Tillväxt. Kinas ekonomi fortsätter att växa, men tillväxttakten avtar, andra kvartalet var den ned nästan 2 procentenheter mot första, från 11,9 till 10,3 procent.
Investmentbanken Morgan Stanley har därför i en färsk rapport skrivit ner sin tillväxtprognos för Kinas BNP från 11 till 10 procent för 2010. "Tillväxten höll sig på en stabil nivå andra kvartalet om än med en tydlig inbromsning gent-emot första", skriver banken.
Från kinesiskt håll är man rädd för att den finansiella oron i många EU-länder ska minska importen.
– Kina springer i ett ekorrhjul där man hela tiden måste springa väldigt snabbt för att upprätthålla tillväxten, som helst ska vara kring 8 procent eller högre, säger Frédéric Cho, seniorrådgivare på Handelsbanken Capital Markets.
Sedan finanskrisen 2008 har ekonomin hållits i gång av olika stimulansåtgärder.
Fastighetsbubbla. Rädslan växer sig starkare för att Kinas roll som motor i en ansträngd världsekonomi ska påverkas av en brusten fastighetsbubbla.
Spekulationer i stigande priser i Shanghai och kuststäderna gör att mängder av lyxvåningar står tomma eftersom många köper på sig flera bostäder.
Genom nya krav mot konsumenter och banker gör lagstiftarna sitt bästa för att kyla marknaden. Inflyttade landsbygdsbor tvingas bo illegalt i storstäderna på grund av prisnivån, och rädslan för social oro har nu fått Pekings stad att börja bygga bostäder för låginkomsttagare.
Bostadspriserna i 70 kinesiska städer ökade med 12,8 procent årets första fyra månader. I Peking rapporterades en ökning på 95 procent för samma period, enligt tidskriften The Economist.
För första gången på över ett år sjönk sedan fastighetspriserna i stortstäderna i juni, enligt siffror från statistikmyndigheten CEIC.
Frédéric Cho tror dock att erfarenheten av tidigare regionala fastighetsbubblor sätter stopp för nya:
– I Shanghai förbyggde man sig under 90-talet, sedan förbyggde man sig i Peking inför sommar-OS 2008. Samtidigt finns det en god insikt hos den kinesiska regeringen att hantera minsta lilla överhettning eller bubbla, säger han.
Det som talar för att Kina balanserar på rätt sida bubblans bristningsgräns är befolkningens förmåga att spara mycket av sina inkomster - i snitt sparas 30-40 procent av lönen i Kina - och att betala stora delar av sina bostadsaffärer kontant.
Högre löner/dyrare produktion. Billig produktion har varit navet i företagens Kinainvesteringar och efterfrågan på arbetskraft till fabriksgolven är så stor att vissa tillverkare saknar folk. Samtidigt ställer regeringen krav på högre löner för arbetare, i syfte att öka folkets köpkraft. Kinas ställning som lågprisland har därmed hamnat i gungning.
Internationella medier ställer sig frågan "Made in China - but for how long?" Textilindustrin var först ut, men i dag överväger allt fler företag - såväl kinesiska som utlandsägda - att flytta produktionen till billigare länder som Kambodja, Bangladesh, Sri Lanka och Indien.
Valutan. I juni ökade Kinas centralbank yuanens flexibilitet och tillåter därmed att valutan stärks (och försvagas) mot andra valutor. Den tidigare svaga yuankursen har främjat Kinas export och påtryckningarna från omVärlden som känt sig missgynnad, har pågått länge. Men inom landet är splittringen fortfarande stor.
Å ena sidan står lobbyister som förespråkar mer export uppbackad av en svag valuta, å andra sidan en falang som vill lämna exportberoendet och satsa på den inhemska tillväxten genom att stärka valutan.
– Det pågår en dragkamp mellan de två lägren. Ovanpå det försöker centralregeringen balansera intressena, säger Frédéric Cho.
Miljön. Kinas nonchalans mot internationella miljökrav har mött skarp kritik inom världspolitiken. Kina står redan i dag för världens största koldioxidutsläpp och står i takt med att BNP växer inför fortsatta gigantiska miljöutmaningar.
Även om Kina också är en av världens största investerare i förnyelsebar energi finns områden som beslutsfattarna inte är beredda att kompromissa om.
– Kol kommer att fortsätta vara den viktigaste energikällan. Det är även ekonomi- och sysselsättningsskäl som ligger bakom: vad ska man göra med alla miljontals människor som annars skulle haft jobb i kolindustrin i Kina? frågar sig Frédéric Cho.
Morgan Stanley skriver i sin rapport att statens kampanj att stänga fabriker som är ineffektiva ur energisynpunkt framöver bör märkas i statistiken för till exempel energianvändning.