rampljuset långt tidigare, men som ”den nye killen” hade han svårt att agera, menar Bergin. Han hade ännu inte konsoliderat sin maktställning tillräckligt.

– Nationalistiska stämningar i Storbritannien spelade också in. Det hjälpte honom inte att han var utlänning och att han var ny i Storbritannien. Han hade inga vänner i medierna och det gav honom en svagare position, säger Tom Bergin.

På den globala arena där BP spelar är allt detta dock av underordnad betydelse.
– Vad amerikanerna tycker om BP är viktigare för Carl-Henric Svanberg än vad britterna tycker om honom, och man ser nu att amerikanernas syn på BP håller på att förbättras. Bolaget är på väg att återbygga en del förtroende och det får Carl-Henric Svanberg förmodligen kredd för, säger Tom Bergin.

Carl-Henric Svanberg späder gärna på bilden av ett BP som har rett upp situationen:
– I dag kan vi konstatera att effekterna av oljeutsläppet inte blev så farliga som alla fruktade; fem sex procent av kustremsan behövde saneras, och i dag är fisket och turisterna tillbaka i golfen, säger han.

Ständigt solbrynte Carl-Henric Svanberg är kanske inte längre allas självskrivna val av affischpojke för prickfritt företagsledande, men när det svenska flaggskeppet Volvo Lastvagnar nu ska välja ny styrelseordförande efter avgående fransmannen Louis Schweitzer är det ändå honom som ägarna rycker i. På bolagsstämman i april väntas officiellt beslut.

– Det är för tidigt att komma med någon programförklaring, men det är ett fint uppdrag att bli tillfrågad om, jätteroligt, säger Carl-Henric Svanberg. Volvo är ett fantastiskt företag. Min mor fick aktier för 5 000 kronor av min morfar 1957. De gick upp trehundrafalt till 1999, när dödsboet såldes.

Dubbla ordförandeposter i två tunga globala företag ser han inte som en alltför hög arbetsbelastning.

– BP-uppdraget ligger i normalt läge på två tre dagar i veckan. Med Volvo skulle det ändå bli tid över. Jag tänkte inte ta på mig några and­ra styrelseuppdrag. När arbetsbelastningen från Mexikanska golfen minskar vill jag vara mer tillsammans med Louise, hinna göra lite speciella saker, inte bara traditionell semester sommar och jul, utan sticka in med lite trevligheter här och där. Har man träffats så här sent i livet är det viktigt att det finns mycket utrymme att vara tillsammans, säger Carl-Henric Svanberg.

Han fyller 60 nästa gång och hon 54. De har tre snart vuxna barn vardera från sina tidigare äktenskap, och bor hälften av tiden på var sin sida om Atlanten. De började bygga sitt gemensamma liv över två kontinenter i ungefär samma veva som deras respektive skilsmässor inleddes hösten 2009, men har rört sig i samma kretsar betydligt längre än så.

– Vi var båda koncernchefer i stora företag och råkades vid olika tillfällen där sådana människor samlas, säger Carl-Henric Svanberg.

Louise Julian är född av en svensk mamma och uppvuxen på en gård utanför Stockholm, men somrarna tillbringade hon med sin pappa, som var gasmäklare, i Singapore och Indonesien. Efter studier på Sorbonne och Handelshögskolan, och jobb på Coca-Cola, fick hon anställning i språkkoncernen EF. Från sin första tjänst som inköpsansvarig klättrade hon spikrakt inom företaget. När ägaren och grundaren Bertil Hult (han som lånade ut sin privatjet och lyxyacht till kronprinsessan Victorias och prins Daniels bröllopsresa och smekmånad) avgick som vd och koncernchef år 2002 utsåg han Louise Julian till sin efterträdare.

Under sin tid på EF utsågs Louise Julian till Sveriges mest inflytelserika kvinna, och hon har stått med på Forbes lista över mäktigaste kvinnorna i världen, som nummer 35. Hon slutade på EF 2009 och arbetar sedan dess i riskkapitalbranschen. I samma veva lämnade Carl-Henric Svanberg Ericsson, där han hade varit koncernchef och vd sedan 2003.

– Carl-Henric har både bred erfarenhet, djup i själen, förmåga att förstå komplexa situationer och mycket empati. När man är yngre ser man personer mer på ytan, vad de har för intressen och så. Mitt i livet förstår man bättre vem som kan bli en själsfrände. Den känslan är en stor gåva, säger Louise Julian.

Var det passion?
– Klart att det var passion! säger Carl-Henric Svanberg och lägger armen runt Louise Julians axlar.

Vi står vid Djurgårdslinjens sista hållplats på Strandvägen och väntar på spårvagnen mot Waldemarsudde. Det är tre dagar kvar till julafton 2011 och paret Svanberg–Julian räknar med att fira helgerna i Schweiz, på segelbåten och i USA.

– Om det går, det brukar köra ihop sig, säger Carl-Henric Svanberg.
En garanterat äkta ring, strösslad med stenar, glittrar på Louise Julians finger när hon sträcker fram sin SL-kupong.

– Köpte ni returbiljett? undrar konduktören. Det blir dyrare att köpa ombord.
– Äh, vi har gott om pengar, säger Carl-Henric Svanberg.

Det sägs som ett skämt i stunden, men det är också sant. År 2009 hade Carl-Henric Svanberg en årslön på 17,6 miljoner kronor. Han hade en inkomst av kapital på 36 miljoner kronor och betalade 21 miljoner kronor i skatt. Året därpå utvandrade han. Hela hans aktieinnehav är numera flyttat till Luxemburg. Själv delar han tiden mellan London, där han bor med ena sonen, och schweiziska Luzern, där han bor med Louise Julian när hon inte är i Boston med sina barn.

– Vi bor i ett hus med fantastisk utsikt över sjön. Från balkongen ser landskapet ut som en sådan där Märklintågbana man byggde upp som liten, med tunnlar, sjö, hjulångare och berg i bakgrunden. Man kan ställa klockan efter när tåget kommer – det är ett trevligt liv, alltså, säger Carl-Henric Svanberg.
Viss om sin soliditet på bostadsmarknaden granskar han objekten genom spårvagnsfönstret där vi skakar Djurgårdsvägen fram. Lågt diskuterar Louise Julian och han en bekant som har bott i en av de imposanta privatbostäderna i slänten mellan Skansen och italienska ambassadens Villa Oakhill.

– Det är lite off alltså, säger Carl-Henric Svanberg och mumlar något om Ica-kassar.
Före skilsmässan var han skriven på en 1700-talsherrgård i Sigtuna tillsammans med dåvarande hustrun Agneta Skoog Svanberg. Carl-Henric Svanberg var, när de separerade utan äktenskapsförord, god för drygt en miljard. Förmögenheten halverades, ett faktum som inte verkar gräma honom.

– Vi hade varit tillsammans i så många år, vi delade rakt av på allt. Vi hade skapat det tillsammans, så det var inget svårt beslut, säger han.

En halv miljard hit eller dit?

– Någonstans är det ju så. Vi har mer än vi behöver. Dessutom var det rätt och rimligt. Jag hade inte kunnat göra det jag gjorde utan min förra fru. Man kan inte ha ett så stort företagsledarjobb utan att den andra drar det stora lasset hemma, säger han.

Skilsmässa. Utvandring. Nytt förhållande. Nytt jobb. Miljökatastrof. Carl-Henric Svanberg erkänner att han ibland under 2010 kände ”nervösa konvulsioner”. Han frågade sig under krisens inledningsskede om han borde lyda rådet någon gav och utan dröjsmål sluta som ord­förande i BP.

– Jag hade intressanta diskussioner med mig själv. Hade jag varit ”the quitting type” hade jag gått direkt. Varje månad jag fortsatte in i det blev jag en del av det och fick bära större ansvar, det var ju inte svårt att förstå, säger han.

Hade du någon riktigt mörk stund, då du tvivlade?

– I stunden kan jag känna tvivel. Sedan får jag ihop tankarna, ser ”rationalerna” och börjar förstå hur jag ska hantera situationen, säger han.
Carl-Henric Svanberg har varit scoutledare. En sådan predikar ”learning by doing” och tar motgångar med gott humör.

– Oljekatastrofen gjorde 2010 till ett fruktansvärt år som aldrig skulle ha hänt. När det nu ändå hände känns det trots allt bra att jag fortsatte genom det hela. Många människor kom samman och gjorde sitt yttersta för att hjälpa till i en svår situation.

Motgångarna har lärt mig mycket, säger han.

Är det något du vill säga till de drabbade?

– BP har lovat att betala för alla legitima krav och att hjälpa till med ekonomisk och miljömässig återuppbyggnad i Mexikanska golfen. Med hjälp från många människor i golfen har vi kommit en bra bit på väg. Det finns jobb kvar att göra. Vi står fast vid vårt löfte att slutföra arbetet.

(Vad ar Twingly?)

Visar 1-10 (av totalt 1).

Andra har läst

Mer från förstasidan

 Unik interaktiv grafik. Så dyrt kan ditt boende bli när räntorna vänder uppåt. 11  5 tweets  5 rekommendationer  1 rekommendationer

Grafik-bopriser-ranta-144
Grafik:Andreas Lundegård
bankpuff
Foto:Frank Rumpenhorst/AFP

 Sverige kan drabbas. Trots starka svenska banker. 19  10 tweets  9 rekommendationer  0 rekommendationer

Annons:
Skargarden-500
Foto:Lotta Härdelin

 Övergivna. Tvingades montera ner kustartilleriet som de själva byggt upp. 23  5 tweets  18 rekommendationer  0 rekommendationer

 Jakten i skärgården. Läs alla artiklar om den stora militäroperationen.

Testa hur bra koll du har på veckans nyhetshändelser – och utmana dina vänner.  Nutidstestet v 43. 24  2 tweets  22 rekommendationer  0 rekommendationer

Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Spara 498 kr!

 Läs DN digitalt – var, när och hur du vill.

Läs dagens tidning

 Ny form. Nu är det lättare att läsa tidningen digitalt!
Annons:

DN PÅ AGENDAN

Annons:
Annons:
Annons: