krönika.
Det är nåt speciellt med stolta bilbyggare. Entusiasmen i ögonen när de pratar om allt från det nya mönstret på sätesklädseln till aktiva nackskydd är den borne entreprenörens. Att sorgen över Saabs bortgång är överväldigande inte bara i Trollhättan utan i hela bilindustrins Västsverige i dag är inte konstigt.
Ändå så tror jag att vi journalister misslyckats med att berätta vad det är som gör att Västsverige älskar sin bilindustri så mycket. Varför den varit så viktig för Sverige. Och vad det är som är så unikt med stoltheten över att ta fram de banbrytande tekniska uppfinningarna och unika strömlinjeformade bilmodellerna.
För när jag läser kommentarerna till artiklarna vi har på DN.se om nedläggningen av Saab tycker många läsare att vi borde sluta med snyfthistorierna från Trollhättan. Det finns ju så många andra företag som är hårt drabbade i landet.
Visst är det så. Alla företagsnedläggningar som hotar en ort med stor arbetslöshet är lika omstörtande och tragiska för den enskilde.
Men för människorna här handlar det inte bara om att bli av med ett älskat jobb, och att ställas inför den mänskliga och ekonomiska tragedin som arbetslöshet kan innebära. Det handlar om att förlora det man stolt varit med och byggt upp i decennier, det man blivit ett med. Det som representerar den svenska entreprenörandan, de briljanta uppfinningarna och ett varumärke som miljoner hängivna bilälskare över hela världen hyllat.
För trots att GM gjort sitt bästa för att vattna ur och missköta Saabs varumärke ända sedan 90-talet har bilbyggarnas kreativitet inte dött. Saab, underdogen, har alltid stuckit nålar i baken på den stora konkurrenten på Hisingen och manat fram en tävlingsanda som fött fram allt från bilbälten och turbon till det avancerade motorstyrningssystemet Trionic och de aktiva nackskydden.
Det är sånt Lennart Persson, som jobbat 27 år på Saab, är stolt över. Han sörjer att världen aldrig får se hur bra den nya 9-5:an skulle blivit. Kanske mer än att han förlorar jobbet.
När jag var motorjournalist för en hel del år sedan var jag flera gånger i Trollhättan för att provköra och intervjua bilfolk. När jag mötte den då nytillträdde designchefen Michael Mauer som formgivit prestigemärket Mercedes SL- och SLK-modeller var han så stolt över att få komma till Saab. Ett hedersamt och ärofyllt uppdrag tyckte han, när han på Saabs bilmuseum blickade ut över alla modeller som gjorts sedan 1947. Favoriterna var Ursaaben – ”flygplanet utan vingar” – och 92:an och 900-modellen. Det var dem han hade i åtanke när han skapade konceptbilarna 9X och 9-3X.
Många fler än Michael Mauer har fångats av Saabs charm och envisa uppstickaranda.
Men det går förstås inte att fortsätta producera ett så litet varumärke som går med så stora förluster. Det hade krävts ett smärre mirakel för att Saab skulle överleva.
Mirakel inträffar aldrig när man behöver dem som bäst.
Efter en sorgeperiod kommer bilbyggarna här att resa sig ur askan igen. De luttrade arbetarna och ingenjörerna här har klarat kriser förr. Den hårda julklappen från GM är en ordentlig knock. Men vi har inte hört gong-gongen än.