Ekonomi

En finansman i förvandling

I sin ungdom var Nordeas ordförande Björn Wahlroos stalinist. Nu är finländaren stenrik godsägare och umgås gärna med kungahuset. En inofficiell biografi har kartlagt Nordens mäktigaste finansman och spekulerar i hans nästa karriärsteg.

Ett svartvitt tv-klipp från 1969 visar en finnig, långhårig yngling iförd solglasögon av pilotmodell som får ge sin syn på parlamentarismen.

– Vi försöker så långt som möjligt att använda de parlamentariska påverkningskanalerna med skrivelser till skolstyrelsen, undervisningsministeriet och allt det där. När de parlamentariska kanalerna är tilltäppta och inte längre kan användas så måste man tillgripa utomparlamentariska metoder.

Den som svarar är 16-årige Björn Wahlroos, organisationssekreterare i Finlands svenska studentförbund. Bredvid honom står jämnårige kamraten Leif Salmén, generalsekreterare för samma förbund, och är lika konsekvent i sin analys: Samhället måste vridas åt vänster.
Sommaren följande år är shahen av Iran på statsbesök i Helsingfors. I Esplanadparken trängs demonstranterna och skriker ”CIA-lakej”. Runt hundra ungdomar tränger sig fram och blockerar Södra Esplanaden, en av gatorna som kantar parken, och stoppar kortegen med shahen och president Kekkonen.

Björn Wahlroos är en av dem som grips. Han och övriga släpps efter en natt i finkan.
Det är svårt att föreställa sig att det är samma man som nästan 40 år senare från sitt kontor tittar ut över just Esplanadparken. Afghanpälsen från tonåren är sedan länge ratad. I stället är det mörk kostym, randig skjorta, röd slips med prickar och i bröstfickan en piffig blåprickig näsduk som gäller för miljardären denna majdag 2009 när DN träffar honom.

I hörnet Fabiansgatan/Norra Esplanaden har försäkringskoncernen Sampo sitt huvudkontor och Björn Wahlroos är ordförande. I hans rum står en knallblå soffgrupp och på ett staffli finns ett självporträtt av den finlandssvenska konst­nären Helene Schjerfbeck.

Sampo har vid den här tidpunkten köpt på sig en ansenlig aktiepost i Nordea, där svenska staten är stor ägare. Svenska medier spekulerar i att det pågår en maktkamp om banken och den frispråkige Björn Wahlroos är högintressant. På frågan om han vill bli ordförande för Nordens största bank svarar Wahlroos ”nej” men tillägger med spelad blygsamhet:

– Blir jag tillfrågad ska jag fundera, något annat vore ansvarslöst.

Två år senare blir han ordförande. När Nordea har bolagsstämma nu på onsdag kommer han åter att väljas om.

I en biografi som i dagarna ges ut i svensk översättning skildras hur den demonstrerande ungkommunisten blir en stenrik och hängiven anhängare till marknadsekonomin.

Boken är skriven av 25 journaliststuderande i Tammerfors under ledning av Tuomo Pietiläinen, undersökande journalist på Nordens största dagstidning Helsingin Sanomat.

Läsåret 2012–2013 var han gästprofessor vid universitetet i Tammerfors.

– Jag ville att studenterna skulle skriva något som verkligen skulle publiceras, då blir de mer motiverade, berättar Tuomo Pietiläinen.

Hans tankar sammanföll med förläggaren Jaana Airaksinens. Det var hennes idé att skriva en biografi över Björn Wahlroos.

– Han är en enorm makthavare i Finland, en stor fisk, säger Tuomo Pietiläinen.

Björn Wahlroos lät sig inte intervjuas för boken, men flera av hans affärsbekanta har ställt upp med löfte om anonymitet. I boken ges nya detaljer om hur Björn Wahlroos blev förmögen.

Grunden läggs under de omvälvande åren i början av 1990-talet, när Sovjetimperiet faller och med den Finlands stora östhandel.

Vid den här tiden är Björn Wahlroos vice vd på Föreningsbanken. Till skillnad från andra bankmän är han inte tyst, utan pläderar tydligt för att landet bör devalvera.

Frispråkigheten bidrar till att han hamnar på kollisionskurs med Föreningsbankens högsta ledning, som är beroende av goda relationer med Finlands bank. När Björn Wahlroos förstår att dagarna på banken är räknade, börjar han skissa på en egen investmentbank, alltså ett finansbolag som arbetar med företagsaffärer.

Inom Föreningsbanken finns Mandatum, ett litet värdepappersföretag som fört en tynande tillvaro. Björn Wahlroos sluter en förmånlig uppgörelse, lämnar banken och tar med sig Mandatum och ett antal medarbetare.

Mandatum har sitt finger med i många företagsaffärer och privatiseringar som tvingas fram under 1990-talets krisår. När sedan finansmarknaden avregleras och aktiekurserna börjar stiga tjänar Björn Wahlroos och övriga delägare ännu mer.

Det riktigt stora ekonomiska klippet gör han år 2000. Finska staten medverkar till att slå samman resterna av statliga Postbanken med börsnoterade försäkringskoncernen Sampo. Staten äger drygt 40 procent i det nya bolaget, men anser inte att verksamheten fungerar som den ska och har tappat förtroendet för ledningen.

Finansminister Sauli Niinistö (i dag Finlands president) förhandlar tillsammans med några tjänstemän med Björn Wahlroos om att han ska bli ny vd för Sampo och få ordning på verksam­heten. Wahlroos säljer sig dyrt.

Han tar jobbet om Sampo köper Mandatum till 50 procent över börskursen. Affären görs upp så att Mandatums ägare får aktier i Sampo. Över en natt blir Björn Wahlroos en av Finlands rikaste. Dessutom får han fyra miljoner i årslön.

Det blir förstås ett ramaskri i Finland och stor debatt om hur regeringen slösar med statens pengar.

Nuförtiden är Björn Wahlroos tredje största ägare i Sampo med 2,1 procent av aktierna. Finska staten är störst med nästan 12 procent. Det betyder att Nordea gått från att vara ägt av svenska staten till att bli indirekt delägt av finska.

Värdet på Björn Wahlroos innehav i Sampo ligger runt fyra miljarder kronor i dagsläget.
Wahlroos intåg i finansbranschen börjar med studier på Hanken, Svenska handelshögskolan i Helsingfors. Första läsåret är han fortfarande kommunist och blir, trots den borgerliga elevsammansättningen, invald i skolans studentdelegation. Där älskar han att tala, hans enda partikamrat i delegationen talar om solouppträdanden och hur han omöjliggör att samla väns­tern i gemensamma ståndpunkter.

Men under Hankenåren falnar den politiska glöden.

I september 1973 chockar Björn Wahlroos omgivningen när han kliver in på Hanken med kavaj, slips och attachéväska. Han håller ett 30 minuter långt anförande i studentdelegationen där han förklarar att han vacklar ideologiskt, har närmat sig de liberala strömningarna och deklarerar att han inte längre är kommunist.

Han lämnar sitt förtroendeuppdrag och säger i sitt avskedstal:

– Trots att min egen delegationskarriär ser ut att gå mot sitt slut, hoppas jag på ett eller annat sätt stanna kvar i tidens puls, eller som kung Carl XVI Gustaf slagkraftigt hade kunnat säga om han varit medlem i SHS:s (Svenska handelshögskolans studentkår) delegation: ”För SHS i tiden.”

Carl XVI Gustaf har som 27-åring blivit kung bara fem dagar tidigare. Det är en snabb omsvängning för en tidigare finsk kommunist att hänvisa till den svenska monarkens valspråk.

Vilken händelse sommaren 1973 som fick Wahlroos att tänka om finns det olika teorier kring. I intervjuer har han sagt att han den sommaren diskuterade och studerade Sovjetekonomi på djupet och kom fram till att det fanns luckor i Marx resonemang. En sådan var att varors pris inte kan bestämmas av tiden det har tagit att tillverka dem, utan av vad marknaden är villig att betala.

Andra, framför allt vänsterfolk från 1970-talet, har krasst förklarat Wahlroos kappvändning med att för en person som vill ha makt och bli rik är taistoismen (uppkallad efter stalinisten Taisto Sinisalo) ingen bra karriärstege.

Björn Wahlroos hymlar inte med sina ungdomsår. När han fyllde 50 hölls festen i Gamla studenthuset, som han ockuperade som tonåring, och en inhyrd skådespelare sjöng taistoitsånger.

Att han redan 1973 associerar till Carl XVI Gustaf är roande med tanke på vad som händer senare.

– Björn Wahlroos har alltid tyckt mycket om kungahuset och adeln, konstaterar Tuomo Pietiläinen, med viss förundran.

Han tycker till exempel att det är märkligt att svenska kungaparet blev inbjudet till Wahlroos storslagna fest i augusti 2007 på herrgården Åminne, men inte Finlands president Tarja Halonen.

För den som gillar personskvaller i näringslivet är festen en riktig höjdpunkt. Först lite bakgrund: Gården med anor från 1300-talet är Finlands kulturhistoriskt kanske mest värdefulla skyddsobjekt och ligger i Salo, mellan Helsingfors och Åbo. Åminne, inklusive kringliggande land och fastigheter, köpte Björn Wahlroos för 90 miljoner kronor 2001.

Renoveringen antas ha kostat åtskilliga miljoner.

Förutom några år på 1780-talet har gården ägts av adelssläkter: Horn af Åminne, Armfelt och von Knorring. Familjen Wahlroos är alltså andra icke-adliga ägaren.

När gården och parken ska invigas efter sex års renovering bjuder Björn Wahlroos 300 gäster på fest med symfoniorkester och fyrverkerier. För flera av gästerna fortsätter partajandet dagen efter med en kräftskiva på Åbo slott. Festen har senare inspirerat till pjäsen ”Kungen” på Lilla Teatern i Helsingfors.

Hedersgästerna är alltså Carl XVI Gustaf, som har Saara Wahlroos till bordet, och drottning Silvia, som förstås sitter bredvid godsägaren. Med på festen är även prinsessorna Desirée och Christina med respektive. Utrikesminister Carl Bildt är där såväl som andra ur den svenska adeln.

Av svenska näringslivshöjdare på plats kan konstateras att de med stor egen förmögenhet som Fredrik Lundberg, Melker Schörling och Stefan Persson får sitta nära värdparet.

Med på festen och placerad vid värdens bord är Deutsche Banks dåvarande vd Josef Ackermann. Ackermann är även med på Björn Wahlroos 60-årsskiva i Nice 2012. I boken spekuleras i att Wahlroos plan för Nordea kan vara en europeisk bankfusion: ”Han har ständigt bytt upp sig till en större och bättre häst, till ett bra pris. Det är just sådana affärer Wahlroos älskar.”

Nackdelen för Björn Wahlroos med en sådan affär är att han inte längre får vara en stor fisk i en liten damm, utan en liten firre i ett europeiskt hav.

Men Wahlroos har å andra sidan bytt spår förr.

DN har velat intervjua Björn Wahlroos för den här artikeln, men han har avböjt.