Natalja Radzinas liv är en målande illustration av hur yttrandefriheten kränks i Europas sista diktatur, från att hon som 17-åring började studera journalistik till den natt förra året när hon flydde landet. Utan pass – och utan mobiltelefon.
– Det var nödvändigt att lämna mobilen för att säkerhetstjänsterna inte skulle kunna spåra mig, säger Natalja Radzina när DN.se träffar henne under ett besök i Stockholm.
Hon berättar hur hon som journaliststudent drömde om att kunna påverka Vitrysslands öde och bidra till lösningen av politiska problem. Men hon berättar också om hur hon fått se denna dröm krossas bit för bit av den vitryska regimens övervakningsapparat.
Hennes öde beseglades på Självständighetstorget i Minsk den 20 december 2010. 50.000 människor hade gått ut på gatorna för att protestera mot fusket i presidentvalet som hållits dagen före.
– Jag var där som journalist för att rapportera. När polisens specialstyrka gick till attack var jag en av dem som trampades ner. Men jag fortsatte att arbeta.
Många hade liksom Natalja Radzina mobiltelefonerna med sig. Det visade sig ödesdigert. Medan slagorden skallade och fanorna vajade på torget, påbörjade säkerhetstjänsten med mobiloperatörernas hjälp en kartläggning. Life, som Teliasonera har stora affärsintressen i, var en av de operatörer som lämnade ut uppgifter om vilka som befann sig på torget.
Med huvudvärk efter den hjärnskakning som kravallpolisen gett henne, återvänder Natalja Radzina till redaktionen för att skriva. Klockan är fyra på morgonen när ytterdörren, en kraftig pjäs av stål, slås in. Det är början på vad Radzina kallar ”en och en halv månad i helvetet”.
– KGB:s fängelse byggdes under Stalins tid och inte mycket har förändrats. Det var överfullt på grund av massgripandena efter valet. Det fanns inga toaletter och vi tvingades sova på golvet, berättar Natalja Radzina.
– Vi var helt avskurna från omvärlden, vi fick ingen information därifrån. Men det värsta var att höra skriken från dem som misshandlades och torterades.
Natalja Radzina var en av cirka 3.000 som greps eller kallades till förhör efter protesterna i samband med valet. De fick höra att KGB visste att de varit på torget eftersom deras mobiltelefoner spårats.
– De anklagelser som framfördes mot oss som satt i KGB-fängselset grundades till stor del på avlyssnade telefonsamtal. Presidentkandidaten Andrei Sannikovs stabschef åtalades på grund av samtal som han haft med mig, säger Radzina.
– Jag anklagades för att ha deltagit i massprotesterna mot valfusket. Enligt brottsbalken kunde jag få 15 års fängelse.
Oppositionella källor uppger att så många som 1.000 personer var tvungna att gå i landsflykt efter valet 2010. En av dem var Natalja Radzina.
– När jag släpptes i väntan på rättegång förstod jag att jag måste fly.
Via Moskva tog hon sig till Litauens huvudstad Vilnius och fortsätter sitt arbete därifrån, nu med FN-status som flykting.
Natalja Radzina vädjar till svenskarna att inte glömma bort vad som pågår i Europas sista diktatur, bara lite drygt en timmes flygresa från Stockholm. Hon anser också att kritiken mot de svenska telekomföretagens agerande i landet är mycket motiverad och viktig.
Utöver mobiloperatören Lifes agerande och koppling till Teliasonera, har DN.se avslöjat att de vitryska säkerhetstjänsterna använder utrustning från Ericsson när de övervakar nätet.
DN.se: Om du hade Teliasoneras vd Lars Nyberg och Ericssons vd Hans Vestberg framför dig, vad skulle du då säga till dem?
– Jag skulle säga till dem att pengarna stinker. Man får inte tjäna pengar på vitryssarnas blod. Så länge det råder diktatur i landet är affärerna omoraliska, säger Natalja Radzina.
Fotnot: Natalja Radzina är i Stockholm på inbjudan av organisationen Östgruppen som arrangerar en konferens om situationen i Vitryssland.