Det är en sak att prata om vilka samordningsfördelar som finns vid företagssammanslagningar - det är en helt annan sak få fram dessa. Historien är fylld av misslyckanden. Daimler (som äger Mercedes-Benz m fl bilmärken) klarade inte av att få förhållandet med Chryslerkoncernen att fungera. Framgångsrika BMW klarade inte av att få någon ordning på Rover. Det är lätt att rabbla misslyckanden.

Bortsett från svårigheterna med de bolagstekniska aspekterna, med betydande minoritetsägare, med vilka det ska skrivas avtal om leveranser och delade utvecklingskostnader, de politiska och fackliga förhandlingarna på båda sidor om Atlanten, de kulturella skillnaderna, så återstår sedan de rent bilindustriella problemen.

Fiat Auto med bilmärkena Fiat, Lancia och Alfa Romeo har en komponentgemenskap, General Motors Europe med Opel och Vauxhall (som Oplarna heter i England) samt Saab har en annan och slutligen har Chryslers bilmärken Chrysler, Jeep och Dodge en tredje.

Drömmen hos alla bilfabrikanter är att bygga så många bilar som möjligt med så litet antal komponenter som möjligt.

Jämför med Volkswagenkoncernen. Den som kör Audi, Volkswagen, Seat och Skoda kommer känna igen sig i de olika bilmodellerna. Med gemensamma grundplattformer åstadkoms flera bilmodeller av olika märken.

Om det ens går att få ihop Fiat Auto, GM Europe och Chrysler till en grupp så tar det tid att få fram den här komponentgemenskapen. En bilmodell lever vanligtvis cirka 6-7 år. En ny bilmodell tar 3-4 år att ta fram.

Det är inte långsökt att påstå att en sådan här vision som Fiatchefen Sergio Marchionne levererar till Financial Times kommer kosta mycket pengar att realisera innan den ger några frukter.

Under många år framöver förblir de, även med en gemensam koncernöverbyggnad, tre separata bolag med sina respektive verksamheter som redan idag har det bekymmersamt på en stenhårt konkurrensutsatt bilmarknad.

Det är här skattebetalare på båda sidor om Atlanten kommer in.  

Omstruktureringens kostnader ska försökas vältras över på skattebetalarna.
 

Det är väl därför som Sergio Marchionne gör utspelet i Financial Times innan han ens satt sig ned, presenterat idén och förhandlat med den tyska regeringen? För att sätta press på regeringen att rädda över 50.000 General Motorsjobb?

För Saab Automobile är det logiskt att företaget följer med in i en eventuellt ny koncernstruktur.

Bilföretaget är för litet att klara sig självt och dess kommande modeller bygger helt på General Motors komponenter. Nästa Saab 9-5 delar grund med Opel Insignia. Lilla stadsjeepen 9-4X som finns i långt framskriden planering delar grund med Cadillac och Buick.

Det är lätt att ge den nya bolagsvisionen namnet Fiasko innan den ens finns mer än på det rosa papperet. Nog är det befogat att höja ett varningens ord till finansministrar i berörda länder. Är det här bästa sättet att använda skattebetalarnas pengar?