Lågkonjunkturens press på företagen öppnar för olika kreativa lösningar när det gäller att spara pengar. Det som inte varit möjligt tidigare händer nu så ofta att det inte längre går att tala om undantag.
Att Posten tvingar fram deltider är bara ett exempel på hur personalkostnaderna pressas.
SAS har fryst sina löner, Uddeholm Tooling har förhandlat fram lönesänkningar på 10 procent, på ett privat behandlingshem utanför Bromölla har personalen gått med på lönesänkningar på upp till 15 procent och arbetsgivarna i Svensk Teknik och Design har sagt upp sitt avtal för att löneökningarna var för höga.
Utöver detta har vi då IF Metalls avtal som visserligen inte sänker timlönen, men väl inkomsten på de ställen där man förhandlar fram en tillfälligt kortare arbetstid.
IF Metalls avtal skapar en ram som hindrar att kreativiteten flödar helt fritt, medan andra fack menar att avtalet innebär att de anställda får ta konsekvenserna av att företag går dåligt.
Deras insats i spelet är lägre sjukpenning, lägre a-kassa och lägre pension.
Men när alternativet är att några arbetskamrater varslas är det svårt att inte vara solidarisk och gemensamt dela på det arbete som finns kvar att göra. Fackliga principer och samhällsekonomiska följder känns då ganska långt borta.
I takt med att arbetslösheten ökar och fler varsel kommer så ökar trycket på att finna lösningar som bromsar antalet uppsägningar och som gör att rätt personer finns till hands när en vändning uppåt så småningom kommer.
Vi kommer att få se mer av inkomstsänkningar innan krisen är över.