Räkningen fick skattebetalarna, och den uppgick till minst 25 miljarder kronor. Som jämförelse kan sägas att sänkningen av a-kassan till 75 procent beräknas spara 2,1 miljarder per år åt staten och de sänkta barnbidragen sparar 2,3 miljarder. Dessutom ledde kronfallet till många konkurser för små företag.
Historien om kronans fallbörjar hösten 1982, när Sverige devalverar kronan för sjätte gången på knappt tio år. Socialdemokrater och borgerliga partier lovar att det är för sista gången. Men den ekonomiska politiken anpassas inte till löftet. Löner och vinster stiger, dyra reformer genomförs. Kostnaderna för att tillverka varor i Sverige ökar mer än i andra länder.
Ändå ändrar politikerna varken kronans kurs eller den ekonomiska politiken. I stället blir den fasta växelkursen allt viktigare i politikers och riksbankens tal, den blir politikens viktigaste norm.
För att inte falla för frestelsen att öka budgetunderskottet eller devalvera kronan så inför riksdagen i stor enighet en regel som förbjuder staten att själv låna pengar i utlandet. Men Sveriges samlade affärer med utlandet visar underskott under nästan hela 80-talet. Det underskottet måste täckas med utlandslån. Eftersom staten inte får låna så måste den privata sektorn - företag, banker och privatpersoner göra det.
Som lockbete för marknaden och till varnagel för staten får de som lånar i utlandet en fet ränteskillnad. Många företag börjar nu låna i Tyskland eller Schweiz, där räntan för ett femårigt lån är mellan 6 och 9 procent, och köpa svenska statspapper som ger 11 procent i ränta. Med en ränteskillnad på 4 procent blir vinsten 400 000 kronor för det företag som lånar tio miljoner kronor i utländsk valuta. Det är en enkel vinst. Inte en skruv behöver tillverkas, risken ser ut att vara noll.
Men det finns ändå en risk, även om den aldrig nämns offentligt. Om kronan devalveras ökar skulden i värde. Ränteaffärerna kan därför liknas vid ett hela havet stormar. Så länge musiken spelar och alla andra går runt stolarna kan den fortsätta. Men när musiken slutar spela - och kronan faller - måste man ha hunnit sätta sig på en stol. Då ska kronorna vara sålda och lånen inlösta.
Stolarna räcker inte till alla. Den privata sektorn har skulder i utländsk valuta värda drygt 600 miljarder kronor år 1991. Riksbankens valutareserv är betydligt mindre. Det gäller alltså att hitta sin stol före konkurrenterna.
Den 17 maj 1991 knyter riksbanken den svenska kronan till EG:s valuta ecu. Från och med nu ska riksbanken se till att en ecu kostar 7:40 svenska kronor. Sverige vill bli medlem i EG och demonstrerar på detta sätt sin uppslutning bakom den ekonomiska politik som EG-länderna vill föra.
Den 2 juni 1992 röstar det danska folket nej till Maastrichtfördaget. Oron på ränte- och valutamarknaderna ökar. Under sommarmånaderna rinner det ut 37 miljarder kronor ur Sverige. Räntorna på korta lån stiger med mellan 2 och 3 procent.
I den offentliga debatten är en svensk devalvering en tanke som inte får tänkas, ett ord som inte får sägas, en bokstavskombination som inte får skrivas. I Sverige råder beredskapsanda kring den fasta kronkursen. En svensk tiger. Trots att allt fler svenskar får varsel om uppsägning och konkursansökningarna hopar sig på tingsrätterna vågar så gott som ingen offentligt yppa det mest förbjudna.
Men i avskildhet i handlarrum, banker och i finanschefernas kontorsrum analyserar man läget utan tabun. Under sensommaren och hösten 1992 börjar allt fler företag inse risken.
"Ja, eller möjligheten om du ser det ur vår synpunkt. Möjligheten för en svagare krona ökade", säger SKF:s finansdirektör Tore Bertilsson.
En billigare krona gör det lättare för exportföretagen att sälja sina varor. För varje dollar eller D-mark de tjänar kan de växla till sig fler kronor. Priset kan sänkas och vinsten kan ökas.
Men om kronan faller utan att företaget förstått vad som håller på att ske kommer det från en minut till en annan att förlora pengar. Företagets utlandslån blir dyrare att betala och svenska pengar på bankkonton och i räntebärande värdepapper sjunker i värde. Därför är A och O för en finanschef som vädrar devalvering att sälja kronor och köpa utländsk valuta som motsvarar utlandslånen. Det kallas för att säkra sig.
På kvällen den 7 september 1992 deltar riksbankschef Bengt Dennis och vice riksbankschefen Thomas Franzén i ett möte med andra centralbankschefer i Basel. Thomas Franzén sitter bakom Bengt Dennis vid det stora bord som rymmer riksbankschefer från hela världen. De båda svenskarna behöver inte ens utbyta en blick för att förstå vad den andre tänker när den finländska centralbankschefen Sirkka Hämäläinen antyder att hennes bank dagen efter kommer att låta den finska marken falla. Både Franzén och Dennis vet att nu börjar attackerna mot kronan. Nu kommer deras stridskrafter att prövas.
För många svenskar är detta det bestående minnet av hösten 1992: när riksbankschefen Bengt Dennis onsdagen den 16 september höjer riksbankens styrränta till 500 procent.
"The sky is the limit", deklarerar Dennis - det finns ingen gräns för hur högt riksbanken är beredd att sträcka sig. Medan centralbankschefen motar valutaspekulanterna tillbaka över bron med sitt räntevapen för regering och opposition nattliga krissamtal i statsministerns rum. Rödögda och med skrynkliga kläder kommer de ut med ett krispaket i god tid inan penningmarknaden öppnar.
Två gånger upprepas denna politiska bedrift och svenska folket får en uppvisning i trosvisst försvar av kronkursen.
England och Italien väljer en annan väg och ger upp pundets och lirans fasta kurs samma onsdag som den svenska marginalräntan höjs från 75 till 500 procent. En journalist frågar Englands finansminister Norman Lamont om inte Bank of England kunde ha gjort som svenska riksbanken och försvarat valutakursen genom en liknande räntehöjning.
"Yes, but we use common sense" ("Jo, men vi använder sunt förnuft"), blev svaret.
De två krisuppgörelserna i september gör inte det mäkta imponerande intryck på marknaden som riksbank, regering och det största oppositionspartiet (s) vill påskina. Första veckan i oktober fortsätter företag och penningplacerare att sälja kronor. Riksbanken döljer detta genom att köpa kronorna på termin, alltså med överenskommelse om senare leverans. Sådana stödköp behöver inte redovisas förrän tre månader senare. I statistiken ser det därför ut som om det av Bengt Dennis dikterade krispaketet imponerat på marknaden och valuta flödat in. I själva verket är utflödet nästan 20 miljarder kronor.
Riksbankens bluff om att valutaflödet vänt lyckas tillfälligt. Andra veckan i oktober inträder lugnet.
Men det är ett bedrägligt lugn. Handelsbankens finansdirektör Pehr Wissén liknar tillståndet vid ett till bristningsgränsen spänt gummiband, som varje dag dras ut lite till. Minsta knäpp kan få det att brista.
För många finanschefer och valutahandlare är den 500-procentiga räntan som att hälla blod i vattnet inför ett hajstim. De vittrar ett lätt byte, en sårad och svag valuta.
"Vi förstod att riksbanken inte hade en chans till. Ekonomin tålde inte det. Riksbanken dödade ekonomin fullständigt om de skulle höja räntan rejält igen", säger Scanias finanschef Bertil Persson, som vid kronans fall var finanschef på Investor-Saab Scania.
Under denna höst är den svenska ekonomin nere i en kris som bara kan jämföras med den på trettiotalet. Banksystemet är på väg att kollapsa på grund av att bankkunderna inte kan betala räntor och amorteringar på sina lån.
När krispaketen förhandlades fram skämtade Ingvar Carlsson med statsminister Bildt:"Det ska du vara klar över, någon banksocialisering blir det inte fråga om, det har vi kongressbeslut på." Alla skrattade utom den moderate skatte- och bankministern Bo Lundgren som såg ut att ha drabbats av magknip.
Nu står regering och riskdag inför att förstatliga bank efter bank. Nordbanken, Sparbanken och Gota Bank köar redan för vård på bankakuten.
S-E-Banken skådar avgrunden. Banken har tagit de första kontakterna med regering och socialdemokrati om stöd genom bankakuten och fått klart besked: inte en krona förrän allt aktiekapital är uppätet. På finansdepartementet skrivs till och med en promemoria om hur staten ska ta över Wallenbergs bank. Risken är stor att regeringen Bildt ska tvingas socialisera hela banksystemet.
Statens affärer denna höst är nästan lika usla som bankernas. Det kommer ständigt nya och ständigt värre prognoser om budgetunderskottet.
Många storföretag går dåligt. Volvo diskuterar att lägga ner sina bilfabriker i Uddevalla och Kalmar. SKF gör den största förlusten någonsin, skogsindustrin går på knäna.
"Vi var tvungna att dra ner och avskeda 25-30 procent av våra anställda. Detta berodde inte på att vi var ineffektiva utan på det höga kostnadsläget. Det försatte oss i en omöjlig situation när konjunkturen vek", berättar MoDos dåvarande VD Bernt Löf:
"En devalvering var enda sättet att komma ur detta", tillägger han.
Många storföretag drar slutsatsen att så länge det är lugnt går det att tjäna pengar på den höga svenska räntan. Men när valutautflödena ökar gäller det att sälja kronor snabbt. Då kan pengarna i kassan också med fördel växlas in i D-mark. Det går också att tjäna pengar på att låta bli att växla in exportinkomster i utländsk valuta i kronor.
Resultatet blir att många företag säljer kronor, medan endast några få köper. På en fri marknad leder ett väldigt stort utbud av en vara men en väldigt liten efterfrågan till att priset sjunker. För att priset på kronan inte ska sjunka köper riksbanken kronor.
På detta sätt köper riksbanken 250 miljarder kronor hösten 1992. Det är mer pengar än vad som finns i valutareserven, så för att kunna fortsätta försvara kronan lånar riksbanken och riksgäldskontoret sammanlagt 156 miljarder kronor utomlands. Normen att staten inte ska låna i utlandet bryts alltså.
En del av dessa pengar lånas ut till de svenska affärsbankerna, som har akuta svårigheter med att låna upp utländsk valuta på den internationella kapitalmarknaden.
De som säljer kronor är bland andra svenska storföretag, utländska banker och hedgefonder (den typen av fonder som finansmannen George Soros gjort känd). Under hösten säljer till exempel Electrolux tio miljarder svenska kronor.
"Det fanns bara två sätt det kunde sluta på. Antingen så skulle räntan springa i väg eller så skulle kronan devalveras. I både fallen hade vi tjänat pengar", berättar Electrolux finanschef Matts P Ekman.
På engelska kallas denna affärsmöjlighet "one way bet". Det kan inte gå fel för den som upptäcker möjligheten i tid.
Läkemedelsbolaget Astra skyddar, precis som de flesta andra storföretag med verksamhet i andra länder, sina tillgångar i utlandet och sina kommande intäkter i utländsk valuta genom att köpa och sälja valuta på termin. Men denna höst fanns det ingen anledning att skydda sig.
"Nej, vi låg relativt öppet. Det fanns egentligen bara en riktning som kronan kunde gå och det var neråt. Det innebar att eftersom vi hade stor utlandsverksamhet och en stor del utländska intäkter så var det inget vi behövde skydda. Vi trodde ju inte på den svenska kronan", säger Astras redovisningschef Roland Johansson.
Denna insikt kommer att göra Astra en halv miljard kronor rikare från en minut till en annan.
När riksbanken köper och säljer kronor sker det via någon av de auktoriserade svenska valutabankerna. Nio av tio transaktioner går via de fyra storbankerna S-E-Banken, Handelsbanken, Sparbanken och Nordbanken. Deras valutahandlare är de första som ser om valutan forsar ur landet.
S-E-Banken dominerar helt. Den svarar för närmare hälften av all handel med svensk valuta. I mitten av oktober ser banken vad som håller på att hända och bankens roll är delikat. Den håller på att dras i fördärvet på grund av de höga räntorna och den står för hälften av alla valutatransaktioner. Genom sitt agerande kan banken ensam framtvinga en devalvering. Detta vet naturligtvis riksbanken. Därför måste S-E-Banken uppträda mycket diplomatiskt. Rådet är: Ta det försiktigt. Har ni utlandslån, säkra er. I praktiken betyder detta råd: sälj kronor. Dessa råd räddar en del kunder undan konkurs och banken undan än större kreditförluster.
I oktober och början av november hörs det ingen offentlig kritik mot den fasta växelkursen. Ingen vill säga att kejsaren är naken, att den gyllene väv som politiker och riksbank spunnit kring vår valuta är en illusion. Det enda som hörs är riksbankens och regeringens entoniga försäkran om att försvara den fasta kronkursen till sista blodsdroppen.
Torsdagen den 12 november brister gummibandet. Det kommer en ny och ännu svartare prognos över underskottet i statsbudgeten. Samtidigt misslyckas riksgäldskontoret med att låna pengar till statens utgifter. Och som om inte det är nog presenterar socialdemokraterna sin ekonomiska motion där partiet riktar skarp kritik mot regeringens sätt att hantera krisuppgörelserna från i september. Socialdemokraterna vill föra en mer expansiv ekonomisk politik. Av detta kan valutahandlarna dra slutsatsen att det största oppositionspartiet inte vill hjälpa den borgerliga minoritetsregeringen att rädda kronan en gång till. Och ny demokrati har redan uppmanat regeringen att låta kronan flyta. Det finns inte längre någon parlamentarisk majoritet för fast växelkurs.
Marknaden förstår att slutet närmar sig för kronan. Valuta börjar forsa ut ur landet och räntorna stiger kraftigt. Under fredagen den 13 november fortsätter valutautflödet.
Riksbanken fortsätter att köpa kronor. Men den höjer inte räntan, såsom en riksbank som är satt att försvara en fast växelkurs under en spekulationsattack brukar göra.
Och på marknaden är allt så tyst. Inga rykten om valutautflöden når offentligheten trots att bankerna ser hur pengarna forsar ur landet.
Söndagen den 15 november ger Ingvar Carlsson besked via Tidningarnas Telegrambyrå om att det inte blir något tredje sparpaket med regeringen.
På måndagen nås marknaden av rykten om att EG:s monetära kommitté avslagit en svensk bön om hjälp: Sverige kommer inte att få stöd av Bundesbank eller andra europeiska centralbanker.
Valutautflödena fortsätter. Ingen köper längre kronor utom riksbanken. Fortfarande råder den stora tystnaden.
Tisdagen den 17 november börjar de internationella storspekulanterna hugga på kronan.
"Även om det flödade ut valuta gjorde riksbanken ingenting under den sista veckan. Signalen var rätt tydlig: riksbanken var inte beredd att parera utflödena den gången utan de lät räntan ligga kvar på den lägre nivån. Det gjorde att det blev rätt billigt att spekulera mot kronan", berättar Investors dåvarande finanschef Bertil Persson.
Wallenbergsfärens maktbolag Investor säljer kronor och köper en större aktiepost. Aktieposten kommer att säljas med god vinst några veckor efter det att kronan fallit.
"Vi insåg det här så vi gick in i marknaden dagarna innan de släppte kronan. Det var för oss uppenbart att det här går inte. Vi gick in framför allt på aktiemarknaden där kurserna var låga", berättar Investors VD Claes Dahlbäck.
Under denna vecka räddas S-E-Banken från ännu en stor kreditförlust. Banken har lånat ut stora summor i utländsk valuta till företaget Luxonen. Bolagets affärsidé är att låna pengar i D-mark och schweizerfranc och köpa svenska räntebärande papper. Ränteskillnaden ger en god vinst. Men faller kronan går Luxonen i konkurs.
Björn Carlssons Luxonen hinner dock sälja 15,2 miljarder kronor mot D-mark. I samråd med Stockholmsbörsen beslutar företaget att inte offentliggöra affären förrän efter det att kronan fallit.
Under onsdagen fortsätter valutautflödena. För valutahandlarna är det nu uppenbart vad som håller på att hända. I New York slutar bankerna handla med kronor.
På onsdagkvällen ringer LO-ordföranden Stig Malm upp sin finanschef Berndt Holgersson och beordrar honom att säkra organisationens två stora lån i utländsk valuta. Nordbanken och Sparbanken har redan rått LO att göra detta, men med så kort varsel hinner Holgersson bara säkra det ena lånet.
Men fortfarande är det alldeles tyst i radio, TV och tidningar.
"Det är en av få överraskande saker under valutaoron i november, att det var så tyst", säger dåvarande riksbankschefen Bengt Dennis.
"Onsdagen den 18 november gick jag och såg Povel Ramel på Cirkus. Jag hörde nyhetssändningen på radio tolv på natten. Ingenting sades om valutaoron. Jag tänkte att ingen ännu uppfattat vad som höll på att hända."
Amerikanska Reuters uppfattar det dock och skickar ut ett telegram där det berättas att amerikanska banker slutat handla i kronor. Reuters refererar handlare som talar om utflöden i storleksordningen 50 miljarder kronor och skriver att detta är sista spiken i kistan för den svenska kronan.
"Det konstiga var bara att det där Reutertelegrammet inte nådde till Sverige", säger Bengt Dennis.
Senare under natten slutar handeln med kronor också i Asien. På torsdagen är tystnaden bruten. Alla som hinner säljer sina kronor.
På riksbanksfullmäktige beslutas att höja marginalräntan från 11,5 till 20 procent, en mycket blygsam höjning jämfört med september månads räntesatser på 75 och 500 procent. Höjningen dämpar följaktligen inte valutautflödena, tvärtom.
Investors dåvarande finanschef, Bertil Persson, minns det som gav kronan den absoluta dödsstöten .
"Ingvar Carlsson fick frågan om han stödde regeringens kronpolitik. Och han sade i och för sig inte nej, men han sade heller inte ja."
Nu skriker alla att kejsaren är naken. Bankernas valutahandlare får stifta bekantskap med kunder de aldrig förut talat med, stora utländska fonder som handlar valuta i poster där den naturliga reaktionen är att de av misstag satt dit minst en nolla för mycket.
Klockan 14.28 tystnar musiken i det som tidigare liknades vid "hela havet stormar". Kronan faller. Den sjunker genast i värde med 8 procent gentemot ecun. Sedan fortsätter kronan att falla. Vid årsskiftet har den försvagats med 14 procent. Riksbanken har då intervenerat på valutamarknaden för 250 miljarder kronor, varav för 158 miljarder under veckan 12-19 november.
Under 1993 fortsätter kronan att försvagas. När den slår i botten i början av december 1993 har den försvagats med hela 38 procent jämfört med valutorna i de länder vi handlar med.
Hur stor förlusten blir för skattebetalarna genom dessa interventioner har aldrig utretts av riksbanken eller riksdagen. Eftersom mycket av riksbankens interventioner skedde genom att banken köpte kronor på termin beror förlustens storlek på när terminerna löpte ut. När de två ansedda ekonomerna Nils Lundgren och Hans T:son Söderström analyserar vinster och förluster av kronförsvaret kommer de fram till att statens förlust för dessa interventioner är minst 25 och högst 95 miljarder kronor.
Men det är inte bara skattebetalarna som förlorar. Många företag står kvar med stora lån i utländsk valuta eller med kontrakt om att sälja valutor till ofördelaktiga priser.
Trelleborg förlorar en halv miljard när utlandslånen blir dyrare.
SAS har köpt nya flygplan och lånat till affärerna i utländsk valuta. Även om företaget i mitten av oktober börjat ana att kronans dagar var räknade och köpt stora mängder utländsk valuta var det inte tillräckligt. SAS gör en stor förlust på lånen.
Volvo gör inte några goda affärer på kronfallet heller. Företaget går genom terminsaffärer miste om värdefulla inkomster i dollar och japanska yen under 1993 och 1994. Däremot får företaget omedelbart börja betala mycket mer för sina inköp när den tyska marken stiger i värde.
Flera kommuner får betala dyrt för sina utlandslån, bland dem Göteborg och Örebro. Samma öde drabbar många små företag.
"Alla de företag som hade utlandslån fick ohyggliga svårigheter och merparten gick i konkurs", berättar Ackordscentralens VD Peter Smedman.
Han berättar att små företag ofta fått råd av bankerna att låna i D-mark till låg ränta. Bankerna varnade aldrig för riskerna med utlandslån.
"Många företagare tog fasta på dåvarande regeringens löfte att försvara kronan till varje pris."
Småföretagen har en egen sammanslutning, Företagarnas riksorganisation. Dess VD heter Carl-Johan Westholm och han blev under hösten alltmer tveksam till den fasta växelkursen. Men han fick inte sin styrelse med sig på ett uttalande om att kronan borde släppas fri. Medlemmarna blev inte varnade.
"Det fanns ett tabu i svensk offentlighet. Ingen fick ifrågasätta valutapolitiken. Ju svagare position kronan fick, desto svårare blev det att ifrågasätta", säger Carl Johan Westholm.
"Risken fanns att räntorna skulle ha stigit till följd av sådana varningar. Det var en moment 22-situation. Kritiserade man den fasta kronkursen hade räntorna kunnat gå upp vilket drabbat våra företag hårt. Nu gjorde kronfallet att många företag istället gick i konkurs på grund av att de satt med lån i utländsk valuta."
Tystnaden under den där novemberveckan när 158 miljarder rann ur landet har givit en god grund för spekulationer. Rykten där Wallenbergsfären och dess bank pekas ut som de som utlöste valutautflödet i november surrar på marknaden.
DN har frågat Investors VD, Claes Dahlbäck, om Investor och S-E-Banken uppmanade sina företag att sälja kronor för att rädda banken som låg så illa till.
"Inte Investor, det kan jag säga, S-E-Banken vet jag inte. En intressant fråga är hur det kommer sig att Luxonen gjorde en så stor affär just den förmiddagen kronan föll? Jag vet inte svaret. Jag har aldrig fått reda på det. Det är en så enormt stor transaktion på en begränsad tid", svarar Claes Dahlbäck.
DN har frågat S-E-Bankens dåvarande valutachef Lars Erbom, som nu arbetar tillsammans med Luxonens grundare Björn Carlsson som VD på Erbom Carlsson valutaförvaltning, om han eller någon annan på S-E-Banken sade åt Luxonen att sälja kronor. Banken hade nämligen ett stort engagemang i Luxonen och riskerade att förlora mycket pengar om Luxonen gått omkull på grund av kronans fall.
"Absolut inte. Men det var ett oerhört klokt beslut av herr Björn Carlsson", svarar han.
S-E-Bankens finansdirektör, Lars Isacsson, berättar att banken den sista veckan när valutan flödade ut, rådde kunderna till stor försiktighet.
"Vi rådde kunderna att vara försiktiga och sade att risken var relativt stor att hålla kronor. Men det uppenbara, att Sverige släppte kronan, är bara uppenbart när det har hänt. Det var inte uppenbart innan", säger han.
Exakt vilka som började sälja kronor och vilka aktörer som sedan kom in på marknaden vet ingen. Uppgifterna skyddas av banksekretess i de enskilda bankerna. Den bild DN fått genom att tala med bland andra riksbanken och affärsbankernas handlare är att valutaflödena i november startades av svenskar men att utländska spekulanter, allt från George Soros stora hedgefond Quantum till amerikanska pensionsfonder, började sälja kronor för stora belopp de sista dagarna innan kronan föll. Utländska banker som amerikanska Citibank, franska Banque Indosuez och danska Unibank var också flitiga kronförsäljare dessa dagar.
De svenska affärsbankernas möjligheter att spekulera mot kronan är däremot hårt kringskurna. Reglerna medför att alla banker tillsammans inte kunde sälja utländsk valuta för mer än 30 miljarder kronor denna höst. I september hade bankerna större skulder än tillgångar i utländsk valuta. När kronan föll i november hade bankerna sålt kronor och tillgångar och skulder var ungefär lika stora.
Riksbanken sålde utländsk valuta på termin för 101 miljarder kronor under november. Men det var bara en mindre del som gick till svenska hushåll och företag. Hela 88 miljarder hamnade hos utländska banker.
"Men man ska inte vara säker på att det döljer sig en svensk bakom en svensk och en utlänning bakom en utlänning", säger riksbankens chefshandlare Kjell Nordin.
Riksbanken bedömer att de utländska bankerna mycket väl kan ha sålt kronor på svenska kunders uppdrag. Flera svenska storföretag har finansavdelningar utomlands. Men riksbanken har själv inga möjligheter att kontrollera i vilken utsträckning de utländska bankerna agerat för sin egen respektive svenska och utländska kunders räkning.
Riksbanken köpte 250 miljarder kronor under hösten 1992. När kronan föll gjorde svenska skattebetalare alltså en kursförlust på minst 25 miljarder kronor. Valutachefer på de svenska bankerna misstänker att riksbanken kan ha hällt så mycket som hälften av dessa pengar rätt ner i fickorna på George Soros och andra utländska spekulanter. Resten har hamnat hos de svenska storföretagen.
Dåvarande riksbankschefen Bengt Dennis berättar att det var en annan typ av aktörer som sålde kronor under de sista dagarna som föregick kronans fall än det var under valutakriserna i september. Under de första kriserna var det mestadels svenska företag som sålde. Dagarna innan kronan föll mötte riksbanken samma spekulanter som knäckt pundet och liran.
"Spekulanterna hade fått blodad tand sedan pundet, liran och den finska marken fallit. Om vi vetat i förväg vilken spekulation och vilken typ av spekulanter vi skulle möta under den sista veckan skulle politikerna kanske inte ha gjort det där sista försöket", säger Bengt Dennis.
Handelsbankens finansdirektör Pehr Wissén säger att hösten 1992 visade marknaden att den hade större makt än centralbankerna.
"Hösten 1992 visade hedgefonderna att de har en större summa pengar att spekulera för än centralbankerna har i sina valutareserver. Det visar riskerna i ERM-samarbetet och liknande valutasamarbeten", säger Pehr Wissén. Investors VD Claes Dahlbäck har samma uppfattning om hedgefondernas makt.
"Det är viktigare att veta vad George Soros gör när man ska bedöma den svenska räntan på kort sikt än Riksbankens agerande", säger han.