Ekonomi

Därför kunde Löfven bara skapa splittring

Han överskattade en gammal vänskap.

Och han underskattade en ny fiende.

Därför kunde samarbetsmannen Stefan Löfven bara skapa splittring i svensk politik.

Många hade spekulerat i kaos. Men när statsministern klev upp i talarstolen för två månader sedan, gav han intryck av att ha läget under full kontroll.

Han betraktade ledamöterna och sade högtidligt att de var det svenska folkets främsta företrädare. Nu uppmanade han dem att söka det som förenar snarare än det som drar isär. Att sätta Sveriges bästa framför taktik och prestige.

Sedan presenterade han de 24 ministrarna i sin, skulle det visa sig, kortlivade första regering.

Stefan Löfven utstrålade tillförsikt – men kanske var slaget redan förlorat.

Efterkloka partikamraterna frågar sig nu om det inte blev för många utsträckta händer redan i valrörelsen. Valbudskapet gick inte ihop.

– Det går inte att samtidigt säga att Sverige håller på att gå sönder, och att vi ska samarbeta med dem som dragit isär landet, säger en socialdemokrat.

Valresultatet för Socialdemokraterna blev mediokert, bara snäppet över valet 2010. Miljöpartiet gick tvärtemot prognoserna tillbaka. Det gjorde att den rödgröna samarbetsregeringen redan från start hade ett mycket svagt mandat.

Stefan Löfven och den socialdemokratiska partiledningen räknade med att stödet skulle komma från andra sidan blockgränsen.

– Varje gång som vi sträckte ut handen, trodde vi ju att någon skulle ta emot den, säger en socialdemokrat.

Förhoppningarna riktades särskilt mot ett parti: Folkpartiet.

Det fanns en dröm om att avsluta det som Ingvar Carlsson påbörjade, när han inför valet 1994 öppnade dörren för ett regeringssamarbete med Bengt Westerbergs liberaler.

Det var som om Folkpartiets förflyttning bort från mitten under de senaste 20 åren aldrig hade ägt rum.

– Socialdemokraterna har hakat upp sig på Folkpartiet och Centerpartiet för att de har en historia av att vara partierna som orkar ta steget över, och hjälpa till över blockgränsen. Men idag befinner sig de partierna ofta till höger om Moderaterna, säger statsvetaren Katarina Barrling.

Möjligen underskattade den socialdemokratiska partiledningen också motståndet mot Miljöpartiet. I Stockholm har överenskommelserna om Förbifart Stockholm och Bromma väckt irritation bland opinionsbildarna. Ute i landet finns en misstänksamhet mot till exempel Miljöpartiets bilpolitik. I de fackliga leden finns fortfarande ett motstånd mot de gröna på grund av arbetsrätten och överenskommelsen om arbetskraftsinvandring.

S-debattören Johan Westerholm hör till de skarpaste kritikerna.

Han tror att Löfven hade haft enklare att få igenom en ren S-budget.

– Miljöpartiet är ett utpräglat livsstilsparti och aktivistparti. Stora delar av politiken går på tvärs mot vad socialdemokratin står för traditionellt. Dessutom är Miljöpartiet en nagel i ögat för både Sverigedemokraterna och Alliansen. Nu passar Sverigedemokraterna på att ge igen för att Miljöpartiet drev igenom migrationsöverenskommelsen under den förra mandatperioden, säger Westerholm.

Sveriges nuvarande statsminister är ingen stridshingst, eller något politiskt djur över huvud taget.

Som fackföreningsman är han skolad i en miljö där syftet med varje förhandling är att försöka komma överens. Han har svårt för det politiska spelet, och konflikter för konfliktens skull.

– Jag menar inte att förringa förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter, men de är mycket mer institutionaliserade än förhandlingar i politiken. I politiken är parterna många fler. Och de kan ha ett egenintresse i att skapa konflikt, säger statsvetaren Katarina Barrling. 

Författaren och skribenten Per Wirtén jämför med en av Löfvens företrädare.

–  Göran Persson vaknade varje dag med uppdraget att vinna striden i medierna. Varje kväll summerade han om han vunnit. Nästa morgon vaknade han, med ett blankt papper igen. Jag tror inte att Stefan Löfven har en politisk nerv på det sättet. Därför tror jag egentligen att han hade blivit mycket bättre som statsminister än som oppositionsledare, säger Wirtén.

Slutligen blev det Sverigedemokraterna som satte krokben för regeringen.

Stefan Löfven underskattade deras ambitioner om att göra avtryck i svensk politik. Men på den punkten hade han sällskap av stora delar av det politiska etablissemanget.

– Det finns en konsensuskultur i svensk politik. Man lägger ned vapen efter valet. Man följer praxis. Och man är inte bra på att tänka utanför boxen, konstaterar statsvetaren Katarina Barrling

Hon är en av få som tidigt förutsåg att Sverigedemokraterna kunde välja en annan väg, och fälla regeringens budget.

– De andra partierna har inte tagit det hotet på allvar. De har trott att den svenska politiska kulturen skulle övermanna Sverigedemokraterna, säger hon.

Två månader efter presentationen av samarbetsregeringen är splittringen mellan blocken total i svensk politik.

På pressträffen i Rosenbad i dag onsdag valde Stefan Löfven att dra tillbaka handen. De andra partierna vet var han finns, om de vill komma och prata, konstaterade han.

Och så formulerade han sitt nederlag som en gammal fackföreningsman:

Han satte sig ned vid förhandlingsbordet.

Men när han riktade blicken mot andra sidan, fanns det ingen där.