Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Ekonomi

Carola Lemne drömmer om den svenska drömmen

Carola Lemne.
Carola Lemne. Foto: Eva Tedesjö

Hon började på läkarlinjen som rekordung, gjorde chefskarriär i läkemedelsbranschen men behöll sin spexighet. I dag är hon vd för Svenskt Näringsliv 
med en lön på en halv miljon i månaden. Möt Carola Lemne i ett samtal om SD, LO och visionen om 
framtidens Sverige.

Det ligger ett regngrått lock över Södertälje och de människor som tvingas röra sig utomhus kryssar mellan vattenpölar. Här befinner sig Carola Lemne, Svenskt Näringslivs verkställande direktör, för att träffa Junnifasts ägare och vd Kornelia Juhas Löfberg. Var tredje vecka eller så gör Lemne besök ute i verkligheten och denna dag är hon speciellt intresserad av att höra om svårigheterna att rekrytera arbetskraft till låglönebranscher.

Kornelia Juhas Löfberg har drivit sitt företag – som bland annat arbetar med fastighetsförvaltning, uthyrning av maskiner och städtjänster – i snart tjugo år. Hon har dukat upp konferensrummet med kaffebröd, frukt och dryck och de slår sig ned intill varandra.

Carola Lemne sitter med armarna i kors men är mycket vetgirig. Hon har en reslig aura och nyfiken blick. Diskussionen handlar snart om skälen till att vissa företag skriker efter personal men inte lyckas hitta några intressenter.

– Jag tror att det är för liten skillnad mot bidragssystemet, det är inte värt att jobba, föreslår Kornelia Juhas Löfberg. Vi har tyvärr slutat vända oss till Arbetsförmedlingen, samarbetet fungerar inte. Vi får endast en massa ansökningar från folk som inte vill jobba. Har man varit arbetslös i några år är det dessutom väldigt jobbigt att komma tillbaka till arbetsmarknaden.

Carola Lemne nickar:

– Jag hade en vän som var arbetslös i tre år. Han beskrev att något som vanligtvis tog tio minuter kunde ta hela dagen, han gick ned så totalt i tempo.


En idé från Svenskt Näringsliv är att börja kalla enklare arbeten för ”vardagsjobb”, för att få bort en del av stigmat kring dem.

– Högkvalificerade jobb gör oss rika, men utan vardagsjobb blir vi fattiga, säger Carola Lemne.

Kornelia Juhas Löfberg minns hur hon vid ett tillfälle befann sig i Budapest med sin mamma, som utan att tänka sig för tryckte på en hissknapp – varpå kvinnan som var ansvarig för hissen blev arg. Det var hennes jobb att styra hissen och hon var väldigt stolt över det.

Carola LemneCarola Lemne berättar i sin tur om det thailänds­ka hembiträdet från sin barndom. Hon var uppvuxen i en kulturell kontext som sa att det var fint att ta hand om andras hem och det gav henne en enorm yrkesstolthet. Lemne beskriver att ”hon kunde krypa på knäna och servera och se ut som en drottning under tiden”. Det var förstås inte något kvinnan ägnade sig åt hos sin svenska arbetsgivare, men Lemnes poäng är att ett jobb i sig inte har låg status – allt handlar om hur vi ser på det.

– Om Sverige hade lika stor andel så kallade enkla jobb som OECD får vi 200 000 nya jobb. Vi kan inte fortsätta höja ingångslönerna mer än de ordinarie lönerna och det behövs mer stolthet i att ta dessa jobb. Ett sätt är lägre arbetsgivaravgift för ungdomar. Men vi behöver också ändra attityder.

Carola Lemne har aldrig varit arbetslös. Hon föddes i Lund, dotter till radiojournalisten Gertrud Brundin – som en gång intervjuade Etiopiens kejsare Haile Selassie I – och prästen Jan Janson, som tillbringade hela sitt arbetsliv inom skol­väsendet för att efter pensionen vara verksam som präst i Svenska kyrkan i bland annat Toronto och Berlin.

Sex år gammal började Carola Lemne i en engelsk skola i Göteborg, ett år tidigare än sina kamrater, och när hon senare bytte till en svensk skola hoppade hon över en årskurs. Därmed var hon två år yngre än alla andra, men bäst i klassen. Hon var ”tjock och mobbad” men hade alltid tillräckligt många kompisar för att trivas.

Det är svårt att jämföra sin egen vardag med någon annans, men skulle du säga att det är 
annorlunda att växa upp som prästdotter?

– Min familj var lite speciell såtillvida att mina föräldrar skilde sig väldigt tidigt och det var inte vanligt i början av 1960-talet. Det blev inte enklare av att min farmors far hade varit biskop i Göteborg, än i dag känd för att vara en av de strängaste de någonsin har haft. Så att få en skilsmässa i familjen var nog väldigt jobbigt.

Är du religiös?

– Jag får frågan om jag är troende och då svarar jag ja, sedan är jag inte så där överdrivet kyrk­lig.

Carola Lemne var lillgammal och bodde som 14-åring till och med själv under ett år, om än i samma hus som släktingar, efter att resten av familjen hade flyttat till Stockholm. När hon flyttade efter för att börja på Adolf Fredriks musikskola blev tillvaron ”vansinnigt rolig”.

– Jag trivdes som fisken i vattnet. Man hade ingen historia, alla var nya. Och plötsligt är du inte konstig för att du faktiskt tycker att det är roligt att gå i skolan, vi var plugghästar allihop. Det är en ganska stor lättnad. Stockholm var mycket mer inkluderande och öppet än Göteborg.

I stället var det döden som gav henne de stora prövningarna. Först förlorade hon sin styvpappa, vilket gjorde mamma Gertrud till väldigt ung änka. Inte ens tio år senare var det Gertrud som gick bort, endast 45 år gammal. Carola Lemne var 23 år och lämnades med en 15-årig syster.

Turligt nog hade hon rekordung kommit in på läkarlinjen som 17-åring – gått utbildningen i ett sträck och hade därmed möjlighet att försörja dem båda. Hon började som distriktsläkare i Märs­ta innan hon blev narkosläkare på Danderyds sjukhus, som hon skulle komma tillbaka till ett antal år senare – den här gången som vd.

Inför intervjun har Peter Isling, presschef på Svenskt Näringsliv, mejlat ett underlag till DN som ska förklara ”varför vi pratar som vi gör”. I detta står bland annat följande:

”De allra flesta länder har en annan sammansättning av de utrikes födda än Sverige. Länder som ofta framhålls som föredömen, som Kanada, USA och Australien, har till övervägande del arbetskraftsinvandring snarare än flyktinginvandring.”

– Vi tycker att invandring är bra och är för ett öppet och välkomnande Sverige, förklarar Carola Lemne. Vi skulle egentligen behöva fler invandrare, men man kan inte låtsas att de som kommer har en annan utbildningsbakgrund eller ser annorlunda ut än de faktiskt gör.

– Om vi tittar på de som kommer nu: Ungefär en fjärdedel av de som är inskrivna på Arbetsförmedlingen har en avancerad gymnasieutbildning, yrkesutbildning eller högskoleutbildning. Det gäller att så snabbt som möjligt få ut dem på arbetsmarknaden. Sedan har ytterligare en fjärdedel gymnasieskola, där utbildningsinsatser och praktikplats kan hjälpa. Men hälften har ingen utbildning eller bara lite grundskola. Kombinerat med att vi har en låg andel vardagsjobb – ja, då får man ett utanförskap. Det är en mänsklig tragedi och ett slöseri med resurser.

Hon lutar sig tillbaka i stolen.

– Man brukar vara emot invandring av själviska skäl och för invandring av nobla skäl, men man kan faktiskt vara för invandring av själviska skäl. Vi behöver fylla på, vi behöver händer och fötter, men då måste man se det som en investering och inse att vi kanske måste ändra lite hur det fungerar i vårt samhälle.

Hon vill inte ha ett amerikanskt system men menar att Sverige behöver tolerera större av­vikelser mellan hög- och låginkomsttagare. Det är av yttersta vikt för att behålla talangerna.

Carola Lemne
Foto: Eva Tedesjö

– Vi har fortfarande de minsta löneskillnaderna i hela OECD. Vi måste hitta ett sätt att se på det här som en resa, alltså den svenska drömmen. Det är nästan en filosofisk fråga, inte bara en ekonomisk. Vi måste diskutera hur vi vill ha vårt samhälle.

Man kan också se det som att Sverige hade stora klyftor, som man har byggt bort med något slags samförstånd mellan arbetstagarorganisationer och näringsliv – den svenska modellen. Finns det ingen risk att man går tillbaka i tiden?

– Om vi inte hittar något sätt att hantera det här med ungdomsarbetslöshet och stor invandring får vi ett stort utanförskap av folk som inte har jobb alls och det är det absolut värsta. Skillnaden mellan att ha ett jobb eller inte är väldigt mycket större än mellan att ha lägre eller högre lön.

Är det naivt att tro att man kan ha en hög invandring av människor med låg utbildning och fortsätta ha det Sverige som har varit? Kritikerna menar att ni vill ha lågstatusjobb med låg social rörlighet.

– För det första så talar siffrorna emot det, de allra flesta fastnar inte. Och ärligt talat är det väl även i ett sådant fall bättre att ha ett jobb, för det finns inget mer lågstatus, som också ger dålig ekonomi, än att inte ha ett jobb alls. Varför kallar vi det lågstatusjobb? Ord är viktiga och en och annan helig ko behöver slaktas för att det ska kunna fungera.

– Men, ja – jag tror att det är naivt. Invandring har alltid påverkat Sverige. Vi pratar om det här som ett jättestort problem just nu men det kom lika många flyktingar under Balkankriget. Om man tittar på hur det har gått så har dessa män­niskor integrerats alldeles utmärkt, särskilt de som har skaffat sig eller hade en utbildning. Det är viktigt att vi är lite klarögda och vågar se vad varje enskild person som kommer behöver. Den svenska modellen kanske ser lite annorlunda ut nästkommande tio år, men det är fortfarande ett svenskt sätt att lösa frågan.

Fönstret står på vid gavel och därute har några ensamma solstrålar sökt sig mot asfalten. Carola Lemne äter sallad och diskuterar hur Sverige byggdes starkt. Andra framhåller gärna vår ickeinblandning i andra världskriget som framgångsfaktor, men Svenskt Näringslivs vd vill gå längre tillbaka i tiden.

– I mitten av 1800-talet var Sverige ett av Europas fattigaste länder, hundra år senare ett av världens rikaste. De hundra åren är intressanta. Det började med sådant som vi i dag tar som självklart. Att man skulle få ta vilket jobb man ville, vilket yrke man ville. Man tog bort skråsystemet. Man behövde inte statens tillstånd för att öppna ett bageri. Man behövde inte pass för att åka mellan städerna i Sverige. Man öppnade upp för frihandel. Det skapade en enorm rörlighet i samhället, där talanger plötsligt kunde börja göra saker. Där tog det riktig fart.

Lemne menar att frihandeln tillsammans med satsningen på utbildning, infrastruktur och sjukvård har lett till ett positivt kretslopp där navet är företagarna och de pengar som företagsamheten skapar. Ett kretslopp som driver Sverige framåt men som ”går att förstöra”, som hon uttrycker det.

Tycker du att man har gjort saker för att förstöra, säg de senaste 20 åren?

– De flesta företagare skulle nog säga att mycket har blivit mycket bättre. Efter de stora kriserna på 1990-talet var man tvungen att avreglera mycket. Jag har nästan glömt bort hur det var. Vårt arbetsmarknadsgäng hade en utbildning och pratade om Saltsjöbadsavtalet, LAS och hela den här lagstiftningen. När den kom på slutet av 1970-talet kunde man bara köpa olivolja på apoteket, som laxativ. Det går inte att föreställa sig i dag.

Carola Lemne– Sedan kan man ju säga att det nu känns som att det är en liten pendelsvängning åt andra hållet, där många företagare upplever att ”men har man glömt bort hur det här hänger ihop?” Man tycker att det kommer mycket företagsovänliga och -oförstående förslag från alla möjliga håll, från regeringen eller från vänstern. Många blir oroliga och ledsna. Vi bidrar till samhället, varför ser man inte det? Precis som när förra regeringen pratade om näringslivet som ett särintresse: ”Särintresse? Näringslivet är ett samhällsintresse!”

En fråga som Carola Lemne särskilt tar upp är den om vinster i välfärden, alltid aktuell men särskilt de senaste veckorna – då tidningen Dagens Industri, DI, har skrivit om kontakterna mellan Svenskt Näringsliv och Sverigedemokraterna. Även Almega, Företagarna och Vårdföretagarna finns bland de näringslivsrepresentanter som har haft möten med partiet.

Det har bland annat lett till att SD har bytt fot i saken och därmed, tillsammans med alliansen, samlar ihop en riksdagsmajoritet för att hiva Väns­terpartiets förslag om att förbjuda vinster i papperskorgen.

Carola Lemne är inte särskilt glad över tonen i DI:s rapportering.

– Jag står för vad vi gör. Det som irriterar mig är när man skriver ”hemliga möten”, ”samarbete”. Det har aldrig varit hemligt. Vi samarbetar inte med något parti och absolut inte Sverigedemokraterna. Men vi har bestämt oss för att vi inte utesluter dem, när de finns i valda församlingar.

Men var går gränsen? Ni skulle knappast ha den typen av kontakter med ett öppet nationalsocialistiskt parti.

– Det finns inget, gudskelov. Man får ta ställning från val till val. Vi gör på samma sätt med Vänsterpartiet, som började som ett stalinistiskt, djupt repressivt parti. Vi bjuder in dem också.

Kritikerna menar att det här är en del av en 
normaliseringsprocess av SD.

– Jag tror inte att någon som följer debatten och ser vad vi gör i övrigt på allvar kan tro att vi är främlingsfientliga. Tvärtom.

I kampanjen Välkomnande Sverige skriver ni 
att ”mångfald, oliktänkande och öppenhet är 
en förutsättning för att
 vi ska fortsätta växa”. Rimmar det inte illa med att kommunicera 
med SD?

– Nej, det är så uppenbart var vi står i frågan. LO har landat i en annan slutsats, att de inte pratar med dem alls. Vi specialgullar inte med SD men ser till att de som har chans att fatta beslut av olika slag har så bra faktaunderlag som möjligt.

Är SD:s svängning om vinster i välfärden en seger?

– Det är en seger, alldeles oavsett vilket parti som gör det – om man slutar vara känslomässig och tittar på fakta.

I DI blev du kallad ”svag” av näringslivsveteranen Marcus Storch. Hur reagerar du på det?

– Jag har respekt för att han tycker så, men just nu är det väl snarare starkt att stå för hur vi hanterar frågan. Vi behandlar dem som vi behandlar andra partier i riksdagen, det tycker jag är en rätt viktig distinktion, för SD är inte vilket parti som helst – det håller jag helt med om.

Skulle du sätta dig i ett samtal med Jimmie 
Åkesson?

– Nej, jag har aldrig inbjudit honom. Jag delar inte hans inställning till invandrare.

Det handlar alltså inte bara om att ha olika politiska åsikter utan det finns en fråga där du tycker att …

– … Sverigedemokraterna har helt fel. Jag har ingen anledning att träffa Jimmie Åkesson.

Näringslivet har större förtroende för Jimmie Åkesson än för Stefan Löfven, enligt en DI-
undersökning. Vad säger det om näringslivet?

– Inget. Om man tittar på hur företagare röstade i valet var det lägre andel som röstade på Sverigedemokraterna än bland svenska folket. Jag tror att vi ligger mycket bättre till än LO, men det är inget vi vill slå mynt av offentligt.

Du sa att ett av era uppdrag är att påverka politiska partier, försöker ni påverka SD att bli mer positiva till invandring?

– Alltså, vi driver frågan om att vi behöver mer invandring, bättre integration och mer arbetskraftsinvandring och det gör vi med alla. Där vet Sverigedemokraterna var vi står, så de är inte så intresserade av att prata med oss om det.

Karl-Petter Thorwaldsson, ordförande i LO, fin­ner Svenskt Näringslivs kontakter med SD upprörande. Relationen mellan de två jättarna på den svenska arbetsmarknaden har förbättras avsevärt sedan Carola Lemne tillträdde efter Urban Bäckström. Parterna träffas regelbundet och, beskriver Thorwaldsson, ”närmar oss framtida svåra frågor”. Om giganterna kan komma överens utan att behöva gå till politikerna blir lösningarna mer flexibla och hållbara, menar han.

Carola Lemne
Foto: Eva Tedesjö

– Carola Lemne är rak och ärlig och står upp för sina värderingar, säger Karl­-Petter Thorwaldsson. Därför blev jag förvånad när DI avslöjade att Svenskt Näringsliv har haft ett samarbete med Sverigedemokraterna. Det är långt ifrån den bild jag hade av Carola Lemne före detta.

Hon menar att det inte finns något samarbete?

– Gör man det som har stått i Dagens Industri, uppvaktar SD i särskilda frågor och i särskilda grupper, då är det en organiserad påverkan. De har bjudit in partiföreträdare och träffat dem i utskottsgrup­per, de har aktivt påverkat dem. Jag anser att det är ett samarbete. Överenskommelser med SD är fruktansvärt dåligt för situationen på svensk arbetsmarknad och gör ett litet parti viktigare än det är. Svenskt Närings­liv fick SD att ändra uppfattning om vinster i välfärden. Det är väldigt, väldigt dåligt.

En meningsskiljaktighet ligger i hur fler invandrare och lågutbildade ska komma in på arbetsmarknaden. LO accepterar inte att man ”gör individen fattigare”, genom lägre löner. Man är okej med att ge arbetsgivarna lägre kostnader men är inte förtjust i de sänkta arbetsgivaravgifterna för till exempel ungdomar.

Karl-Petter Thorwaldsson suckar:

– Om det hade fungerat så hade vi varit för det. Men 80 procent gick till dem som redan hade ett arbete och resten av satsningen på 16 miljarder gick rakt ut i sjön. Och låga löner, vi har prövat det i Sverige och även andra länder och det har aldrig fungerat. Det blir bara elände.

Carola Lemne håller inte med om Karl-Petter Thorwaldssons analys:

– Man kan verkligen vrida och vända på de siffrorna, hur marginell den där effekten egentligen är. För man kan samtidigt se att man i andra länder i Europa har haft en stadigt stigande ungdomsarbetslöshet och vi har lyckats ligga stilla. Man kan fundera på vad som hade hänt om man inte hade haft den här rabatten.

Vad tror du händer efter sänkningen av rut och rot?

– Vi har branscher där man har lyckats komma till rätta med en stor del det omfattande svartjobbandet. När jag pratar med byggföretag så säger de att de före rot blev tillfrågade om att jobba svart i ungefär 70 procent av fallen och det har bara försvunnit. De vill absolut inte tillbaka.

Det är ett stort misstag av regeringen?

Carola Lemne– Ja, vi skulle behöva vidga detta, apropå hur vi skapar fler jobb, till exempelvis flyttjänster och it-tjänster. Ska man kunna ha barnpassning när man vabbar i stället för att högutbildade är hemma? Det har skapats 20 000 jobb i den här sektorn de senaste åren. Våra beräkningar talar för att det kan handla om minst 16 000 till. Det är rätt många jobb och det är riktiga jobb.

Vad är det Thorwaldsson och LO inte förstår?

– Om du i 50 års tid har drivit något som kallas solidarisk lönepolitik och ett av de bärande stråken har varit att hela tiden höja ingångslönerna mer än snittlönerna är det naturligtvis besvärligt att komma till slutsatsen att vi kanske inte kan fortsätta så.

Hon tycker att Thorwaldsson ”går att prata med” och menar att de har ”schyst respekt för varandra”. Nyligen blev hon arg över en video som LO hade lagt ut på Facebook, där hon anser att man hängde ut en person efter kontakterna med SD.

– Då träffas vi. Vi kanske kommer fram till att vi tycker olika men har i alla fall rett ut varför vi har blivit arga.

I frågan om hur man får ut invandrare på 
arbetsmarknaden är det även intressant att diskutera hur bra det svenska näringslivet är 
på mångfald?

– Somliga branscher och företag är jättebra, andra är lite mer omedvetna. När jag jobbade på Pharmacia fick jag en ansökan från en Erik i Karlstad som hade ett jättelångt och konstigt efternamn. Superkvalificerad, disputerad och allt sådant där. Jag kallade till intervju och anställde honom, det är en av de bästa rekryteringar jag någonsin har gjort. Det visade sig att han inte hette Erik utan hade ett iranskt namn, men hade fått rådet av Arbetsförmedlingen att använda ett svenskt förnamn för att få komma på intervjuer. Bara det säger mycket.

– Sedan jobbade han hos mig i Stockholm och på två år lyckades han inte få ett enda förs­tahandshyreskontrakt. Han var utbildad i England och när han ringde upp och talade sin fina Oxford­engelska fanns det lediga lägenheter, men när han kom – han såg ärligt talat väldigt iransk ut, lite så där terroristvarning – då var det uthyrt. Han gav upp och flyttade till Milano och där fick han en lägenhet på en gång och nu bor han i New York och är väldigt framgångsrik.

Som högsta företrädare för näringslivet svarar Carola Lemne aldrig på frågan om vilket parti hon röstar på men finner finansminister Magdalena Anderssons (S) höstbudget ”misslyckad”.

– Det är rejäla skattehöjningar. Över 50 miljarder om man räknar med det som kom i våras och det som kommer framöver. Då är ungefär hälften från individer och hälften från företag. Vad kommer tillbaka? Vi har många medlemmar som är verksamma utanför de stora städerna. Du lägger på individerna och företagen bensin- och dieselskatt. Det är klart att det inte uppfattas som positivt. De satsningar som regeringen gör och som vi tycker är bra är till exempel fler utbildningsplatser och yrkesvux. Men man behöver inte höja skatterna med 50 miljarder för att göra det.

Är budgeten för storstadscentrerad?

– Det vet jag inte, men många utanför Stockholm ser politiken som storstadscentrerad. Och medierna, ärligt talat. Jag träffar företagare ute i landet hela tiden. Ibland är det så att vi blir övriga landets talespersoner mot Stockholm. Bromma flygplats är ett sådant exempel. Ute i landet blev man skogstokiga. Bromma är ett inrikesflygnav som är jätteviktigt för företagsamheten utanför Stockholm, då blir man fullständigt tokiga när det sitter människor som man upplever som ”Södermiljöpartister” i Stockholms stadshus och bestämmer sig för att lägga ned.

Foto i text: Eva Tedesjö

Fakta. Carola Elisabet Lemne

Född: 27 mars 1958 i Lund.

Yrke: Vd på Svenskt Näringsliv sedan maj 2014.

Tjänar: 503 000 kronor i månaden. Andra inkomster från 
ordförande- och styrelseuppdrag.

Yrkesbakgrund: Sålde chokladaskar på Epa på jullovet, expedit på NK cook shop, kibbutz i Israel, volontär under utgrävningar av Tempelplatsen i Jerusalem. Därefter läkare inom sjukvården och chefskarriär i läkemedelsbranschen innan hon blev vd för Danderyds sjukhus och därefter vd för Praktikertjänst. Hon har suttit och sitter i en rad styrelser och är ordförande för Uppsala universitets konsistorium.

Bor: I centrala Stockholm.

Familj: Sedan 30 år gift med Gösta Lemne. Har dottern Jennifer, 24, som studerar teknisk fysik.

Fritiden: Läsa. Rida. Musik, bland annat spelar hon piano. Saknar att sjunga i kör. Funderade på att söka till Operakören, men det blev inte så.

Fakta. Andra sidor av Lemne
  • I ett av tidningen Chefs chefstester från 2013 porträtterades Carola Lemne som en person som gärna uppträder. Hon säger att hon är ”spexig privat” och tycker om att sjunga och klä ut sig.
  • När hon var vd för Danderyds sjukhus ville hon införa à la carte för patienterna och fick med sig matleverantören Sodexho, som också skulle få sälja vin för bättre lönsamhet: ”En fullständigt briljant lösning, som stupade på ett konservativt socialutskott i Täby.”
  • Under tiden på Danderyd var hon också med i en lättklädd kalender. Hon skrattar åt minnet. ”Det var en idé från en väldigt framåt sjuk­sköterska på en av de mindre fina kirurgavdelningarna, som hoppades att det skulle bli lättare att rekrytera personal. Det var väldigt bra bilder, man hade inga kläder på sig men det syntes inte något ändå, det var alltid något i vägen.”
Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.