Blir det tyst i lunchrummet när det ställs närgångna frågor om lön? Varför är det ett så känsligt ämne kollegor emellan? Vi ställde frågan till DN:s folkvettsexpert Magdalena Ribbing.
Varför är det tabu att prata om lön med kollegorna?
Det är inte förbjudet, förstås, men den som är mån om sin integritet berättar inte om sin ekonomi, varken lön, lån eller annat. Varför skulle det vara intressant för andra? De tänker ju ändå inte betala det som kan fattas i ens egen plånbok... Men lönen kan vara viktig att diskutera om man befarar att den är för lågt satt i förhållande till andras löner.
Varför är frågan så känslig?
Om alla har avtalsenlig lön spelar det ju ingen roll. Men får några lön med personligt påslag ska man vara försiktig med att precisera den för andra, det kan skapa avundsjuka eller obehag. I en del företag sägs direkt att medarbetarna inte får berätta om sin lön för andra.
Hur ska man bära sig åt om man vill ta upp det?
Man kan säga något allmänt om löner, avtalsförhandlingarna eller samhällsekonomin, och den som då vill frivilligt ta upp frågan om sin egen lön kommer att göra det när ämnet förs på tal. De som inte vill diskutera sina löner ska inte behöva göra det.
Vad ska man undvika?
Tjatiga frågor. Påståenden av typen “du har väl inte så bra betalt?” Eller “har hört att du har mer betalt än X, varför det?”
Är detta en generationsfråga – har frågan blivit mindre känslig med tiden eller är det fortfarande lika laddat?
Det kan jag inte svara på, men överlag har personliga frågor blivit vanligare och ofta krävs svar på dem – vilket jag motarbetar. Ingen ska tvingas berätta något som man helst vill hålla för sig själv.