- Man kommer till en punkt där det blir omöjligt att kompromissa, säger Jan Edling, utredare på LO, som sade upp sig efter arton års anställning sedan LO stoppat hans rapport "Alla behövs".
Mejlen strömmar in och mobiltelefonen ringer i ett. Alla säger samma sak: "Det var strongt gjort!"
I en tid när folk antingen faller mjukt i fina fallskärmar eller biter ihop och gör precis som chefen säger imponerar det när någon har civilkurage att säga "nu får det vara nog".
Jan Edling är inte helt bekväm i rollen som dissident. Han vill mycket hellre tala om sin rapport än om sig själv.
Du lyfter fram den växande regionala obalansen och konstaterar att förtidspensioneringarna är flest där arbetslösheten är värst. Siffrorna är kända sedan tidigare. Hur kunde det bli ett sådant liv?
- Det gick snett redan när min kollega på LO Hans Karlsson började tala om att arbetslösheten egentligen var 20 procent. Det är ingen siffra jag vill använda, men resonemanget gjorde LO-ledningen skrajsen. De ville inte att min rapport skulle bli ännu ett slagträ i debatten mot regeringen.
Du har blivit inbjuden av folkpartiet att diskutera rapporten vid ett seminarium med Lars Leijonborg i dag, tisdag. Är du som socialdemokrat inte rädd att de borgerliga ska använda rapporten på ett sätt som du inte hade tänkt dig?
- Jag är intresserad av att diskutera innehållet i min rapport med vem det vara månde. Det är inte bara socialdemokraterna som har svårt att se vad som händer. LO vill inte ge ut den, men jag sprider den till den som vill ha den.
Är du en person som har svårt att kompromissa?
- Nej, jag brukar inte vara vrång. Jag har aldrig haft en liknande kontrovers förut. När jag har bytt jobb har det alltid skett i god ordning. Men den här gången kändes det att LO ville ha en helt annan rapport. Det hade inte hjälpt att ändra formuleringar här och var.
- Jag har alltid varit stolt över att jobba på LO, men vi har vuxit ifrån varandra. Jag har genom mitt arbete kommit att förstå hur företagsamhet fungerar. Vi behöver en ny strukturpolitik som utgår från lokala förutsättningar och inte försöker stöpa alla i samma form. Men nationalekonomer talar inte i sådana termer. Det är ett problem för både LO och regeringen att deras tänkande har tagit över.
Du är 58 år. Är du inte rädd att bli ännu en siffra i arbetslöshetsstatistiken?
- Jo, men jag har just fått veta att jag har sex månaders uppsägningstid, och inte en månad som jag trodde. Det känns skönt att ha sommaren på sig att tänka.
Vad sade din familj om att du sade upp dig?
- Jag varnade min fru Annika redan för en månad sedan och sade att det här kan sluta med att jag måste gå. Hon sade att jag måste göra vad jag tyckte var bäst.
Har du fått några erbjudanden om andra jobb?
- Ja, det har jag, men det är inget jag kan berätta om.
Du tillägnade Pelle och Kristina Lantz din rapport. Vilka är de?
- Pelle var mitt bollplank på näringspolitiska enheten på LO. Han och hans fru Kristina var goda vänner till mig som båda omkom i Khao Lak. Det är för Pelles skull jag står på mig.