Många svenskar minns kronförsvaret på hösten 1992. Då var Sverige i djup kris, delvis orsakad av en övervärderad valuta. Inflationen hade drivit upp kostnaderna, så att konkurrenskraften var urgröpt och förtroendet på upphällningen.
I det läget försökte Riksbanken och den dåvarande borgerliga regeringen försvara en fast växelkurs. Kronan skulle hållas stabil mot en korg av valutor, som dominerades av tyska D-marken. Nästan till varje pris ville man förhindra en devalvering.
Sverige hade då en mycket negativ erfarenhet av devalveringar, alltså nedskrivningar av kronans värde mot andra valutor. Det rådde stor uppslutning om att åtstramning, i syfte att pressa ned de inhemska svenska kostnaderna, var att föredra. Men trots stora ansträngningar, däribland en period med 500 procents marginalränta, föll ändå kronan i november 1992.
Detta blev dock inte så illa som många trodde. Övergången till flytande kronkurs var påtvingad men ledde ändå till framgång. Sverige kunde påbörja en återhämtning och kom snabbare ur krisen.
Lettlands situation i dag visar stora likheter. Även där råder en kostnadskris som man försöker ta sig ur genom åtstramning av den inhemska ekonomin. Den fasta växelkursen ska däremot försvaras, eftersom den lettiska ledningen är besluten att undvika en devalvering.
Motiven är inte riktigt desamma som de var i Sverige. För Lettland handlar det om att snarast möjligt gå över till euron, vilket kräver att man dessförinnan haft en lång period med fast växelkurs. Skälet är främst politiskt och handlar om att letterna vill känna full delaktighet i EU:s institutioner.
Men även utanför Lettland finns krafter som vill förhindra att valutan devalveras. Två av de svenska bankerna, Swedbank och SEB, är djupt engagerade på den lettiska marknaden och har en väsentlig del av sin utlåning där.
Krediterna, som gått till cirka 20 procent av letterna, har dock främst getts i euro. Direkt efter en devalvering blir det ännu svårare för dessa låntagare att klara sina åtaganden. Bankernas kreditförluster skulle öka kraftigt.
Svenska staten verkar också aktivt för att stötta den lettiska valutan. Regeringen har medverkat till ett stödpaket för Lettland, där syftet är att det inte ska bli någon devalvering. Dessa åtaganden ligger bakom att Riksbanken tar upp utländska lån för att fylla på valutareserven – något som nu i veckan har gjort att kronkursen försvagats.
Bakom detta ligger svenska bankintressen som staten ställer sig bakom. Man gör det eftersom kostnaderna för kreditförluster i Lettland riskerar att hamna hos skattebetalarna, såvida bankerna inte klarar påfrestningarna. Detta har redan nu sitt pris: att regeringen markerar sådan återhållsamhet med budgetstimulanser beror delvis på att man måste reservera pengar för bankernas behov.
I Lettland är detta en mycket olycklig situation. Åtstramningen, som har förvärrat krisen, får svåra sociala följder. Arbetslösheten skjuter i höjden, samtidigt som många tvingas lämna sin bostad. Nedgången är djup och vägen tillbaka ser ut att bli mycket lång.
Devalvering är ingen patentlösning, särskilt när hela världen är kris. Men i Lettland finns det anledning att fundera på saken igen, utan att svenska intressen bör sätta hinder i vägen. En möjlighet är att släppa valutan helt fri, en annan att skriva ned dess värde med 15 procent - vilket är förenligt med övergångsreglerna till euron.
Internationella valutafonden, IMF, beräknade i början av året att en sådan begränsad devalvering skulle påskynda återhämtningen i Lettland (se grafiken). Om detta betyder att fler letter kan behålla sina jobb har de i längden också större förutsättningar att klara sina lån. Det skulle även de svenska bankerna – och skattebetalarna – gynnas av.
För Lettland betyder en devalvering att konkurrenskraften höjs och osäkerheten minskar. Smärtsamt blir det, men krisen kan åtminstone få ett snabbare slut. Sverige, med sin flytande kronkurs, har inga starka argument att sätta emot.