När Sverige hamnade i ekonomisk kris på 1970- och 1980-talet brukade det leda till devalvering av kronan. På den tiden höll vi fast växelkurs men tog oss friheten att vid behov justera ner den. Det blev åtskilliga gånger, fram till hösten 1982 då kronans värde skrevs ner med 16 procent.
Därefter skulle det vara slut med devalveringarna. Ambitionen höll i tio år, tills Sverige hamnade i en djup ekonomisk kris som förvärrades genom envetet försvar av kronkursen. När krafterna tog slut i november 1992 sjönk kronan som en sten.
Sedan dess har Sverige flytande växelkurs och Riksbanken styr mot ett inflationsmål. Kronkursen har gått upp och ner, men den långsiktiga trenden pekar fortfarande mot en successiv försvagning. Det är bekvämt för exporten, men innebär också att importen blir dyrare och svenskarnas pengar mindre värda i utlandet. Effekterna är, i princip, desamma som vid en devalvering.
I kristider får små valutor ofta ta stryk. Skälet är att kapitalet dras till dollarn och euron eller hårdvalutor som schweizerfrancen. Både 2001–02 och 2008–09 har kronan hamnat på bottennivåer.
Under senaste veckan har kronkursen varit rekordsvag, mätt mot ett sammanvägt index av valutor. Flera faktorer spelar in, däribland att kreditvärderingsinstitutet Moody’s har pekat på höjda risker för de svenska bankerna i Baltikum. Riksbanken kan också ha påverkat genom vice riksbankschefen Lars E O Svenssons tal om vad som kan hända med kronan ifall det blir nollränta.
Att kronan pressas ner av marknadskrafterna är inte mycket att göra åt. Det tillhör spelets regler vid flytande växelkurs. Men det finns också på flera håll en medveten önskan om en svagare kronkurs.
Många exportföretag hoppas på sådan draghjälp. Men effekten ska inte överdrivas, eftersom exporten numera har ett stort importinnehåll som det samtidigt blir dyrare att köpa in.
Vad som är gynnsamt för skogsindustrin behöver inte vara lika fördelaktigt i andra branscher, där de färdiga produkterna består av inköpta komponenter.
Från Lars E O Svensson har dock ett annat argument framförts för en svagare krona. Han menar att man därigenom kan påverka allmänheten att börja tro på högre inflation, eftersom importpriserna skulle stiga. Normalt brukar sådant inte sägas från Riksbanken, men nu är läget annorlunda eftersom det finns hot om deflation (fallande priser), vilket kan förvärra nedgången i ekonomin.
Lars E O Svenssons resonemang gäller vad Riksbanken kan göra när utrymmet för räntesänkningar har tagit slut. Där är man ännu inte, när reporäntan nu ligger på 1,0 procent. Men efter de senaste sänkningarna återstår inte mycket marginal – och det gäller att vara beredd.
För Riksbanken är det inte svårt att omgående driva fram en lägre kronkurs. Det räcker att förklara sig villig att exempelvis betala 13 kronor per euro och utfästa sig att hålla fast vid detta pris. I praktiken handlar det då om en tillfällig återgång till fast växelkurs och därmed också om en avsiktligt genomförd devalvering.
Denna idé hade Lars E O Svensson med sig när han kom till Riksbanken, direkt från Princetonuniversitetet, för snart två år sedan. Men då var frågeställningen av teoretiskt intresse, medan den nu har blivit högst aktuell. I ett tänkbart nödläge kunde lösningen bli att låta kronkursen falla.
Men invändningarna är uppenbara: omvärlden skulle reagera starkt negativt på att Sverige devalverar när problemen inte är värre här än i åtskilliga länder. Från andra håll kan det följa fler devalveringar eller repressalier, i form av handelshinder. Fortsättningen vågar man knappt ens spekulera om.
Riksbanken vill självfallet inte sätta i gång en så riskfylld process. Sannolikheten att behöva hamna där blir dock mindre om kronan försvagas redan nu. Det kan Lars E O Svensson ha bidragit till genom att tänka högt kring sådant som centralbanker annars tiger om.
Officiellt har Riksbanken inga synpunkter på kronkursen. Men innanför väggarna funderar man på att använda en svagare krona som räddningsplanka, nu liksom många gånger förr.