Sandra Wickman ansvarar för kundrelationer på ett större västsvenskt företag, ett jobb där det kan ingå att presentera talare på seminarier.
– Jag har inte svårt för att prata med folk, men någonting händer när jag ställer mig framför en grupp. Jag har annars ett livligt kroppsspråk, men då blir jag så stel att det nästan blir komiskt.
Hon anmälde sig till en tvådagarskurs i presentationsteknik med en lärare hon sett i ett tv-program, David Philips. Rätt snart märkte hon att hennes sätt att hantera ett av sina största orosmoment faktiskt bara hade förvärrat situationen: av rädsla för att det skulle bli pinsamt tyst fyllde hon ut sina tal med att säga "hm, hm".
– Nu har jag insett att det gör väl inget om det blir lite tyst, då får folk tid att anteckna.
Några enkla knep underlättar också. Som att försöka vara på plats innan rummet fylls med människor.
– Då kan jag bekanta mig med rummet, och kan välkomna folk "hem till mig". Det är bättre än att rusa in i ett rum och försöka säga något käckt under tiden som man packar upp datorn.
Hur är det nu?
– Mycket roligare. Nu tar jag tjuren vid hornen, utmanar mig själv i stället för att låta bli för att det känns jobbigt.
Nyligen anmälde hon sig till att hålla tal vid en arbetslunch.
– Efteråt sa folk: ”oj vilken skillnad, du verkar så säker och har ett helt ett annat röstläge”. Förut fick jag en tunn och svag röst i sådana situationer.