Grundtonen när Afrika kommer på tal har länge varit pessimism. Vad som uppmärksammas mest är krig och kaos, utifrån fiaskon som Somalia eller Zimbabwe.

Detta skymmer att åtskilliga afrikanska länder har klarat sig relativt väl genom de senaste årens globala kris, även om 2009 blev ett bottenår. De flesta är fattiga, men utan att det råder utbredd nöd – och under 2000-talet har de ekonomiska förhållandena gradvis blivit bättre.

Nu innebär fotbolls-VM i Sydafrika att omvärldens uppmärksamhet riktas mot hela kontinenten. Då blir det också tydligt att dagens afrikanska länder är allt mer integrerade i den globala ekonomin.

Det ensidiga beroendet av tidigare kolonialmakter har ersatts av ett sammansatt mönster: Kina spelar en viktig roll som investerare och handelspartner, men liknande gäller även Brasilien och Sydkorea.

Jakten på råvaror har avgörande betydelse. Särskilt i fråga om mineraler är Afrika rikt på sådant som övriga världen behöver. Risken för ytterligare rovdrift är påtaglig i länder med svag statsmakt och korrumperade ledare, såsom Nigeria eller Sudan.

Riktigt så illa behöver det inte gå: diamantrika Botswana har i dag tio gånger högre medelinkomst än Zambia, som inte har hjälpts av dess stora koppartillgångar. Svårigheten ligger delvis i att bredda näringslivet till fler områden, vid sidan om utvinningen av natur­resurser, och att få i gång en vidareförädling. När det gäller industrialisering ligger Sydafrika långt framme och fler kan följa efter, med Asien som en förebild.

I den nyutkomna boken ”Afrika – en kontinents ekonomiska och sociala historia” (SNS Förlag) spekulerar författarna Ellen Hillbom och Erik Green, båda ekonomiska historiker, om framtiden: ”Kanske kommer Afrika om ett par årtionden att påminna om Asien, med en grupp mycket rika länder, en grupp medelinkomstländer och en grupp fattiga länder”, skriver de. Följden kommer i så fall att bli ökade klyftor, samtidigt som den mycket utbredda fattigdomen successivt försvinner.

Vid presentationen av sin bok gissade Ellen Hillbom och Erik Green att Etiopien och Gabon tillhör de fattiga länder som kan ta ett stort steg uppåt. Mauretanien och Tchad bedömdes däremot ha dåliga förutsättningar och riskerar att stanna kvar runt nuvarande nivå.

Men alla länder har möjligheter och frågan blir därför hur man tar vara på dem. Det går inte utan institutioner som marknadseko­nomi och fungerande rättsstat. Utbildning är en nyckelfråga, liksom sparande och investeringar, om man vill flytta uppåt mot mer avancerade produkter eller tjänster.

Detta kräver ett långt tidsperspektiv, med stora risker för bakslag: att bygga upp ekonomin tar decennier, medan inbördeskrig och vanstyre mycket snabbt raserar allt. Klyftor av olika slag – både mellan länder och bland deras egen befolkning – kan väntas bli större, när den ekonomiska utvecklingen tar fart. Det dröjer innan ett ökat välstånd når hela befolkningen, särskilt när stora delar av ekonomin fortfarande befinner sig i stagnation.

Afrika är förvisso en världsdel, men utan särskilt mycket som är gemensamt. I allt högre grad gäller det att se varje afrikanskt land för sig, utifrån dess egna förut­sättningar. Flera av dem, men långt ifrån alla, kommer att bli vinnare.