Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Ekonomi

”Det här stället är som Kalifornien under guldrushen”

○ Oljeboom i USA. I år visar prognoser att USA kommer att bli världens största oljeproducent. Den globala energikartan ritas om.

○ Ny borrteknik. Olja och gas som tidigare varit omöjliga att nå kan nu utvinnas - men med stora konsekvenser för miljön.

○Välbetalda jobb. Tusentals unga män drömmer om att bli rika.

Robert Hulings öppnar sin fjärde burk med Budweiser-öl för dagen. De andra tre ligger ihopknöcklade på bordet framför honom och han använder dem för att spotta tobak i.

Han har arbetat i ett halvår med att lägga betonggrunder för oljeriggarna i North Dakota. Det är ett slitsamt jobb, men lönen är bättre än något han kunnat drömma om.

– Det här stället är som Kalifornien under guldrushen. Folk kommer hit från hela USA för att tjäna snabba pengar, säger han.

Själv flyttade Robert Hulings hit till Williston från fabriksstaden Spokane i staten Washington, där han harvat sig fram på en rad ströjobb. Förra året arbetade han på Walmart och tjänade åtta dollar i timmen när han fick ett e-mail från en kompis som flyttat till North Dakota.

”Vad tjänar du? Skicka mig en bild på ditt lönekuvert så ska jag skicka mitt”, skrev kompisen. Robert sände en kopia på sitt lönekuvert, som motsvarade ungefär 1.800 dollar (11.800 kronor) i månaden.

– Min kompis svarade snabbt att han tjänade 4.800 dollar (31.400 kronor) i månaden. Så jag bestämde mig för att flytta hit.

För första gången i livet har nu Robert Hulings ett jobb som innebär att han har haft råd att köpa julklappar till sina två döttrar, som är nio respektive tretton år gamla.

– Jag har aldrig kunnat köpa julklappar till dem förut, men i år får de önska sig vad de vill. Barbie, Iphone 5, Justin Bieber, jag kommer ge dem allt de vill ha.

Bakgrunden till den rekordartade ökningen i amerikansk energiproduktion här i North Dakota är en våg av ny borrteknik som gör att man kan utvinna olja och naturgas ur skiffer (skiffergas och skifferolja). Tillgångar som tidigare var omöjliga att nå. Oljefältet Bakken, som sträcker ut sig över den västra delen av delstaten, samt en bit in i Montana, Wyoming och Kanada, har varit i bruk sedan 1953, men mer än 90 procent av de uppskattade tillgångarna har aldrig kunnat nås förut.

Det har förändrats i och med en ny borrteknik som kallas fracking (för ”hydraulic fracturing”). Därskjuter man in en blandning av keramisk sand, kemikalier och vatten ner i berglagren där de under högt tryck frigör oljan och naturgasen.

Man har även förfinat tekniken för horisontell borrteknik så att det går att borra under områden som tidigare var otillgängliga. En representant för en näringslivsorganisation i North Dakota säger att den horisontella borrtekniken innebär att man nu kan utvinna olja och natur­gas under Teddy Roosevelts nationalpark strax utanför Williston.

North Dakota har i dag USA:s lägsta arbetslöshet, på knappt tre procent. I oljestäderna Williston och Watford City är arbetslösheten knappt en procent. Många här förväntar sig att oljeboomen blir långvarig. Stora energiföretag som Halliburton och Exxon har investerat miljarder i infrastruktur.

Statoil ökade sin produktion med 75 procent här förra året, och flyttar nu resurser från andra delar av USA hit till North Dakota.

Hundratusentals unga män har de senaste åren rest till oljefälten i North Dakota i hopp om att få välbetalda jobb och kunna starta nya kapitel i sina liv. Oftast får de bo i de provisoriska bostadsområden med längor av silverfärgade baracker för nyanlända oljearbetare som kallas ”man camps”. I utkanten av Williston och de andra småstäderna som ligger längs med Bakken-fältet ser man kilometer av symmetriska längor med sådana baracker.

– Jag älskar mitt jobb. Det är hårt och svettigt, precis som jag vill ha det. Jag har jobbat på oljeriggen när det är 25 minusgrader och snoret i näsan fryser till is och man får blåsor på händerna. Det är då man känner sig som en riktig man, säger Mark Yaeger, som arbetar med att sköta borrutrustningen på ett av oljeföretagen.

Befolkningen i North Dakotas oljestäder har mer än fördubblats de senaste åren och man kan hamna i trafikstockning i Williston sent på en tisdagskväll. Provisoriska rödljus hänger från lyftkranar längs motorvägen för att ge en chans för långtradare och traktorer att svänga in från de nyplogade vägarna till oljebrunnarna. Watford City, en ännu mindre stad, har vuxit från 1.500 invånare till 8.000 invånare sedan 2011.

I en barack i ett ”man camp” utanför Watford City doftar det av mikrovågsugnsvärmd korv. Nathan Sickler, 23, har en ledig dag och äter tre korvar med bröd framför tv:n. Han har flyttat från South Dakota.

– Jag tjänar ungefär 70.000 dollar (460.000 kronor) om året. Jag jobbar varje dag i två veckor, sen är jag ledig i två veckor. Jag tänker jobba här så länge jag behöver för att betala av lånet på min bil, säger han.

I andra oljerika delar av USA, som västra Texas och Kalifornien, pågår en liknande utveckling. Vid Kern-oljefältet i Kalifornien har beräkningarna för hur mycket olja som finns tillgänglig ökat med 170 procent under 2000-talet.

Det innebär att det nu pågår en historisk förändring av energi­produktionen i USA, som kommer att få stora konsekvenser för landets ekonomi på kort sikt och för den globala energi- och klimatpolitiken på längre sikt.

Under de senaste två åren har USA varit det land där oljeproduktionen växt snabbast i världen. Vid årsskiftet gick man, enligt prognoser av bland annat energikonsultfirman PIRA och tidningen The Economist, förbi Ryssland och blev världens största producent av olja och naturgas.

Energiboomen kommer att tillföra ungefär 500 miljarder dollar till den amerikanska ekonomin fram till 2020 och skapa 1,7 miljoner nya jobb, enligt en färsk rapport från McKinsey Global Institute.

– Den grundläggande idén om att oljan håller på att ta slut har helt enkelt visat sig vara felaktig, eftersom vi kommer åt så mycket mer nu med hjälp av den nya tekniken, säger Lisa Margonelli, som ägnat 2000-talet åt att studera amerikansk energipolitik för tankesmedjan New America Foundation.

Den så kallade ”peak oil”-teorin stämmer alltså inte, menar Margonelli. Så sent som 2011 skrev International Energy Agency en rapport där man påstod att tidpunkten för ”peak oil” redan hade inträffat. Men i somras gick man ut med en dementi och hävdar i stället att man inte kan se ett slut på oljeresurserna inom överskådlig framtid.

Leonardo Maugeri, energiforskare på Harvard, skrev i rapporten ”Oil: The Next Revolution” att oljeproduktionen nu växer globalt i en sådan takt att den håller på att överstiga konsumtionen. Han påstår att den amerikanska expansionen av fracking och horisontella borr­metoder har skapat ”den viktigaste revolutionen i oljesektorn på flera decennier” och menar att Kina och Ryssland sannolikt står näst på tur. Han räknar nu med att det finns tillräckligt mycket olja för att räcka åtminstone århundradet ut.

– Frågan är inte längre om vi kommer att få slut på olja, utan om vi kommer att få slut på klimat, säger Lisa Margonelli.

Bland miljöorganisationer i USA växer oron över energiboomens konsekvenser för klimatpolitiken.

Michael Marx, kampanjdirektör för anrika miljögruppen Sierra Club, säger att organisationens kampanjarbete för förnybar energi har underminerats rejält av de nya olje- och naturgastillgångarna. En våg av gräsrotsprotester mot frackingindustrin har också vuxit fram i USA i takt med den nya energiboomen. ”Vi står vid ett vägskäl nu och om vi väljer fel väg kan det vara omöjligt att lösa klimat­krisen”, säger Dan Lashof på miljöorganisationen National Resources Defense Council.

Samtidigt kan den enorma vågen av naturgasproduktion som nu kan utvinnas genom fracking relativt sett vara bättre än kolenergin som många delar av USA fortfarande är beroende av. Drygt 40 procent av elen i USA kommer i dag från kol.

Lisa Margonelli hoppas att naturgasen kan fungera som en bro i den långsiktiga övergången mellan kol och förnybar energi. I dag kostar för­oreningar från kolindustrin 13.000 amerikanska liv om året och de producerar mer växthusgaser än någon annan energiform, menar Margonelli.

– Om naturgasproduktionen kan regleras ordentligt så kan det här innebära ett nettoplus för miljön, i synnerhet om den ackompanjeras av ökade förbud mot kol, säger hon.

Todd Stern, energipolitiskt sakkunnig på det amerikanska utrikes­departementet, är också optimistisk över naturgasens möjligheter att ersätta kolenergi. Men han betonar att man fortfarande vill prioritera förnybara energikällor.

– Den nya typen av upptäckter ska inte vilseleda oss från att hitta alternativ till fossila bränslen. Dels måste vi fortsätta prioritera att öka energieffektiviteten, dels hitta alternativa bränslen. Naturgas är förstås ett bättre alternativ än kol, men vi måste framför allt prioritera förnybar energi, säger Stern till DN.

Här i North Dakota är det svårt att hitta någon som är särskilt oroad över oljeboomens konsekvenser för klimatkrisen.

Vid en olycka med en oljepipeline utanför Williston i oktober spilldes 20.000 oljefat ut över prärien. Det var den största oljerelaterade olyckan i delstatens historia, men här känner folk knappt till den.

Oljeföretagen viftar bort nyheten med att man inte ska behöva rapportera varje olycka till allmänheten, då det ”bara riskerar att göra dem oroliga i onödan”, som en oljerepresentant säger till en lokaltidning.

I North Dakota är man stolt över sina tillgångar och många här verkar måna om att berättelsen om delstatens olja och naturgas ska utgöra början på ett kapitel om hur den amerikanska ekonomin återhämtade sig på 2000-talet.

Lokalpolitiker, näringslivsledare och oljearbetare ackompanjerar generellt ordet klimatkris med citationstecken i luften.

I Williston prioriterar man hellre de akuta, lokala problemen som oljeboomen har fört med sig. Brottsligheten har vuxit enormt i de små städerna, då poliskåren inte hunnit växa ikapp med befolkningen.

Bara ungefär en av tio nyinflyttade i Williston är kvinnor. Ofta hamnar de i servicejobb för de oljearbetande männen. Shaina Funke flyttade hit för ett drygt år sedan för ett jobb som kock på ett av Willistons största ”man camps”, där 800 män bor i symmetriska silver­grå baracker, omgivna av fälten med oljepumpar.

Det är en extremt maskulin miljö: John Wayne-affischer hänger på dörrarna i korridorerna och amerikansk fotboll strömmar från tv-apparaterna i sällskapsrummen.

Shaina Funke flyttade från Montana, där hon arbetade på en exklusiv restaurang i en skidort. Här lagar hon mat åt 200 oljearbetare om dagen, mestadels rejäla saker som biff med potatis, men hon försöker även få dem att prova mer exotiska saker, som jamaicansk kyckling. Hon tjänar dubbelt så mycket här och får bostad och omkostnader betalda, så hon kan spara flera tusen dollar i månaden.

– Men jag går inte ut på kvällarna här. Det är osäkert. Så mycket testosteron i luften, säger hon och visar en pepparsprej i handväskan, som alla tjejer här har, enligt henne.

Utanför hennes ”man camp” står kökspersonalen, tre andra kvinnor, och röker efter en lång dags arbete. Himlen håller på att mörkna ovanför oljefälten, men här och var glimrar det i gyllene färger av de brinnande lågorna från gasutsläppen vid oljebrunnarna.

Oljeproduktionen i North Dakota har vuxit så snabbt att man inte hunnit skapa en infrastruktur för att ta hand om naturgasen som också produceras, så många olje­företag eldar i stället upp den, i en miljöskadlig process som kallas ”flaring” och som innebär att hela den här delen av North Dakota ger ifrån sig ett gyllene sken som kan ses från rymden.
Shaina Funke drar ett bloss på sin cigarrett och tittar ut över fälten.

– North Dakota brukade vara USA:s skämt. Ingen ville flytta hit för att det var så kallt och ödsligt här. Men nu kommer det hit folk från hela världen för att jobba och bli rika. Jag har träffat folk från Mexiko, Brasilien, Afrika, Ryssland, Polen, Panama. Det är inte vackert här, men jag gillar att stå här på kvällarna och titta ut över gaslågorna på oljefälten. Det finns en mystisk skönhet i det här landskapet, med allt som brinner.

Fakta. Största oljeländerna


De största producenterna 2012:
1. Ryssland
2. USA
3. Saudiarabien
4. Kanada
5. Iran
6. Kina
7. Qatar
8. Förenade arabemiraten
9. Norge
10. Mexiko
Källa: IEA, Wall Street Journal

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.